Devo på Vivo - the Return of the Ordvits

Tvärtemot vad man kan tro så är min självcensur monumental. Jag har skrivit mängder av blogginlägg och sen bestämt mig för att "Nä. Fail." och så hamnar inlägget inte på bloggen utan i arkivet. Men nu får det vara slut! Det verkar ju inte besvära andra att de inte har något att säga på sina bloggar, och med tanke på att ingen dessutom ens verkar läsa min blogg, så kan jag väl lika gärna lägga ut saker jag är halvnöjd med. Så here goes: ett inlägg om ett redan discarded fenomen, men som kändes kul när jag skrev det (e.g. för fyra veckor sedan)...

Det verkar som om "den roliga historien" är tillbaka. Vitsen, alltså. Calle Schulman och produktionsbolaget Hard Hat ska i samarbete med SVT börja göra "Har du hört den förut?" igen.

För er som var för unga för att minnas och för er som har förträngt programmet var det helt enkelt något slags proletärt stå-upp-program, med skillnaden att de som bidrog med skämten inte stod upp, inte var roliga (och definitivt aldrig elaka), och såg dessutom ut som slöjdlärare. När jag tänker på det så var väl förresten enda likheten med stand-up att publiken drack alkohol (programmet spelades in på en "gemytlig" krog). Anywho, under ledning av bindgalningen Ewert Ljusberg och gul Blend-tanten Margareta Kjellberg, drogs det "roliga" historier som i regel gick ut på att disponent Åhman på pappersbruket/prosten/svärmor/kommunalrådet drogs vid näsan av husan/byfånen/svärsonen/krösamaja - ja, ni fattar. Klassisk sparka-uppåt-humor. (Och sådan är ju faktiskt aldrig rolig, tvärtemot vad Bengt af Klintberg försöker slå i er). Det fanns också roliga historier med ett lite mer ekivokt inslag, men vi snackar inte Aristocrats här, utan snarare vitsar där ord som "sänghalm" och "herdestund" ingick. Av någon anledning kom jag just ihåg att min egen mormor höll på att kvävas av skratt när vi såg på programmet: mormor bröt ihop när "husan" på frågan "Hur lång är er fästmans semester?" svarade "23 centimeter". Det säger visserligen en del om programmet, men vid närmare eftertanke kanske mer om min mormor...

Nu är inte nylanseringen av "Har du hört den förut?" enda tecknet på vitsens återkomst som acceptabel underhållning (naturligtvis har vi early discarders redan lagt ner skämtandet HELT, men jag pratar mer ur ett zeitgeist-perspektiv här, serru). Av alla otippade personer i Curb Your Enthusiasm-galleriet drar t.ex. Funkhouser en faktisk vits i ett av senaste säsongens avsnitt, och SAMMA vits utlöser analinkontinens (och en quest efter skämtets ursprung) i ett nyligen sänt avsnitt av Family Guy.




Men framför allt var 2010 specifikt året då "ordvitsen" (a.k.a. "pappa-skämtet") integrerades i t.ex. så gott som all rubriksättning av t.ex. krönikörer och bloggare med Koll.

Visst, en ordvits kan fortfarande vara en simpel ordvits - och ett briljant halv-färskt exempel är väl Åke Catos "Efter teves granskning av Ingvar Kamprad samlades i går ett antal demonstranter utanför Ikea och ropade slagbord" (ett skämt som jag själv skrattade åt i ungefär en vecka, och nu skrattar jag visst igen).

Men: the new and improved ordvits bör innehålla ett element av referenshumor. Jag kan belysa med ett urval av rubriker på Fredrik Strages krönikor/blogginlägg på Dn:
- Gå (i demonstrationståg) som en egyptier (okej, den var ju egentligen inte hans egen utan baserad på You tube-klippet, men YOU TUBE-KLIPPET platsar ju)
- Burgaren i nöden
- Johnny B om ursäkt
- När lammen väsnas
- Ku Klux Kort
- Bättre Daft har ingen haft

Det här är ingen utveckling jag på något sätt har något emot, tvärtom! Ordvitsaren i mig, den tvångsmässige ordvitsaren, jublar inombords. Och jag upptäckte genom en vän något alldeles, alldeles underbart: Lou Reed i tweed - en blogg som kombinerar ordvitsen med ofta esoteriska, eller snarare obskyra, referenser och photoshop! Skåda:

Franciscus av Assissi i Thin Lizzy



Moa Martinsson i Yvonne



Rodney King och Staffan Ling




Nu kan jag ju inte stjäla alla bilder och lägga ut dem här, men låt mig ändå citera några ytterligare inlägg:

- k.d. lang i Sugarhill Gang
- Heidegger färglägger
- Bez som Pez
- Platon fyller arton
- Rosa Parks i Sparks

Dock verkar projektet Loureeditweed ligga på is. Sista inlägget är från 30 november 2010 ("Apbyxa" som bloggens skapare kallar sig är naturligtvis en early discarder...), men i mitt huvud rullar förslagen i hundraåtti. Jag KAN INTE sluta att försöka komma på nya möjliga Loureeditweed-bilder. Så som katharsis lägger jag ut dem här. En del av dem. En bråkdel. Så sorgligt kompulsivt är mitt ordvitsande att rådata är outsinligt.

Mina favoriter ur mitt eget material:

1. Cagney & Lacey & John Wayne Gacy
2. Devo på Vivo
3. Coolio med polio
4. Ralph Waldo Emerson Lake and Palmer
5. Lacan som en astrakan.
6. Kanaye West i en skinnväst.
7. Philip Glass i Infinite Mass.
8. Robert Wyatt & en hi-hat.
9. Peppe Eng som maräng.
10. Michael Anthony Hall i the Fall

Så, för att sammanfatta, tänker jag flytta till Göteborg. Later, dudes and dudettes.

Att ge Chthulu fingret är INTE ett etablerat dramaturgiskt grepp, TV-tropes!

Det finns en så kallad "wiki" som går under namnet TV Tropes. En "trope" är en term som används inom många områden (framför allt filosofi och lingvistik) men brukar populärt få beteckna de konventionella attribut som förknippas med ett specifikt fenomen. T.ex. kan man säga att ett par glasögon är en "trope" som märkligt nog inte helt enkelt antyder att bäraren har synfel, utan dessutom tillskrivs bäraren gärna egenskaper som nördighet, intelligens, intresse för datorer, oförmåga att fånga en boll, social osmidighet, och, om en kvinna bär dem, möjligheten att hon i själva verket är en riktig fox om hon bara tog av sig glasögonen och släppte ut sitt långa hår.

TV Tropes har samlat alla tv och film-världens "tropes". De nöjer sig inte bara med att räkna upp klyschiga attribut (av vilka "the beard of sorrow" är min favorit), utan vill dessutom identifiera miljöer, dialoger, monologer, berättartekniker, karaktärer och hela scenarion (scenarier? scenarios? cheerios?) som återkommer i all fiktion. Och trots namnet begränsar de sig inte heller till TV eller film; även spel, skönlitteratur, serier, konst, reklam, teater, brädspel, internet and what have you behandlas i TV Tropes.

Och detta massiva och ambitiösa upplägg gör TV Tropes till en av det kända internet-nätets minst användarvänliga och mest oöverskådliga sajter, och detta sörjer jag något oerhört! Idén är ju fenomenal! Det är inte så att något saknas på TV Tropes, alla dramaturgiska grepp går att hitta (utom möjligtvis den trope som använder en människas förmåga att citera Shakespeare utantill för att visa att "här har vi minsann med ett geni att göra!"), problemet är att TV Tropes helt saknar struktur.

Om jag till exempel klickar på "Narrative devices" (berättartekniska grepp) vill jag inte få upp en helt obegriplig länklista som innehåller ungefär fyrahundra klickbara länkar som heter saker som "Did you just flip off Chthulu?", "Genocide Dilemma", "Punk in the trunk", "Religious Russian Roulette", "Two Scenes, One Dialogue" osv. Jag är förvisso "intrigued" av särskilt "Genocide Dilemma", men ett berättartekniskt grepp skulle jag lista mindre internt. Eller mer begripligt. Vilket som.

Okej, nu väljer jag att titta på det synnerligen etablerade (?) berättartekniska greppet "Did you just flip off Chthulu?" och klickar på länken. Jag får då förklarat för mig
att denna berättarteknik är lika med "When a minor or comparatively weak character distracts or annoys the Big Bad momentarily, giving the other characters time to escape, prepare or attack". Samtidigt får jag också upp ungefär niohundra ANDRA länkar att kolla upp. Vissa av länkarna hänvisar till berättartekniska grepp som jag absolut INTE får förväxla med Chthulu-greppet, andra länkar hänvisar till samma sak fast under ett annat namn, några länkar till NÄSTAN samma grepp och ett gäng länkar är exempel på verk där Chthulu-greppet har använts.

Fuck. Rensa upp i träsket, why don't you? Det hade ju kunnat bli så bra! Ett Urban Dictionary för TV tropes - fatta vilken ständig källa till glädje det hade varit. Och i stället: förvirring, skärmbränna, information overload.

Ja. Det var dagens i-landsproblem, det.

Google maps locates me, therefore I am!

Som ungefär sist i världen har jag skaffat en s.k. "smart phone", en iPhone. De första dagarna var jag väldigt nära att självantändas över dess ondskefulla användarovänliga simkorts-synkronicering, för att inte tala om hur ohanterlig den är för mig som saknar alla former av finmotorik. Det är ett under att jag kunde ringa med t o m gamla kobratelefoner, så fortsättningsvis kommer mina sms att vara mycket korta och av typen "hr edu qw3ewrsett Waltrrrrrrrrrrs skriiiuidgskor??-.Dagijs t ishall imrgn." Om jag ska ringa någon vars nummer jag bara har på en lapp lär jag aldrig lyckas få numret rätt, så länge inte någon konstruerar en app som låter mig fotografera lappen och som sedan automatiskt lägger in den i min telefonbok som siffor (detta skulle iofs också vara svårt för mig, eftersom jag inte ens kan hålla telefonen stilla nog för att ta ett foto som går att avkryptera).

Och vad är upp med Apples snålhet med möjligheter att importera egna bilder från fil? Visst, en del appar låter dig skicka DERAS bilder till andra, men vad hjälper det mig när mormor omedelbart vill ha en bild på Walter som nyfödd? Tror hon skulle bli rätt lack om jag istället skickade en bild från LOL-pics med en skärmdump som visar Adolf Hitler som en Top Rated Girl.

Men... Föutsägbart nog börjar jag dock inse telefonens storhet. T.ex. tycker jag det är oerhört futuristiskt och campy Orwellskt med platsläsarfunktionerna (även om det var lite deprimerande att se att jag under tre dagar endast rört mig i en radie om 25meter kring mitt eget hem). Jag känner mig som en utrotningshotad bald eagle som någon har satt ett microchip på, det är ju stenhårt! Konsekvent laddar jag hem varje app som vill ha platsinformation för att kunna bevaka mig. Jag finns! Google maps can locate me, therefore I am! T-shirt-store i Skrapan erbjuder mig en tygväska för en krona - donc, je suis!

Ändå kan jag inte låta bli att fundera på det här med apparna. Det finns ju oändliga möjligheter! Om jag ändå kunde programmera! Här är mina topp-3 bästa ideér:

1. iWank

Detta är ett spel, oerhört simpelt, men ändå genialt! Principen är bara att, tja, med hjälp av ett eller flera fingrar på touch screenen så snabbt, rytmiskt
och effektivt som möjligt wanka av iPhonen. Givetvis måste det ändå finnas ett utfall av en mängd olika iPenisar/iKlitorisar som alla kräver olika teknik - kanske måste man trycka på "lube"-knappen i vissa fall, i andra inte osv. Men i gratisversionen får det vara basic: man ska sitta som en idiot och dra fingret upp och ner på skärmen. Snabbt. Jättesnabbt. Jag misstänker att apple inte kommer att gilla den här idén så grafiken fick ju vara obefintlig, och the money shot kan ersättas med en glad trudelutt eller catch phrase. Kanske t.o.m världens töntigaste fras kan användas: Boo Yeah!!!

2. Daily Emo Affirmations

App-butiken kryllar ju av olika "dagens-citat", "daily affirmations", "motivational quotes", "Bible quote of the day", "Einstein qoute of the day", "Funny quote of the day" etc i oändlighet. Jag avser dock att skapa en app som dagligen skickar en emo-affirmation: Vissa dagar kan det vara något så simpelt som "You suck!" eller "You really should carve your initials into your thigh, nutcase!"; andra dagar kan vi ta det till en mer intellektuellt utmanande nivå med citat som den alltid lika briljante Ciorans uppmuntrande "It is not worth the bother of killing yourself, since you always kill yourself too late" eller "Since all life is futility, then the decision to exist must be the most irrational of all" .
Förresten, ju mer jag tänker på det, så behöver nog E.M. Cioran en "Cioran Quote of the day"-app alldeles själv; the king of one-liners!
Anywho, Nietzches "Hope in reality is the worst of all evils because it prolongs the torments of man" kommer naturligtvis också att poppa upp en dag hos emo-prenumeranten, kanske dagen efter ett simpelt men kraftfullt "CUNT!!!"

3. Neologism-detektorn

Egentligen är nog det här mer ett verktyg för redaktionen på DN: det är ju sedan länge känt att när ett nytt svenskt ord (alltså antingen en anglicism, eller ett nyskapat eller svenskifierat ord i.e. en neologism) dyker upp i DN för första gången så betyder det att "early adopters-early discarders" skrockar sarkastiskt och tänker "meh, så jäkla 11 månader sen!".
Den här appen är således tänkt att scanna ett antal sajter (Flashback, Nöjesguiden, svenska twittrare i den demografiska gruppen "Stockholmare födda 1980-1985 och som har fler än 500 followers och som har läst fristående kurser i humaniora, helst filmvetenskap"; appen ska också kunna leta sig in i hårddiskarna hos svenskar som är med i Facebook-gruppen om tv-programmet "The Wire" (då fångar vi upp lingot hos de lite äldre neologism-pionjärerna), och, typ feber.se - ja, ni fattar).

Det här är en, som det nu är modernt att kalla sig som entreprenör, filantropisk app - vi kommer nu att till morgonkaffet slippa få ord som MILF eller bukkakke förklarade för oss tre år efter vi slutade använda det.

Ja, det var väl det jag hade att säga. I have spoken. Boo yeah!!!

Polisen misstänker: Sofo-hipster kvävd av otippad wigger-vinballe under häxhouseorgie

Har just läst klart Pelle Forsheds och Sefan Thungrens Stockholmsnatt. Åh, Gud, hur är det egentligen möjligt att identifikationsfaktorn är så stor? Jag är ju totalt SÅ inte hip. Största delen av namedroppingen i boken går rakt över huvudet på mig - ändå blir jag rent generad över hur close to home alltihop är. Lite som när jag läste Adrian Moles Dagbok på högstadiet och blev oerhört illa berörd och kände mig som värsta klyschan för att han ständigt refererar till sina ambitioner att bli "intellektuell".

Jag blir ändå förbryllad av hur så många som är födda första halvan av 70-talet kan ha så mycket gemensamt - är det "zeitgeist"? Indieskabben som har muterats in i våra gener så att vi filterar information på samma sätt, allihop?

"Allihop", förresten. Man får väl inte glömma att det handlar om någon procent södermalmsbor som nu är i en ålder som gör att de dominerar popkulturhegemonin i ankdammen. Men ändå... det är lite creepy.

Sedan har vi ju fenomenet 'hipster' i sig. Backlashen är ju rätt tydlig om man ska döma av Facebookgrupper som "I hate hipster scum", "Punch a hipster in the face", "All who blatantly hate hipster", "Get those glasses off, hipster cunt!", "Hipster Halocaust - the movie", "Thank you for not being a hipster douchebag", och min egen, på nyligen förekommen anledning, favorit "Take that Panama hat off your hipster head". Sajter som Look at this fucking hipster och Stuff hipsters hate eller Stuff white people like orerar på i samma anda.



Hipster or hobo? You be the judge.

En förvirrad svensk journalist född på 80-talet gjorde förra året ett försök att försvara hipstern på Expressen Debatt. Där utnämner han Robyn till hipster-drottning och yrar om att "poängen med hipsterkulturen något annat: vetskapen om att det finns någonting utanför schlagerbubblan. Riktig popmusik, och rätten att klä sig och vara som man vill."

Okej, det är ju trevligt att man slipper beslå killen med anklagelsen att han skulle vara kulturrelativist, eftersom han uppenbarligen menar att det finns "riktig" popmusik (argumentet ekade för övrigt i DN häromdagen, men då i debatten kring ett nytt operahus i Stockholm; enligt Nikola Matisic tränar oss Operan att se kvalitet). Jag förmodar att Andersson är för ung och Matisic för sur för att ge postmodernismen lite credit för att den tagit Kulturen från eliten och gjort den till Joe Blows subjektiva upplevelser i stället. Att folk i allmänhet tyvärr inte upplever annat än leda av På spaning efter den tid som flytt eller Niebelungens ring är nog bara att acceptera.

Inte heller verkar någon större del av befolkningen bry sig om "riktig" popmusik, om inte Idol-Jay och Bo Kaspers Orkester, som denna vecka dominerar topplistorna över mest nedladdade album, är vad Andersson menar med "riktig" popmusik.

Det andra problemet med Anderssons debattartikel är sentensen att hipstern helt enkelt bara utnyttjar "rätten att klä sig och vara som man vill". Fine, jag köper det som princip - men min egen onda hjärna vet ju att den rätten sannerligen inte verkar gälla den som väljer cityshorts, Ed Hardy-tishor och foppatofflor, eller ens den som är för tjock för sina Weekday-jeans - därav begreppet "pop-rygg". Hipstern är väl hatad just för sin intolerans, inte för sin sköna acceptans av all creations great and small, för att parafrasera James Herot? (Min högra, kosmiska hjärnhalva hatar i alla fall min vänstra hipsterhemisfär för att den är en sån jävla hate-monger!)

Äh, jag vet inte. I-landsproblem, yessiree. Det är bara så oerhört tröttsamt att hela tiden känna sig som om man slåss med sig själv: jag hatar Vice, men jag hatar också att jag hatar Vice, för egentligen gillar jag Vice. Makes sense? Förhoppningsvis inte. Om jag inte kan vara hipster, hipsterhatare, hipster som hatar andra hipsters eller hipsterhatare som hatar andra hipsterhatare kan jag i alla fall vara komplex!

#slutaförgudsskullattprataomdet

Twitters (Johanna Koljonens) #prataomdet muterade snabbt från mikrobloggandet till ett massmedialt meme där histrioniker, mediahoror och exhibitionister glatt hoppade på tåget och 'delade' berättelser om självupplevda sexuella kränkningar. Det verkar som om Ronnie Sandahl är den ende mannen i världen som aldrig någonsin sagt "hora", att döma av den uppsjö av misogyna kommentarer som fällts och vidarerapporterats.

Buzzen kring #prataomdet känns som ytterligare en av dessa meningslösa symbolaktiviteter - odla mustasch mot prostatacancer, byt din profilbild till ett gulligt djur om du avskyr barnamord, "copy-paste det här Dala Lama-citatet till din status update för att visa att du ogillar diktatorer med kärnvapen" - som cirkulerar och vidarebefordras av lata människor som vill känna sig som bättre medborgare. Dessutom anas en viss voyeurism i all uppmärksamhet kring#prataomdet: visst är det lite kittlande med "unga" kvinnor som talar om sex? Sånt säljer lösnummer.

Det verkar också som om alla har glömt att sedan internet blev en integrerad del av våra liv har det redan funnits en arena där det #pratatsomdet oavbrutet. Det är väl själva pudelns kärna - forum FINNS ju redan en masse för alla viktimiserade frilansare därute. Framför allt har vi ju sedan åtminstone 35 år andra vågens feminister att tacka för den faktiska öppenhet som råder kring gubbslemmighet i Sverige. Det känns som om #prataomdet uppfinner hjulet en gång till och tror att inget har rullat förut.

Sexuella trakasserier, övergrepp och kränkningar förekommer frekvent och skall inte förringas, men inte heller utnyttjas för meningslöst brus i en mediahype. Tråden hade initialt potential att bli intressant eftersom den utforskade motsättningen mellan å ena sidan den, ofta ambivalenta och självrannsakande personen som upplevt obehag av sexuella närmanden, trakasserier eller rena sexuella övergrepp och å andra sidan den personen som stod för kränkningen, och som i många fall verkat vara omedveten om att de passerat gränsen. Diskussionen hade också potential att utforska de juridiska distinktionerna. Det dröjde dock inte länge innan #prataomdetmest handlade om dåligt sex och bakfylleångest.

Integritet är för wusses, för att parafrasera Gordon Gekko, så, ja, PRATA OM DET; om det har någon terapeutisk funktion att blogga eller twittra om "det", gör då det, men, som det heter: snacka går ju. #prataomdet är ingen samhällsomstörtande verksamhet - om man inte ser till att #prataomdet med rätt personer; jurister, politiker och till och med de där obehagliga typerna med våldsmonopolet; snuten.

Inbilla er inte att #prataomdet gör livet lättare för Ella, 14 år, i Osby bara för att ett löst nätverk av urbana, medievana personer biktar sig offentligt.

Efter att ha fått 90 000 invites till sidan eller gruppen Att prata om det på Facebook fick jag morrande nog och startade en egen sida. Sidan heter Håll käften om det, men det är naturligtvis ren retorik, inte en åsikt. Med tanke på att svart humor är en sällsynt gäst i affekterade ämnen gör jag givetvis alltså bort mig nu. It's on the house.

That's a dealbreaker, Ladies!

I NBC:s briljanta komediserie 30 Rock myntar huvudpersonen Liz Lemon (Tina Fey) i säsong 4 catchphrasen "That's a dealbreaker, Ladies!" för att beskriva egenskaper hos en snubbe som bör leda till omedelbart avbrytande av relationen. Lemon skriver även en bestseller med samma namn (som leder till att samtliga män hon känner börjar hata henne p g a den epidemi av dumpningar som följer på publiceringen).

Well, JAG hade i alla fall sannerligen vid vissa tillfällen behövt en manual över dealbreakers, och i min oändliga vänlighet och med min totala livsvisdom tänker jag nu lista ett antal dealbreakers, Ladies. Inte alla, men förvånansvärt många, är baserade på Riktiga Händelser, tyvärr framför allt ur mitt eget miserabla liv. Men okej, here goes:

1. Om snubben talar flytande klingon eller något annat fiktivt språk, inklusive esperanto, sindarin och telerin - that's a dealbreaker, Ladies!

2. Om snubben mitt framför dina ögon rattar Isobel Hadley-Kamptzs (visserligen magnifika) tuttar - that's a dealbreaker, Ladies!

3. Om snubben envisas med att inta alla DINA läkemedel genom att krossa dem och dra i sig dem nasalt - that's a dealbreaker, Ladies!

4. Om snubben tillber någon av följande entiteter: Behemoth, Cthulhu, The Flying Spagetthi Monster, grannens hund Sam, Oden, Morrissey, ett grishuvud på en pinne, Russels tekanna eller Den rosa osynliga enhörningen - that's a dealbreaker, Ladies! (Inte på grund av religiositeten i sig, utan för att just dessa gudomar talar för att snubben antingen är skvatt galen ELLER en ohjälplig nörd).

5. Om snubben envisas med autoerotiska webcamuppvisningar mer än ett par gånger per relation (och då ska han vara JÄVLIGT långt borta hemifrån - sitter han via router i rummet bredvid: not cool) - that's a dealbreaker, Ladies!

6. Om snubben inte vet vem Jerry Seinfeld är - that's a dealbreaker, Ladies!

7. Om snubben är vit, men lite känd för sina epic skillz om obskyr hiphop och därför kallar din kompis kille från Tanzania för "nigga" - that's a dealbreaker, Ladies!



8. Om snubben är så snål (och så jävla dum att han inte fattar att meningen "jag har slutat med p-piller" betyder... well, coitus interruptus) att du får låna pengar till dagen-efter-piller av ett tidigare ex - that's a dealbreaker, Ladies!

9. Om snubben efter 30 års ålder har åkt till Paris för att sitta och sura på Jim Morrisons grav - that's a dealbreaker, Ladies!

10. Om snubben tänder på Cecilia Frode - that's a dealbreaker, Ladies!

11. Om snubben tror att karaoke handlar om korrekt mikrofonföring och autotuning eller rätt pitch samt klagar på "medhörningen" - that's a dealbreaker, Ladies!

12. Om snubben frekvent citerar Monty Python's Flying Circus - now THAT's a dealbreaker, Ladies. Det är i paritet med att sjunga kupletter av Ernst Rolf eller skratta åt Kalle Sändare (nej, han ÄR inte rolig).

Jag kommer att fortsätta dennna lista när jag inte är halvt medvetslös av sömnbrist. Så skärp er! I'm watching you!

Mat, dryck, man, kvinna

Jag är så jävla trött på köksöar, knivset, fiktiva framställningar av matlagning som nåt sensuellt (I've got news for you: det blir BAJS sen, hur sensuellt är det?), gamla pundande musiker som kokar tuppar, Jamie Oliver, oliver, livsnjutare, single malt, Nigella, Gordon Ramsey, Guide Michelin-guider, dejter som tycker det är ett halvt förspel att koka en 'mustig' pastasås, kvällstidningsbilagor om grillning, pretentiösa kokböcker i coffeetable-format och framför allt är jag trött på att man betraktas som idiot om man inte är intresserad av "spännande mat". Ge mig fiskpinnar och potatismos, för guds skull, om jag nu måste äta. Varför finns det inte astronautpiller? Den absolut sämsta formen av umgänge är Middagen, och bara av den anledningen att jag slipper parmiddagar tänker jag förbli singel resten av livet. Och gud nåde den man som bjuder ut mig på middag. Ska det liggas vill jag ha sprit och rohypnol, ingen sprängd anka.

I have spoken.



"I vars fitta man får in ett matsalsbord..."

Barn + Ministry = Moshpit

"Min son han gillar ju mer, ehrm, klassisk musik."

Pedagogik: hur du gör ditt barn helt ointresserat av finkultur

Jag växte upp i ett villaområde i Småland. Vi bodde i en mexitegelvilla som ritats av min far, som är nägot så campy som Hermods-ingenör. När träffade du en sådan senast? Mamma var naturligtvis hemmafru, och som sådan var det ju hon som var den s.k. kulturbärare, i alla fall fram till dess skolan började. Enligt SAOB är en kulturbärare "samhällsgrupp o. d. som (på ett framgångsrikt sätt) värkar i (den andliga) kulturens tjänst" (sic! Jag tror de menar "verkar").

"Verkar i den andliga kulturens tjänst", jo, tjenare. Detta innebar att jag fick lära mig att det fanns "bra" litteratur (dvs sådan man kunde låna på bibliotek; och nu snackar vi 70-talsbibliotek och inte Dieselverkstan och bibliotekt på Medis och såna moderbiteter. Möjligtvis kunde en bok också definieras som "bra" om mamma i sin omnipotens själv gillat den (hon läste patologiska mängder böcker). Nå, den andra sidan av detta var ju naturligtvis att jag också fick lära mig att det fanns "dålig" litteratur. Serietidningar hystades ut genom fönstret (men jag har ett tydligt minne av att jag faktiskt läste ett nummer av Buster där Benny Guldfot tappar sina skor). "Dålig litteratur" var även naturligtvis allt som gick att köpa på bensinmackar - Vita Serien, Harlekin-romanerna, Remo, Bill och Ben och Anal Weekend (men det var väl en tidning, kanske) för att nämna några.

Dock, trots att det var sjuttiotal har jag inga som helst minnen kring var all den "politiska" barnlitteraturen hamnade i mammas "bra eller anus"-skala. Vi var ju en vanlig tjänstemannafamilj (även mamma "förverkligade sig själv" sen och blev, inte litteraturkritiker, utan ekonomisk rådgivare) - sannerligen inga inslag av Tillsammans på vår gata. Min pappa hade dock en bror som pluggat medicin i Lund under de vilda åren, och jag tror han tog det som sin uppgift att skola mig politiskt via litteraturen. Jag antar att rent deduktivt kan vi anta att mamma såg med blida ögon på politsk barnlitteratur eftersom Lasses gåvor aldrig hystades ut genom fönstret.

Jag lägger ut några bilder ur den sortens barnlitteratur som alltså passerade som "bra":





I nedanstånde stycke blir det rörande tydligt att Jesus inte direkt var nån smooth criminal. Jag tycker inte man direkt kan anklaga Kaifas för att han bedömde Jesus som skyldig:



Det är väl inte heller helt konstigt att den uppenbarligen politiskt naive Jesus reflekterar lite över vad som gick fel med revolten när han plötsligt finner sig uppspikad på ett kors:




Ja, så höll det på. Det var oändliga mängder text och svartvita jättefula bilder. HUR tråkigt som helst - men "bra" litteratur.

Naturligtvis kunde ju inte min mamma styra mitt bokmalande särskilt länge. Dels började jag läsa när jag var fyra år och dels var jag hal som en ål. Men under mellanstadiet gjorde hon ett tappert försök att få mig att förstå att "Hästarnas Dal", Jacke Collins och Sidney Sheldon-böcker var "dålig" litteratur. Det var förstås lilla mammas sätt att desperat försöka hindra mig från att läsa de grafiska sexskildringarna, för sådana var visst bara okej om de förekom i Hans-Eric Hellbergs "Kram" och "Puss".

Ja. Stackars mamma. Postmodernismen kom och tog "bra" och "dåligt" ifrån henne. Stackars hala mig. Konglomeraten tog alla bra serietidningar och la ner dem. Det hade väl hystats för mycket genom fönstren, och sen finns det visst nåt som heter kabel-TV också nu.

Har du hört den förut?

Det verkar stå rätt still i mitt huvud för närvarande. Alltså griper jag efter ett halmstrå som jag allt oftare verkar gripa efter nuförtiden: gamla urklipp. Idag kör vi några sköna kontaktannonser.

Kontaktannonser i sig känns ju som en anakronism, men uppenbarligen sätter folk fortfarande in sådana. Fördomsfullt tänker jag mig att det förmodligen är elallergiker som vägrar sätta sig vid datorer och dejtingsajter, men nu när jag skriver meningen inser jag att jag förmodligen har rätt. Kolla bara:



Allting ter sig mycket mystiskt. Undrar om han fick några svar?




Jag tror den här killen har rätt stor chans att få ligga. Med sådana meriter torde väl varken autistiska eller normala kvinnor tveka att kontakta killen? Dessutom tror jag att ordet "kattägare" kan trigga en hel svarsstorm från ensamma kivnnor, autistiska som normala, från hela riket.



Här är min enda fråga: vad har hon egentligen tänkt att de ska GÖRA på operan med den där motorsågen?

Och bara för att pigga upp oss: en bild på två gamla hjältar. Vad hände egentligen med den hederliga "roliga historien?"