Must be because I had the flu for Christmas

Almost cut my hair
It happened just the other day
It's gettin' kind of long
I could've said it was in my way

But I didn't and I wonder why
I feel like letting my freak flag fly
And I feel like I owe it, to someone

Must be because I had the flu for Christmas
And I'm not feeling up to par
It increases my paranoia
Like looking in my mirror and seeing a police car

But I'm not giving in an inch to fear
çause I've promised myself this year
I feel like I owe it, to someone

When I finally get myself together
I'm gonna get down in that sunny southern weather

And I find a place inside to laugh,
Separate the wheat from the chaff
I feel ...
Like I owe it, to someone, yeah




Letting his freak flag fly.






Nej, förlåt. Det var referenshumor.

Slussen en ny almstrid?

Jag bor, och detta är jag tacksam för, i en prima lägenhet i ett prima läge på Södermalm. Om ni tänker er mitt hem som mittpunkt så är min 'zone of safety' (dvs där jag skulle börja med mina hemska seriemord om jag var lagd åt det hållet) i en radie om 500 meter kring hemmet.

Jag har förstått att om man bor på Södermalm ser man gärna sig själv som lite vänster (ung som gammal), gillar ord som solidaritet och amnesti och fnyser om någon stackare råkar nämna "SoFo".

Södermalmsbor, ni är Sveriges mest konservativa folkgrupp! Nån stadsarkitekt vill måla ett falnande hus i en inte-riktigt-som-förut-färg och du kan hoppa upp och sätta dig på att det bildas ett medborgargarde med facklor och allt för att stoppa målningen. "Kulturarvet måste bevaras", vilket jag antar är resonemanget som tillåter att några trappuppgångar i Vasastan pryds av svastikor.

Sen ligger det ett fuskbygge mellan södermalm ooh gamla stan och vattnet som kallas en väg. Mitt i alltihop ligger en lokal som härbärgerar knasbollar som Tech Noir och LAN-parties. Fuskbygget är ju såklart Slussen. Mina kära med-boende på söder; om ingen gör något åt Slussen inom en snar framtid kommer den här stan att styras av kackerlackor och de enda festerna att vara de som spontant uppstår i Gula Gången efter Debaser (en jättekackerlacka i daishiki jockar). Kackerlackorna kommer att ha slussen som bas och sedan lamslå övriga stan. Det är sant, Clas Svahn håller med mig. Men det gör inte Carl Johan de Geer: han vill bevara slussen i dess patetiska skick! Ännu en hjälte plockas ner från pidestalen.



Och sen! Vad är grejen!? Varför är det bara vi som redan bor på söder som ska få bo där. En gäng försiktiga statsarkitekter (som förmodligen fruktar för sina liv) föreslår att det kanske kunde göras bostäder av området kring Grimman eller Tobaksmonolet. Den gemene södermalmsbon svimmar av indignation (trots att han eller hon sannolikt skrivit insändare om att det lösa folket kring barackerna vid Grimman bör interneras) och organiserar genast ett nytt medborgargarde eller nån "happening" som att hänga ut ett goddamn lakan genom fönstret i protest. Take that!

Min egen åsikt; att Tanto, Björns Trädgård, Vitabergsparken och allt utrymme innanför Bofils båge bör tätbebyggas vågar jag inte yttra längre. Det är alltför riskabelt. En bakåtsrävande 22-årig puppeteer kommer antagligen att strypa mig med lakanet han förlorade oskulden på (förra veckan) och som han nu hängt ut i protest mot att vaktmästaren ska sätta upp ett cykelställ på innergården.

P.S. Kära vänner, detta inläggs rubrik är en länk till några reaktionärer som jag knappt kan tro är på riktigt.

Skinny puppy in concert

Pomperipossa?





Jaha, ja. Nu ska Skinny Puppy rullas ut på scenen i sina permobiler och turnera igen, bland annat i Sverige. Goterna i min omgivning risker att kräma ner brallerna, har jag noterat.

Då. Ska. Jag be att få berätta att jag såg Skinny Puppy 1990 tillsammans med en schweizisk got, en hårig rockare samt en vänlig dam i 40-årsåldern (och resten av publiken, då).

1990 hade bland annat Laurie Anderson gjort sitt bästa för att skapa en trend som gjorde konserter vid den här tidpunkten olidliga: multimedia-föreställningen. Skinny Puppy var inte sena att haka på. Om jag inte minns fel hade sångaren (Ogre? Förlåt mig, men efter den konsertupplevelsen har jag gjort mitt bästa för att glömma alllt som har med SP att göra) lindat in sig själv i bandage, antagligen för att den vita fond bandaget bildade gjorde det lättare att se den "videokonst" som projicerades på scenen. Eller som det står i Wiki: Skinny Puppy har alltid engagerat sig i politiska och framförallt djurrättsfrågor och är kända för sina liveuppträdanden som gränsar till renodlad performance. Nivek Ogre har tidigare sagt ”den bästa biten med Skinny Puppy är showerna och filmerna”.

Bite me, Nivek Ogre.

Mississippi Nights, som de spelade på, i St. Louis liknade på rätt många sätt Studion vid St. Eriksplan, för oss som minns den. Visserligen försökte Gwar hotta upp Studion vid något tillfälle genom att hissa korgar med rått kött över publiken, men i övrigt var ju Studion Your Average Rock Venue. Det var alltså ganska plågsamt att se mumien där uppe på scenen (jag tror han var inlindad i taggtråd också, men det här kan jag ha lagt till i efterhand) tillsammans med bandpolarna som hade samma enigmatiska ansiktsuttryck som Nürnberg 47 i Filmen G, alltmedan det blinkade saftblandare (fallandesjuka, beware), regnade plastmuggar från publiken och projicerade rörliga bilder på barn som sprang i Napalm på mumien. Låt mig sammanfatta i ett ord: olidligt. ("Nyskapande", var ordet som min schweiziske got hellre ville använda. Den hårige rockaren ville bara bli avrunkad och den vänliga damen ville bara hem.)

De enda som inte brydde sig om vad som försiggick på scenen var poga-gänget i the moshpit. De fick mig alltid att tänka på den där Ray Bradbury-novellen "The Crowd" där en fotograf upptäcker att varje gång han ska fotografera olycksplatser så är det samma gäng som står och kollar på liken. På Mississippi Nights bestod mosh pitten alltid av samma gäng, oavsett om det var They Might Be Gigants eller NON som spelade.

Så snälla ni, lägg ner förväntningarna. Å andra sidan, till och med Skinny Puppy inser väl numera att "multimedia" och faraonsk maskerad inte är särskilt happening. Fast... för bara något år sedan stod ju Throbbing Gristles Genesis P. Orridge (eller vad hon heter nu) på Spoken Word-festivalen och visade en video av sig själv på en liten TV, medan han själv stod bredvid och drog i skägget. Man kan aldrig veta. En del lär sig aldrig.

En gammal klassiker - Nancy modebloggar

24 juni 2009

Idag vill jag gärna presentera den jag anser vara Sveriges bäst klädda kvinna: Kicki Danielsson.



Notera hur hon lyckas kombinera en dominatrix-look med en mer sårbar Antabus-och-gäddhäng-känsla. Jag hoppas vi får se många fler modiga outfits från Kicki!

Den som har träffat flest seriemördare vinner

John Douglas är en tidigare FBI-profilerare med stort ego och herpes. Han gillar att tillskriva sig själv lösningen av de flesta amerikanska seriemord, och sägs vara "förebilden för Quanticos Jack Crawford" i När lammen tystnar. Jag antar att det är han själv som säger att han är förebilden för Jack Crawford eftersom ingen annan egentligen verkar ta honom på allvar. I själva verket var han en ung proselyt hos the real deal, Robert K. Ressler. Ressler var den verkliga pionjären vad gäller gärningsmannaprofilering och var den som började systematisera intervjuformulär som seriemördare fick svara på.

Now, Ressler är rent ideologiskt en lömsk filur. Han utbildades inom militären och spenderade 60-talet som infiltratör i hippie-kretsar ("terrorister", enligt Ressler) men hade redan som barn fascinerats av en racka grizzly mord i hemstaden Chicago. Ressler är också lite campy i sina analyser ("jag förstod att det inte var ungdomar som klottrat detta eftersom "cunt" numera i ungdomsslang kallas för "pussy") men också lite festlig. Hans berättelse om mötet med Ed Kemper, en begåvad gigant, som först mördade sina morföräldrar som han bodde hos, placerades i ungdomsskola, släpptes efter fyra år varpå han omedelsbart slaktade lite tjejer och till slut högg huvudet av sin mor och placerade det på spiselkransen, är t.ex. grymt awkward. Ressler gjorde misstaget (som aldrig upprepades) att intervjua Kemper ensam, och när intervjun var klar tryckte han på knappen till vakten som skulle släppa ut honom. Problemet var bara att det aldrig kom någon vakt, och Kemper och Ressler hade liksom tömt ut de ämnen de kunde prata om. "Oprah's book of the month" och annat small talk teddes sig långt borta och Ressler började skruva lite på sig, vilket Kemper som den sluge 200-kilos-koloss han var, naturligtvis märkte och började prata om att "oj oj oj, den här cellen är VERKLIGEN ett litet utrymme för en enorm seriemördare och en åldrad snut att befinna sig på" osv. Ressler svettades, men lyckades slå i Kemper att han hade ett hemligt vapen ("Är det en giftig kulspetspenna?" frågade Kemper, tydligt influerad av alla de agent och spion-tidningar som seriemördare verkar ha en förkärlek för) och till slut, efter 45 minuter, kom vakten och släppte ut honom. Kemper gav Ressler en liten låtsassmocka på axeln och skrockade "You know I was just kidding you, right?" vilket Ressler tvivlade ordentligt på. Efter denna incident var det alltid två agenter som stod för intervjuerna. Ibland var det John Douglas som fick följa med, vilket i Resslers bok Whoever fights monsters alltid nämns i lite uttråkade parenteser. Ack, denna ständiga prestigekamp.

Fast. Det är ju faktiskt Ressler som myntat uttrycket "serial killer" och som började dela upp vansinnesmord i dikotymin "organiserade v/s icke-organiserade" mord. Exempel på en "organiserad" mördare är Ted Bundy, som hade ett modus operandi både för att skaffa offer, oskadliggöra dem, våldföra sig på dem, döda dem och göra sig av med kropparna (vars huvuden han brukade komma tillbaka till och ha nekrofilt oralsex med. Verkar ju inte ens särskilt skönt.). En icke-organiserad mördare är en ofta gravt sinnessjuk person som t.ex. The vampire of Sacramento, Richard Chase, som gjorde smoothies av sina offers organ och drack för att förhindra att hans blod blev till pulver.



Serial Killer Photogenique, Richard Chase

Resslers uppdelning gjorde att han ofta arbetade för försvaret när sinnessjukdom åberopades. Detta gjorde honom inte särskilt populär, men tack och lov är John Douglas än mindre populär sedan han bestämde sig för att agera rådgivare åt John och Patsy Ramsey i förundersökningen som gällde mordet på JonBenet Ramsey. Fast det fallet har jag skrivit om tidigare här på bloggen, eller i alla fall om Joyce Carol Oates rätt meningslösa tolkning My sister, my love.

Jag har ingen aning om varför jag skrev det här inlägget. Jag tror mest jag ville namedroppa lite. Och det är väl inte det sämsta?

Eskogrill

"Jag är en sann livsnjutare", säger Eskobars gitarrist Frederik Zäll i Aftonbladet angående den kokbok han nyss givit ut. Jag har aldrig hört någon använda ordet "livsnjutare" utom en kvinna med Down's syndrom nere vid Eriksdalsbadet. Och möjligen Steffo Törnquist. Han ser rätt ung ut, Frederik. Så det är nog sant det där, att ironin är död.
Bara Ted Nugent klarar av att publicera en kokbok med hedern i behåll. "Kill it and grill it" - det är de rätta takterna.
Det är för övrigt ett jäkla grillande i media nuförtiden. Sluta med det!


Smell the glove.

Uppbygglig litteratur

Tillbringade natten med att läsa om Kenneth Angers (egentligen, ehrm, "underground-filmare", vad nu det innebär) Hollywood, Babylon. Uppenbarligen fanns det under flera år ett enormt fake-Babylon, inklusive vita marmorelefanter i megaformat, som byggts till filmen Intolerance av D.W. Griffith 1916. När filmen var färdigfilmad orkade ingen riva Babylon, så där stod det i korsningen Sunset/Hollywood Boulevard och förföll. Ah, life imitating art. Art imitating life?
Intolerance var en sån där fantastisk storfilm med typ 11000 statister i Princess Leia-bikinis och eunucker som fläktar drottningen med palmblad och storstjärnor som med dagens mått led av kraftig obesitas. Eller, det var nog underförstått att killarna med palmbladen INTE var eunucker utan mer som Jockso i Fräcka Fredag med Malena. Ett program vi alla minns och saknar.
Robert Mitchums fängelsevistelse för marijuanainnehav, Rudolph Valentinos gigantiska marmordildo som han skänkte till sin älskare (som senare hittades död med dildon nertryckt i halsen), Lana Turners dotter Cheryl som knivmördar mammas älskare, ett fascinerande antal självmord (inklusive Lupe Velez tragiska drunkning i toalettstolen när hon skulle spy upp 200 Seconal (måste vara världens mest förödmjukande död)), Charlie Chaplins grooming av en åttaårig flicka tills hon blev giftasvuxen - och visade sig vara ett riktigt stolpskott - well, över huvudtaget Charlie Chaplins uppenbara pedofili, Fatty Arbuckle som mördar en ung starlet genom att trycka upp en champagneflaska down south... och så vidare; juicier och juicier.
Det var bättre förr helt enkelt.

Vice Magazine har tillsammans med AXE utlyst en tävling där man kan få världens skönaste pris; man får bli intern på Vice-redaktionen i New York i två veckor. Det betyder om man läser det finstilta att man får bo ganska risigt, måste vara villig att jobba tolv timmar om dagen, det blir kanske inte så mycket skrivet utan mer logistik som att hämta kaffe och bagels och sjysst nog kan man först få övnings-interna på Vice-Redaktionen i Stockholm! I två veckor utan lön. Sug på den du. I det finstilta läste jag dock det roligaste; om man suger som intern får man betala allt (resan, boendet, traktamentet) själv för att kunna ta sig hem.

Kan ni TÄNKA er Vice-redaktionen (förmodligen är den i Stockholm värre än den i New York)? Ett gäng Adolf Hipsters vars medlemmar ibland slås av självinsikt och inser att de är med i Percy Tårar - "Expressen Fredag-redaktionen". Då går de hem och lägger sig i fosterställning och grunkar (gråter och runkar samtidigt). Men det går snabbt över. De har ju ändå Sveriges/NewYorks coolaste jobb.

I hemlighet är jag ju överförtjust i Vice Magazine, i alla fall den amerikanska versionen (ursprungligen kanadensiska). Hur skulle jag inte kunna vara det när de har artiklar som FANCY DANCER and other horse names och I Like to Have Tea With Cats in Japan Because I’m Shy? Jag är naturligtvis bara livrädd för att det är vetenskapligt bevisat att de är de häftigaste personerna i det kända universum. Jag har också återkommande mardrömmar om att jag dyker upp i deras Do's and Dont's-sektion, smygfotograferad någon dag när jag haltar ut ur grottan för att köpa kaffe på Seven, klädd i velourmjukbyxor, en l'Oreal-tisha 'mot cancer' som jag har fått av mamma, foppatofflor, mobboffer-glasögon och frisyr som på någon i the Melvins. Dessutom, men detta är inte vetenskapligt bevisat men egentligen viktigast, är några av skribenterna oerhört begåvade. Damnation! Okej, jag kommer ut: jag älskar Vice men är livrädd för allt de står för. Och det känns som om man får en kuk på köpet när man skaffar ett nummer av Vice dessutom; målgruppen är definitivt hipster blokes. Men ändå... Nu skickar jag mitt CV till AXE. Jag är säker på att de blir överförtjusta och jätteentusiastiska vid tanken på att en Melvins-lookin', medelålders, ensamstående morsa med 350 universitetspoäng och olika stora bröst ska förse dem med Moxie Soda och knishes. The future's so bright I gotta wear shades!

Ass-man

Jaha. Här sitter jag och tänker på att det absolut enda solida tekniska beviset i hela rättegången mot Ted Bundy var en avgjutning av ett bitmärke på offret Lisa Levys ena skinka. Med risk att göra en Alanis Morrisette så känns detta på något sätt... ironiskt? Absurt osannolikt?

Eller vad ska man kalla det? Dåligt polisarbete, förmodligen.

Dessutom var Bundy kronisk näspetare.

När jag var gravid i 22:a veckan var jag i Missouri och läste Ann Rules (hon, igen) The Stranger Beside Me om jakten på Bundy. Jag har aldrig varit så uppjagad av en bok förut. Är du på väg ut i True Crime-träsket, börja med den.

Förresten, Bundy blev tappad på huvudet som barn. True story. Rätt många av våra celebra seriemördare som råkat ut för detta. Också true story. Blir antagligen nåt muckel med frontalloben.

Frontalloben är den delen av hjärnan som sitter, tja, frontalt. Hjärnbarken här styr vår kontroll över impulser och signaler från "reptilhjärnan". Vårt sociala beteende sitter inkilat här. Man blev varse detta när en stackars sprängare, Phineas Gage (som INTE fick följa med Bruce Willis och Steve Buscemi ut i rymden för att spränga asteroider) på 1800-talet råkade spränga ett hjärnspett rakt genom sin egen panna (han var nog ingen vidare sprängare). Killen överlevde utan minsta bestående fysiska skador men Phineas! Plötsligt var den timide och duktige arbetaren en grälsjuk och svärande maniker som juckade mot stadens damer. Slutsatser drogs alltså av samtida vetenskap: skada i främre delen av hjärnan: förlust av impulskontroll. Är du freudian, men det hoppas jag inte, kan du tänka på frontalloben som överjaget. "Gud, nu står jag här och kollar på nåt svenskt indieband igen. Bäst jag ropar YOU SUCK riktigt högt under pausen", tänker du sannolikt både en och två gånger i veckan. Tacka din frontallob för att du fortfarande är välkommen in på Debaser.

Anywho. När jag forskade i rättsmedicin första sommaren var det en old-timer nere i Lund som forskade lite på det där med samband sexualbrott- frontallob. Han skickade något allmänt memo där han ödmjukast bad om histologiska snitt (dvs tunnskivad hjärna) från patienter med en bakgrund som antingen (avlidna) sexbrottslingar, människor med frontallobsdemens och människor med frontallobsskada. Okej, det här är helt meningslös information och jag har ingen aning om hur det gick för honom, men i alla fall; han hette ARNE BRUN! Haaaaaaaaaaa! Ane Brun kanske är ett artistnamn? En hommage?

Och anywho: järnstången kan man se på nåt museum i norra USA om man vill. Och här kommer kraniumet:

"Jo, det är så att jag har ett rätt stort hål i huvudet. Men annars är det väl same old, same old."

"My little pal plastic"

Det här skulle vara min debut som uppladdare av YouTube-material till bloggen:




Ja, och så här verkade det fungera. Således, här är http-länken: http://www.youtube.com/watch?v=gnMMccvV5Dw Det är kära Noran Mailer som talar om den uppenbara kopplingen mellan plast och våld.

Stilig karl, naturligtvis. Död. Innan dess boxades han en hel del. Substantia nigra brukar må dåligt av det, men jag tror trots hans möjliga hjärnskador ändå på hans plast - våld-teori.