Devo på Vivo - the Return of the Ordvits

Tvärtemot vad man kan tro så är min självcensur monumental. Jag har skrivit mängder av blogginlägg och sen bestämt mig för att "Nä. Fail." och så hamnar inlägget inte på bloggen utan i arkivet. Men nu får det vara slut! Det verkar ju inte besvära andra att de inte har något att säga på sina bloggar, och med tanke på att ingen dessutom ens verkar läsa min blogg, så kan jag väl lika gärna lägga ut saker jag är halvnöjd med. Så here goes: ett inlägg om ett redan discarded fenomen, men som kändes kul när jag skrev det (e.g. för fyra veckor sedan)...

Det verkar som om "den roliga historien" är tillbaka. Vitsen, alltså. Calle Schulman och produktionsbolaget Hard Hat ska i samarbete med SVT börja göra "Har du hört den förut?" igen.

För er som var för unga för att minnas och för er som har förträngt programmet var det helt enkelt något slags proletärt stå-upp-program, med skillnaden att de som bidrog med skämten inte stod upp, inte var roliga (och definitivt aldrig elaka), och såg dessutom ut som slöjdlärare. När jag tänker på det så var väl förresten enda likheten med stand-up att publiken drack alkohol (programmet spelades in på en "gemytlig" krog). Anywho, under ledning av bindgalningen Ewert Ljusberg och gul Blend-tanten Margareta Kjellberg, drogs det "roliga" historier som i regel gick ut på att disponent Åhman på pappersbruket/prosten/svärmor/kommunalrådet drogs vid näsan av husan/byfånen/svärsonen/krösamaja - ja, ni fattar. Klassisk sparka-uppåt-humor. (Och sådan är ju faktiskt aldrig rolig, tvärtemot vad Bengt af Klintberg försöker slå i er). Det fanns också roliga historier med ett lite mer ekivokt inslag, men vi snackar inte Aristocrats här, utan snarare vitsar där ord som "sänghalm" och "herdestund" ingick. Av någon anledning kom jag just ihåg att min egen mormor höll på att kvävas av skratt när vi såg på programmet: mormor bröt ihop när "husan" på frågan "Hur lång är er fästmans semester?" svarade "23 centimeter". Det säger visserligen en del om programmet, men vid närmare eftertanke kanske mer om min mormor...

Nu är inte nylanseringen av "Har du hört den förut?" enda tecknet på vitsens återkomst som acceptabel underhållning (naturligtvis har vi early discarders redan lagt ner skämtandet HELT, men jag pratar mer ur ett zeitgeist-perspektiv här, serru). Av alla otippade personer i Curb Your Enthusiasm-galleriet drar t.ex. Funkhouser en faktisk vits i ett av senaste säsongens avsnitt, och SAMMA vits utlöser analinkontinens (och en quest efter skämtets ursprung) i ett nyligen sänt avsnitt av Family Guy.




Men framför allt var 2010 specifikt året då "ordvitsen" (a.k.a. "pappa-skämtet") integrerades i t.ex. så gott som all rubriksättning av t.ex. krönikörer och bloggare med Koll.

Visst, en ordvits kan fortfarande vara en simpel ordvits - och ett briljant halv-färskt exempel är väl Åke Catos "Efter teves granskning av Ingvar Kamprad samlades i går ett antal demonstranter utanför Ikea och ropade slagbord" (ett skämt som jag själv skrattade åt i ungefär en vecka, och nu skrattar jag visst igen).

Men: the new and improved ordvits bör innehålla ett element av referenshumor. Jag kan belysa med ett urval av rubriker på Fredrik Strages krönikor/blogginlägg på Dn:
- Gå (i demonstrationståg) som en egyptier (okej, den var ju egentligen inte hans egen utan baserad på You tube-klippet, men YOU TUBE-KLIPPET platsar ju)
- Burgaren i nöden
- Johnny B om ursäkt
- När lammen väsnas
- Ku Klux Kort
- Bättre Daft har ingen haft

Det här är ingen utveckling jag på något sätt har något emot, tvärtom! Ordvitsaren i mig, den tvångsmässige ordvitsaren, jublar inombords. Och jag upptäckte genom en vän något alldeles, alldeles underbart: Lou Reed i tweed - en blogg som kombinerar ordvitsen med ofta esoteriska, eller snarare obskyra, referenser och photoshop! Skåda:

Franciscus av Assissi i Thin Lizzy



Moa Martinsson i Yvonne



Rodney King och Staffan Ling




Nu kan jag ju inte stjäla alla bilder och lägga ut dem här, men låt mig ändå citera några ytterligare inlägg:

- k.d. lang i Sugarhill Gang
- Heidegger färglägger
- Bez som Pez
- Platon fyller arton
- Rosa Parks i Sparks

Dock verkar projektet Loureeditweed ligga på is. Sista inlägget är från 30 november 2010 ("Apbyxa" som bloggens skapare kallar sig är naturligtvis en early discarder...), men i mitt huvud rullar förslagen i hundraåtti. Jag KAN INTE sluta att försöka komma på nya möjliga Loureeditweed-bilder. Så som katharsis lägger jag ut dem här. En del av dem. En bråkdel. Så sorgligt kompulsivt är mitt ordvitsande att rådata är outsinligt.

Mina favoriter ur mitt eget material:

1. Cagney & Lacey & John Wayne Gacy
2. Devo på Vivo
3. Coolio med polio
4. Ralph Waldo Emerson Lake and Palmer
5. Lacan som en astrakan.
6. Kanaye West i en skinnväst.
7. Philip Glass i Infinite Mass.
8. Robert Wyatt & en hi-hat.
9. Peppe Eng som maräng.
10. Michael Anthony Hall i the Fall

Så, för att sammanfatta, tänker jag flytta till Göteborg. Later, dudes and dudettes.

Att ge Chthulu fingret är INTE ett etablerat dramaturgiskt grepp, TV-tropes!

Det finns en så kallad "wiki" som går under namnet TV Tropes. En "trope" är en term som används inom många områden (framför allt filosofi och lingvistik) men brukar populärt få beteckna de konventionella attribut som förknippas med ett specifikt fenomen. T.ex. kan man säga att ett par glasögon är en "trope" som märkligt nog inte helt enkelt antyder att bäraren har synfel, utan dessutom tillskrivs bäraren gärna egenskaper som nördighet, intelligens, intresse för datorer, oförmåga att fånga en boll, social osmidighet, och, om en kvinna bär dem, möjligheten att hon i själva verket är en riktig fox om hon bara tog av sig glasögonen och släppte ut sitt långa hår.

TV Tropes har samlat alla tv och film-världens "tropes". De nöjer sig inte bara med att räkna upp klyschiga attribut (av vilka "the beard of sorrow" är min favorit), utan vill dessutom identifiera miljöer, dialoger, monologer, berättartekniker, karaktärer och hela scenarion (scenarier? scenarios? cheerios?) som återkommer i all fiktion. Och trots namnet begränsar de sig inte heller till TV eller film; även spel, skönlitteratur, serier, konst, reklam, teater, brädspel, internet and what have you behandlas i TV Tropes.

Och detta massiva och ambitiösa upplägg gör TV Tropes till en av det kända internet-nätets minst användarvänliga och mest oöverskådliga sajter, och detta sörjer jag något oerhört! Idén är ju fenomenal! Det är inte så att något saknas på TV Tropes, alla dramaturgiska grepp går att hitta (utom möjligtvis den trope som använder en människas förmåga att citera Shakespeare utantill för att visa att "här har vi minsann med ett geni att göra!"), problemet är att TV Tropes helt saknar struktur.

Om jag till exempel klickar på "Narrative devices" (berättartekniska grepp) vill jag inte få upp en helt obegriplig länklista som innehåller ungefär fyrahundra klickbara länkar som heter saker som "Did you just flip off Chthulu?", "Genocide Dilemma", "Punk in the trunk", "Religious Russian Roulette", "Two Scenes, One Dialogue" osv. Jag är förvisso "intrigued" av särskilt "Genocide Dilemma", men ett berättartekniskt grepp skulle jag lista mindre internt. Eller mer begripligt. Vilket som.

Okej, nu väljer jag att titta på det synnerligen etablerade (?) berättartekniska greppet "Did you just flip off Chthulu?" och klickar på länken. Jag får då förklarat för mig
att denna berättarteknik är lika med "When a minor or comparatively weak character distracts or annoys the Big Bad momentarily, giving the other characters time to escape, prepare or attack". Samtidigt får jag också upp ungefär niohundra ANDRA länkar att kolla upp. Vissa av länkarna hänvisar till berättartekniska grepp som jag absolut INTE får förväxla med Chthulu-greppet, andra länkar hänvisar till samma sak fast under ett annat namn, några länkar till NÄSTAN samma grepp och ett gäng länkar är exempel på verk där Chthulu-greppet har använts.

Fuck. Rensa upp i träsket, why don't you? Det hade ju kunnat bli så bra! Ett Urban Dictionary för TV tropes - fatta vilken ständig källa till glädje det hade varit. Och i stället: förvirring, skärmbränna, information overload.

Ja. Det var dagens i-landsproblem, det.