Devo på Vivo - the Return of the Ordvits

Tvärtemot vad man kan tro så är min självcensur monumental. Jag har skrivit mängder av blogginlägg och sen bestämt mig för att "Nä. Fail." och så hamnar inlägget inte på bloggen utan i arkivet. Men nu får det vara slut! Det verkar ju inte besvära andra att de inte har något att säga på sina bloggar, och med tanke på att ingen dessutom ens verkar läsa min blogg, så kan jag väl lika gärna lägga ut saker jag är halvnöjd med. Så here goes: ett inlägg om ett redan discarded fenomen, men som kändes kul när jag skrev det (e.g. för fyra veckor sedan)...

Det verkar som om "den roliga historien" är tillbaka. Vitsen, alltså. Calle Schulman och produktionsbolaget Hard Hat ska i samarbete med SVT börja göra "Har du hört den förut?" igen.

För er som var för unga för att minnas och för er som har förträngt programmet var det helt enkelt något slags proletärt stå-upp-program, med skillnaden att de som bidrog med skämten inte stod upp, inte var roliga (och definitivt aldrig elaka), och såg dessutom ut som slöjdlärare. När jag tänker på det så var väl förresten enda likheten med stand-up att publiken drack alkohol (programmet spelades in på en "gemytlig" krog). Anywho, under ledning av bindgalningen Ewert Ljusberg och gul Blend-tanten Margareta Kjellberg, drogs det "roliga" historier som i regel gick ut på att disponent Åhman på pappersbruket/prosten/svärmor/kommunalrådet drogs vid näsan av husan/byfånen/svärsonen/krösamaja - ja, ni fattar. Klassisk sparka-uppåt-humor. (Och sådan är ju faktiskt aldrig rolig, tvärtemot vad Bengt af Klintberg försöker slå i er). Det fanns också roliga historier med ett lite mer ekivokt inslag, men vi snackar inte Aristocrats här, utan snarare vitsar där ord som "sänghalm" och "herdestund" ingick. Av någon anledning kom jag just ihåg att min egen mormor höll på att kvävas av skratt när vi såg på programmet: mormor bröt ihop när "husan" på frågan "Hur lång är er fästmans semester?" svarade "23 centimeter". Det säger visserligen en del om programmet, men vid närmare eftertanke kanske mer om min mormor...

Nu är inte nylanseringen av "Har du hört den förut?" enda tecknet på vitsens återkomst som acceptabel underhållning (naturligtvis har vi early discarders redan lagt ner skämtandet HELT, men jag pratar mer ur ett zeitgeist-perspektiv här, serru). Av alla otippade personer i Curb Your Enthusiasm-galleriet drar t.ex. Funkhouser en faktisk vits i ett av senaste säsongens avsnitt, och SAMMA vits utlöser analinkontinens (och en quest efter skämtets ursprung) i ett nyligen sänt avsnitt av Family Guy.




Men framför allt var 2010 specifikt året då "ordvitsen" (a.k.a. "pappa-skämtet") integrerades i t.ex. så gott som all rubriksättning av t.ex. krönikörer och bloggare med Koll.

Visst, en ordvits kan fortfarande vara en simpel ordvits - och ett briljant halv-färskt exempel är väl Åke Catos "Efter teves granskning av Ingvar Kamprad samlades i går ett antal demonstranter utanför Ikea och ropade slagbord" (ett skämt som jag själv skrattade åt i ungefär en vecka, och nu skrattar jag visst igen).

Men: the new and improved ordvits bör innehålla ett element av referenshumor. Jag kan belysa med ett urval av rubriker på Fredrik Strages krönikor/blogginlägg på Dn:
- Gå (i demonstrationståg) som en egyptier (okej, den var ju egentligen inte hans egen utan baserad på You tube-klippet, men YOU TUBE-KLIPPET platsar ju)
- Burgaren i nöden
- Johnny B om ursäkt
- När lammen väsnas
- Ku Klux Kort
- Bättre Daft har ingen haft

Det här är ingen utveckling jag på något sätt har något emot, tvärtom! Ordvitsaren i mig, den tvångsmässige ordvitsaren, jublar inombords. Och jag upptäckte genom en vän något alldeles, alldeles underbart: Lou Reed i tweed - en blogg som kombinerar ordvitsen med ofta esoteriska, eller snarare obskyra, referenser och photoshop! Skåda:

Franciscus av Assissi i Thin Lizzy



Moa Martinsson i Yvonne



Rodney King och Staffan Ling




Nu kan jag ju inte stjäla alla bilder och lägga ut dem här, men låt mig ändå citera några ytterligare inlägg:

- k.d. lang i Sugarhill Gang
- Heidegger färglägger
- Bez som Pez
- Platon fyller arton
- Rosa Parks i Sparks

Dock verkar projektet Loureeditweed ligga på is. Sista inlägget är från 30 november 2010 ("Apbyxa" som bloggens skapare kallar sig är naturligtvis en early discarder...), men i mitt huvud rullar förslagen i hundraåtti. Jag KAN INTE sluta att försöka komma på nya möjliga Loureeditweed-bilder. Så som katharsis lägger jag ut dem här. En del av dem. En bråkdel. Så sorgligt kompulsivt är mitt ordvitsande att rådata är outsinligt.

Mina favoriter ur mitt eget material:

1. Cagney & Lacey & John Wayne Gacy
2. Devo på Vivo
3. Coolio med polio
4. Ralph Waldo Emerson Lake and Palmer
5. Lacan som en astrakan.
6. Kanaye West i en skinnväst.
7. Philip Glass i Infinite Mass.
8. Robert Wyatt & en hi-hat.
9. Peppe Eng som maräng.
10. Michael Anthony Hall i the Fall

Så, för att sammanfatta, tänker jag flytta till Göteborg. Later, dudes and dudettes.

Att ge Chthulu fingret är INTE ett etablerat dramaturgiskt grepp, TV-tropes!

Det finns en så kallad "wiki" som går under namnet TV Tropes. En "trope" är en term som används inom många områden (framför allt filosofi och lingvistik) men brukar populärt få beteckna de konventionella attribut som förknippas med ett specifikt fenomen. T.ex. kan man säga att ett par glasögon är en "trope" som märkligt nog inte helt enkelt antyder att bäraren har synfel, utan dessutom tillskrivs bäraren gärna egenskaper som nördighet, intelligens, intresse för datorer, oförmåga att fånga en boll, social osmidighet, och, om en kvinna bär dem, möjligheten att hon i själva verket är en riktig fox om hon bara tog av sig glasögonen och släppte ut sitt långa hår.

TV Tropes har samlat alla tv och film-världens "tropes". De nöjer sig inte bara med att räkna upp klyschiga attribut (av vilka "the beard of sorrow" är min favorit), utan vill dessutom identifiera miljöer, dialoger, monologer, berättartekniker, karaktärer och hela scenarion (scenarier? scenarios? cheerios?) som återkommer i all fiktion. Och trots namnet begränsar de sig inte heller till TV eller film; även spel, skönlitteratur, serier, konst, reklam, teater, brädspel, internet and what have you behandlas i TV Tropes.

Och detta massiva och ambitiösa upplägg gör TV Tropes till en av det kända internet-nätets minst användarvänliga och mest oöverskådliga sajter, och detta sörjer jag något oerhört! Idén är ju fenomenal! Det är inte så att något saknas på TV Tropes, alla dramaturgiska grepp går att hitta (utom möjligtvis den trope som använder en människas förmåga att citera Shakespeare utantill för att visa att "här har vi minsann med ett geni att göra!"), problemet är att TV Tropes helt saknar struktur.

Om jag till exempel klickar på "Narrative devices" (berättartekniska grepp) vill jag inte få upp en helt obegriplig länklista som innehåller ungefär fyrahundra klickbara länkar som heter saker som "Did you just flip off Chthulu?", "Genocide Dilemma", "Punk in the trunk", "Religious Russian Roulette", "Two Scenes, One Dialogue" osv. Jag är förvisso "intrigued" av särskilt "Genocide Dilemma", men ett berättartekniskt grepp skulle jag lista mindre internt. Eller mer begripligt. Vilket som.

Okej, nu väljer jag att titta på det synnerligen etablerade (?) berättartekniska greppet "Did you just flip off Chthulu?" och klickar på länken. Jag får då förklarat för mig
att denna berättarteknik är lika med "When a minor or comparatively weak character distracts or annoys the Big Bad momentarily, giving the other characters time to escape, prepare or attack". Samtidigt får jag också upp ungefär niohundra ANDRA länkar att kolla upp. Vissa av länkarna hänvisar till berättartekniska grepp som jag absolut INTE får förväxla med Chthulu-greppet, andra länkar hänvisar till samma sak fast under ett annat namn, några länkar till NÄSTAN samma grepp och ett gäng länkar är exempel på verk där Chthulu-greppet har använts.

Fuck. Rensa upp i träsket, why don't you? Det hade ju kunnat bli så bra! Ett Urban Dictionary för TV tropes - fatta vilken ständig källa till glädje det hade varit. Och i stället: förvirring, skärmbränna, information overload.

Ja. Det var dagens i-landsproblem, det.

Google maps locates me, therefore I am!

Som ungefär sist i världen har jag skaffat en s.k. "smart phone", en iPhone. De första dagarna var jag väldigt nära att självantändas över dess ondskefulla användarovänliga simkorts-synkronicering, för att inte tala om hur ohanterlig den är för mig som saknar alla former av finmotorik. Det är ett under att jag kunde ringa med t o m gamla kobratelefoner, så fortsättningsvis kommer mina sms att vara mycket korta och av typen "hr edu qw3ewrsett Waltrrrrrrrrrrs skriiiuidgskor??-.Dagijs t ishall imrgn." Om jag ska ringa någon vars nummer jag bara har på en lapp lär jag aldrig lyckas få numret rätt, så länge inte någon konstruerar en app som låter mig fotografera lappen och som sedan automatiskt lägger in den i min telefonbok som siffor (detta skulle iofs också vara svårt för mig, eftersom jag inte ens kan hålla telefonen stilla nog för att ta ett foto som går att avkryptera).

Och vad är upp med Apples snålhet med möjligheter att importera egna bilder från fil? Visst, en del appar låter dig skicka DERAS bilder till andra, men vad hjälper det mig när mormor omedelbart vill ha en bild på Walter som nyfödd? Tror hon skulle bli rätt lack om jag istället skickade en bild från LOL-pics med en skärmdump som visar Adolf Hitler som en Top Rated Girl.

Men... Föutsägbart nog börjar jag dock inse telefonens storhet. T.ex. tycker jag det är oerhört futuristiskt och campy Orwellskt med platsläsarfunktionerna (även om det var lite deprimerande att se att jag under tre dagar endast rört mig i en radie om 25meter kring mitt eget hem). Jag känner mig som en utrotningshotad bald eagle som någon har satt ett microchip på, det är ju stenhårt! Konsekvent laddar jag hem varje app som vill ha platsinformation för att kunna bevaka mig. Jag finns! Google maps can locate me, therefore I am! T-shirt-store i Skrapan erbjuder mig en tygväska för en krona - donc, je suis!

Ändå kan jag inte låta bli att fundera på det här med apparna. Det finns ju oändliga möjligheter! Om jag ändå kunde programmera! Här är mina topp-3 bästa ideér:

1. iWank

Detta är ett spel, oerhört simpelt, men ändå genialt! Principen är bara att, tja, med hjälp av ett eller flera fingrar på touch screenen så snabbt, rytmiskt
och effektivt som möjligt wanka av iPhonen. Givetvis måste det ändå finnas ett utfall av en mängd olika iPenisar/iKlitorisar som alla kräver olika teknik - kanske måste man trycka på "lube"-knappen i vissa fall, i andra inte osv. Men i gratisversionen får det vara basic: man ska sitta som en idiot och dra fingret upp och ner på skärmen. Snabbt. Jättesnabbt. Jag misstänker att apple inte kommer att gilla den här idén så grafiken fick ju vara obefintlig, och the money shot kan ersättas med en glad trudelutt eller catch phrase. Kanske t.o.m världens töntigaste fras kan användas: Boo Yeah!!!

2. Daily Emo Affirmations

App-butiken kryllar ju av olika "dagens-citat", "daily affirmations", "motivational quotes", "Bible quote of the day", "Einstein qoute of the day", "Funny quote of the day" etc i oändlighet. Jag avser dock att skapa en app som dagligen skickar en emo-affirmation: Vissa dagar kan det vara något så simpelt som "You suck!" eller "You really should carve your initials into your thigh, nutcase!"; andra dagar kan vi ta det till en mer intellektuellt utmanande nivå med citat som den alltid lika briljante Ciorans uppmuntrande "It is not worth the bother of killing yourself, since you always kill yourself too late" eller "Since all life is futility, then the decision to exist must be the most irrational of all" .
Förresten, ju mer jag tänker på det, så behöver nog E.M. Cioran en "Cioran Quote of the day"-app alldeles själv; the king of one-liners!
Anywho, Nietzches "Hope in reality is the worst of all evils because it prolongs the torments of man" kommer naturligtvis också att poppa upp en dag hos emo-prenumeranten, kanske dagen efter ett simpelt men kraftfullt "CUNT!!!"

3. Neologism-detektorn

Egentligen är nog det här mer ett verktyg för redaktionen på DN: det är ju sedan länge känt att när ett nytt svenskt ord (alltså antingen en anglicism, eller ett nyskapat eller svenskifierat ord i.e. en neologism) dyker upp i DN för första gången så betyder det att "early adopters-early discarders" skrockar sarkastiskt och tänker "meh, så jäkla 11 månader sen!".
Den här appen är således tänkt att scanna ett antal sajter (Flashback, Nöjesguiden, svenska twittrare i den demografiska gruppen "Stockholmare födda 1980-1985 och som har fler än 500 followers och som har läst fristående kurser i humaniora, helst filmvetenskap"; appen ska också kunna leta sig in i hårddiskarna hos svenskar som är med i Facebook-gruppen om tv-programmet "The Wire" (då fångar vi upp lingot hos de lite äldre neologism-pionjärerna), och, typ feber.se - ja, ni fattar).

Det här är en, som det nu är modernt att kalla sig som entreprenör, filantropisk app - vi kommer nu att till morgonkaffet slippa få ord som MILF eller bukkakke förklarade för oss tre år efter vi slutade använda det.

Ja, det var väl det jag hade att säga. I have spoken. Boo yeah!!!

Polisen misstänker: Sofo-hipster kvävd av otippad wigger-vinballe under häxhouseorgie

Har just läst klart Pelle Forsheds och Sefan Thungrens Stockholmsnatt. Åh, Gud, hur är det egentligen möjligt att identifikationsfaktorn är så stor? Jag är ju totalt SÅ inte hip. Största delen av namedroppingen i boken går rakt över huvudet på mig - ändå blir jag rent generad över hur close to home alltihop är. Lite som när jag läste Adrian Moles Dagbok på högstadiet och blev oerhört illa berörd och kände mig som värsta klyschan för att han ständigt refererar till sina ambitioner att bli "intellektuell".

Jag blir ändå förbryllad av hur så många som är födda första halvan av 70-talet kan ha så mycket gemensamt - är det "zeitgeist"? Indieskabben som har muterats in i våra gener så att vi filterar information på samma sätt, allihop?

"Allihop", förresten. Man får väl inte glömma att det handlar om någon procent södermalmsbor som nu är i en ålder som gör att de dominerar popkulturhegemonin i ankdammen. Men ändå... det är lite creepy.

Sedan har vi ju fenomenet 'hipster' i sig. Backlashen är ju rätt tydlig om man ska döma av Facebookgrupper som "I hate hipster scum", "Punch a hipster in the face", "All who blatantly hate hipster", "Get those glasses off, hipster cunt!", "Hipster Halocaust - the movie", "Thank you for not being a hipster douchebag", och min egen, på nyligen förekommen anledning, favorit "Take that Panama hat off your hipster head". Sajter som Look at this fucking hipster och Stuff hipsters hate eller Stuff white people like orerar på i samma anda.



Hipster or hobo? You be the judge.

En förvirrad svensk journalist född på 80-talet gjorde förra året ett försök att försvara hipstern på Expressen Debatt. Där utnämner han Robyn till hipster-drottning och yrar om att "poängen med hipsterkulturen något annat: vetskapen om att det finns någonting utanför schlagerbubblan. Riktig popmusik, och rätten att klä sig och vara som man vill."

Okej, det är ju trevligt att man slipper beslå killen med anklagelsen att han skulle vara kulturrelativist, eftersom han uppenbarligen menar att det finns "riktig" popmusik (argumentet ekade för övrigt i DN häromdagen, men då i debatten kring ett nytt operahus i Stockholm; enligt Nikola Matisic tränar oss Operan att se kvalitet). Jag förmodar att Andersson är för ung och Matisic för sur för att ge postmodernismen lite credit för att den tagit Kulturen från eliten och gjort den till Joe Blows subjektiva upplevelser i stället. Att folk i allmänhet tyvärr inte upplever annat än leda av På spaning efter den tid som flytt eller Niebelungens ring är nog bara att acceptera.

Inte heller verkar någon större del av befolkningen bry sig om "riktig" popmusik, om inte Idol-Jay och Bo Kaspers Orkester, som denna vecka dominerar topplistorna över mest nedladdade album, är vad Andersson menar med "riktig" popmusik.

Det andra problemet med Anderssons debattartikel är sentensen att hipstern helt enkelt bara utnyttjar "rätten att klä sig och vara som man vill". Fine, jag köper det som princip - men min egen onda hjärna vet ju att den rätten sannerligen inte verkar gälla den som väljer cityshorts, Ed Hardy-tishor och foppatofflor, eller ens den som är för tjock för sina Weekday-jeans - därav begreppet "pop-rygg". Hipstern är väl hatad just för sin intolerans, inte för sin sköna acceptans av all creations great and small, för att parafrasera James Herot? (Min högra, kosmiska hjärnhalva hatar i alla fall min vänstra hipsterhemisfär för att den är en sån jävla hate-monger!)

Äh, jag vet inte. I-landsproblem, yessiree. Det är bara så oerhört tröttsamt att hela tiden känna sig som om man slåss med sig själv: jag hatar Vice, men jag hatar också att jag hatar Vice, för egentligen gillar jag Vice. Makes sense? Förhoppningsvis inte. Om jag inte kan vara hipster, hipsterhatare, hipster som hatar andra hipsters eller hipsterhatare som hatar andra hipsterhatare kan jag i alla fall vara komplex!

#slutaförgudsskullattprataomdet

Twitters (Johanna Koljonens) #prataomdet muterade snabbt från mikrobloggandet till ett massmedialt meme där histrioniker, mediahoror och exhibitionister glatt hoppade på tåget och 'delade' berättelser om självupplevda sexuella kränkningar. Det verkar som om Ronnie Sandahl är den ende mannen i världen som aldrig någonsin sagt "hora", att döma av den uppsjö av misogyna kommentarer som fällts och vidarerapporterats.

Buzzen kring #prataomdet känns som ytterligare en av dessa meningslösa symbolaktiviteter - odla mustasch mot prostatacancer, byt din profilbild till ett gulligt djur om du avskyr barnamord, "copy-paste det här Dala Lama-citatet till din status update för att visa att du ogillar diktatorer med kärnvapen" - som cirkulerar och vidarebefordras av lata människor som vill känna sig som bättre medborgare. Dessutom anas en viss voyeurism i all uppmärksamhet kring#prataomdet: visst är det lite kittlande med "unga" kvinnor som talar om sex? Sånt säljer lösnummer.

Det verkar också som om alla har glömt att sedan internet blev en integrerad del av våra liv har det redan funnits en arena där det #pratatsomdet oavbrutet. Det är väl själva pudelns kärna - forum FINNS ju redan en masse för alla viktimiserade frilansare därute. Framför allt har vi ju sedan åtminstone 35 år andra vågens feminister att tacka för den faktiska öppenhet som råder kring gubbslemmighet i Sverige. Det känns som om #prataomdet uppfinner hjulet en gång till och tror att inget har rullat förut.

Sexuella trakasserier, övergrepp och kränkningar förekommer frekvent och skall inte förringas, men inte heller utnyttjas för meningslöst brus i en mediahype. Tråden hade initialt potential att bli intressant eftersom den utforskade motsättningen mellan å ena sidan den, ofta ambivalenta och självrannsakande personen som upplevt obehag av sexuella närmanden, trakasserier eller rena sexuella övergrepp och å andra sidan den personen som stod för kränkningen, och som i många fall verkat vara omedveten om att de passerat gränsen. Diskussionen hade också potential att utforska de juridiska distinktionerna. Det dröjde dock inte länge innan #prataomdetmest handlade om dåligt sex och bakfylleångest.

Integritet är för wusses, för att parafrasera Gordon Gekko, så, ja, PRATA OM DET; om det har någon terapeutisk funktion att blogga eller twittra om "det", gör då det, men, som det heter: snacka går ju. #prataomdet är ingen samhällsomstörtande verksamhet - om man inte ser till att #prataomdet med rätt personer; jurister, politiker och till och med de där obehagliga typerna med våldsmonopolet; snuten.

Inbilla er inte att #prataomdet gör livet lättare för Ella, 14 år, i Osby bara för att ett löst nätverk av urbana, medievana personer biktar sig offentligt.

Efter att ha fått 90 000 invites till sidan eller gruppen Att prata om det på Facebook fick jag morrande nog och startade en egen sida. Sidan heter Håll käften om det, men det är naturligtvis ren retorik, inte en åsikt. Med tanke på att svart humor är en sällsynt gäst i affekterade ämnen gör jag givetvis alltså bort mig nu. It's on the house.

That's a dealbreaker, Ladies!

I NBC:s briljanta komediserie 30 Rock myntar huvudpersonen Liz Lemon (Tina Fey) i säsong 4 catchphrasen "That's a dealbreaker, Ladies!" för att beskriva egenskaper hos en snubbe som bör leda till omedelbart avbrytande av relationen. Lemon skriver även en bestseller med samma namn (som leder till att samtliga män hon känner börjar hata henne p g a den epidemi av dumpningar som följer på publiceringen).

Well, JAG hade i alla fall sannerligen vid vissa tillfällen behövt en manual över dealbreakers, och i min oändliga vänlighet och med min totala livsvisdom tänker jag nu lista ett antal dealbreakers, Ladies. Inte alla, men förvånansvärt många, är baserade på Riktiga Händelser, tyvärr framför allt ur mitt eget miserabla liv. Men okej, here goes:

1. Om snubben talar flytande klingon eller något annat fiktivt språk, inklusive esperanto, sindarin och telerin - that's a dealbreaker, Ladies!

2. Om snubben mitt framför dina ögon rattar Isobel Hadley-Kamptzs (visserligen magnifika) tuttar - that's a dealbreaker, Ladies!

3. Om snubben envisas med att inta alla DINA läkemedel genom att krossa dem och dra i sig dem nasalt - that's a dealbreaker, Ladies!

4. Om snubben tillber någon av följande entiteter: Behemoth, Cthulhu, The Flying Spagetthi Monster, grannens hund Sam, Oden, Morrissey, ett grishuvud på en pinne, Russels tekanna eller Den rosa osynliga enhörningen - that's a dealbreaker, Ladies! (Inte på grund av religiositeten i sig, utan för att just dessa gudomar talar för att snubben antingen är skvatt galen ELLER en ohjälplig nörd).

5. Om snubben envisas med autoerotiska webcamuppvisningar mer än ett par gånger per relation (och då ska han vara JÄVLIGT långt borta hemifrån - sitter han via router i rummet bredvid: not cool) - that's a dealbreaker, Ladies!

6. Om snubben inte vet vem Jerry Seinfeld är - that's a dealbreaker, Ladies!

7. Om snubben är vit, men lite känd för sina epic skillz om obskyr hiphop och därför kallar din kompis kille från Tanzania för "nigga" - that's a dealbreaker, Ladies!



8. Om snubben är så snål (och så jävla dum att han inte fattar att meningen "jag har slutat med p-piller" betyder... well, coitus interruptus) att du får låna pengar till dagen-efter-piller av ett tidigare ex - that's a dealbreaker, Ladies!

9. Om snubben efter 30 års ålder har åkt till Paris för att sitta och sura på Jim Morrisons grav - that's a dealbreaker, Ladies!

10. Om snubben tänder på Cecilia Frode - that's a dealbreaker, Ladies!

11. Om snubben tror att karaoke handlar om korrekt mikrofonföring och autotuning eller rätt pitch samt klagar på "medhörningen" - that's a dealbreaker, Ladies!

12. Om snubben frekvent citerar Monty Python's Flying Circus - now THAT's a dealbreaker, Ladies. Det är i paritet med att sjunga kupletter av Ernst Rolf eller skratta åt Kalle Sändare (nej, han ÄR inte rolig).

Jag kommer att fortsätta dennna lista när jag inte är halvt medvetslös av sömnbrist. Så skärp er! I'm watching you!

Mat, dryck, man, kvinna

Jag är så jävla trött på köksöar, knivset, fiktiva framställningar av matlagning som nåt sensuellt (I've got news for you: det blir BAJS sen, hur sensuellt är det?), gamla pundande musiker som kokar tuppar, Jamie Oliver, oliver, livsnjutare, single malt, Nigella, Gordon Ramsey, Guide Michelin-guider, dejter som tycker det är ett halvt förspel att koka en 'mustig' pastasås, kvällstidningsbilagor om grillning, pretentiösa kokböcker i coffeetable-format och framför allt är jag trött på att man betraktas som idiot om man inte är intresserad av "spännande mat". Ge mig fiskpinnar och potatismos, för guds skull, om jag nu måste äta. Varför finns det inte astronautpiller? Den absolut sämsta formen av umgänge är Middagen, och bara av den anledningen att jag slipper parmiddagar tänker jag förbli singel resten av livet. Och gud nåde den man som bjuder ut mig på middag. Ska det liggas vill jag ha sprit och rohypnol, ingen sprängd anka.

I have spoken.



"I vars fitta man får in ett matsalsbord..."

Barn + Ministry = Moshpit

"Min son han gillar ju mer, ehrm, klassisk musik."

Pedagogik: hur du gör ditt barn helt ointresserat av finkultur

Jag växte upp i ett villaområde i Småland. Vi bodde i en mexitegelvilla som ritats av min far, som är nägot så campy som Hermods-ingenör. När träffade du en sådan senast? Mamma var naturligtvis hemmafru, och som sådan var det ju hon som var den s.k. kulturbärare, i alla fall fram till dess skolan började. Enligt SAOB är en kulturbärare "samhällsgrupp o. d. som (på ett framgångsrikt sätt) värkar i (den andliga) kulturens tjänst" (sic! Jag tror de menar "verkar").

"Verkar i den andliga kulturens tjänst", jo, tjenare. Detta innebar att jag fick lära mig att det fanns "bra" litteratur (dvs sådan man kunde låna på bibliotek; och nu snackar vi 70-talsbibliotek och inte Dieselverkstan och bibliotekt på Medis och såna moderbiteter. Möjligtvis kunde en bok också definieras som "bra" om mamma i sin omnipotens själv gillat den (hon läste patologiska mängder böcker). Nå, den andra sidan av detta var ju naturligtvis att jag också fick lära mig att det fanns "dålig" litteratur. Serietidningar hystades ut genom fönstret (men jag har ett tydligt minne av att jag faktiskt läste ett nummer av Buster där Benny Guldfot tappar sina skor). "Dålig litteratur" var även naturligtvis allt som gick att köpa på bensinmackar - Vita Serien, Harlekin-romanerna, Remo, Bill och Ben och Anal Weekend (men det var väl en tidning, kanske) för att nämna några.

Dock, trots att det var sjuttiotal har jag inga som helst minnen kring var all den "politiska" barnlitteraturen hamnade i mammas "bra eller anus"-skala. Vi var ju en vanlig tjänstemannafamilj (även mamma "förverkligade sig själv" sen och blev, inte litteraturkritiker, utan ekonomisk rådgivare) - sannerligen inga inslag av Tillsammans på vår gata. Min pappa hade dock en bror som pluggat medicin i Lund under de vilda åren, och jag tror han tog det som sin uppgift att skola mig politiskt via litteraturen. Jag antar att rent deduktivt kan vi anta att mamma såg med blida ögon på politsk barnlitteratur eftersom Lasses gåvor aldrig hystades ut genom fönstret.

Jag lägger ut några bilder ur den sortens barnlitteratur som alltså passerade som "bra":





I nedanstånde stycke blir det rörande tydligt att Jesus inte direkt var nån smooth criminal. Jag tycker inte man direkt kan anklaga Kaifas för att han bedömde Jesus som skyldig:



Det är väl inte heller helt konstigt att den uppenbarligen politiskt naive Jesus reflekterar lite över vad som gick fel med revolten när han plötsligt finner sig uppspikad på ett kors:




Ja, så höll det på. Det var oändliga mängder text och svartvita jättefula bilder. HUR tråkigt som helst - men "bra" litteratur.

Naturligtvis kunde ju inte min mamma styra mitt bokmalande särskilt länge. Dels började jag läsa när jag var fyra år och dels var jag hal som en ål. Men under mellanstadiet gjorde hon ett tappert försök att få mig att förstå att "Hästarnas Dal", Jacke Collins och Sidney Sheldon-böcker var "dålig" litteratur. Det var förstås lilla mammas sätt att desperat försöka hindra mig från att läsa de grafiska sexskildringarna, för sådana var visst bara okej om de förekom i Hans-Eric Hellbergs "Kram" och "Puss".

Ja. Stackars mamma. Postmodernismen kom och tog "bra" och "dåligt" ifrån henne. Stackars hala mig. Konglomeraten tog alla bra serietidningar och la ner dem. Det hade väl hystats för mycket genom fönstren, och sen finns det visst nåt som heter kabel-TV också nu.

Har du hört den förut?

Det verkar stå rätt still i mitt huvud för närvarande. Alltså griper jag efter ett halmstrå som jag allt oftare verkar gripa efter nuförtiden: gamla urklipp. Idag kör vi några sköna kontaktannonser.

Kontaktannonser i sig känns ju som en anakronism, men uppenbarligen sätter folk fortfarande in sådana. Fördomsfullt tänker jag mig att det förmodligen är elallergiker som vägrar sätta sig vid datorer och dejtingsajter, men nu när jag skriver meningen inser jag att jag förmodligen har rätt. Kolla bara:



Allting ter sig mycket mystiskt. Undrar om han fick några svar?




Jag tror den här killen har rätt stor chans att få ligga. Med sådana meriter torde väl varken autistiska eller normala kvinnor tveka att kontakta killen? Dessutom tror jag att ordet "kattägare" kan trigga en hel svarsstorm från ensamma kivnnor, autistiska som normala, från hela riket.



Här är min enda fråga: vad har hon egentligen tänkt att de ska GÖRA på operan med den där motorsågen?

Och bara för att pigga upp oss: en bild på två gamla hjältar. Vad hände egentligen med den hederliga "roliga historien?"

What KIND of shit hit the fan?

Gubbrummet

Jag vet inte om ni minns, men för ett tag sedan bestämde jag mig för att läsa om de böcker som jag trodde format mig (i kombination med genetisk belastning, substans(miss)bruk, avgörande livshändelser och resten av de komplexiteter som skapar en, eh, vuxen person).

Boken jag valde att börja med var John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning. Eftersom jag varit strängeligen upptagen med Mario Kart och Livet har det tagit ett tag för mig att samla mig och skriva om nästa bok jag valde att läsa.

Förklaringen kanske ligger i att nästa bok jag valde att läsa var Röda Rummet av vårt bittre nationalhelgon August Strindberg. Alltså hoppar jag från Ignatius Reilly till Röda Rummets protagonist Arvid Falk ganska exakt etthundra år bakåt i tiden.

Det tar mig ungefär fyra sidor att inse att jag de facto aldrig någonsin har läst Röda Rummet. Jag antar att jag trodde jag gjort det eftersom den var obligatorisk läsning på gymnasiet. Faktum är att jag till och med kan minnas ungefär var jag slutade läsa boken vid förra försöket; det var någonstans på sidan fyra, ungefär på raden som hänvisade till Maria Kyrkas "mjältsjuka klang".

Icke desto mindre läser jag hela boken nu, för bättre sent än aldrig. Och det är ju en alldeles utmärkt bok. Dessutom har jag som antagligen först i det kända universum upptäckt en mängd paralleller mellan Dumskallarnas Sammansvärjning och Strindbergs genomskådande av sin samtid. Liksom Ignatius Reilly rabulerar över samtiden får sig varenda samtidsfenomen en ordentlig känga av Strindberg (jag noterade på sidan 121 att inte en enda företeelse Arvid Falk stött på fram till dess hade beskrivits med någon form av gillande).

Suffragetter, bohemer, kapitalister, försäkringsbolag, filosofer, häradshövdingar, skriftställare, förlagsredaktörer, kotterier, skådespelare, konstnärer, parlamentsledamöter, präster, "fina fruar", judar; alla är de av samma skrot och korn, precis som Ignatius Reilly konstaterade missnöjt hundra år senare. Falks tragiske vän och filosof Olle Montanus hemsöks t.o.m. på ett lika corny sätt av polisen trots sin uppenbara oskuld, precis som stackars Ignatius.

Nu lämnar jag mina paralleller till Dumskallarnas Sammansvärjning. Röda Rummet är ju en bok som klarar sig alldeles utmärkt utan mina dåraktiga associationer (men kanske inte utan sitt historiska sammanhang). Jag känner mig inte hemma i 1800-talets senare decennier och finner det därför svårt att säga något om den kultursfär Arvid Falk lever i. Klart är dock att han bestämmer sig för att lämna sitt trygga ämbetsmannayrke för att bli "litteratör" (skribent) och blir därmed betraktad som mer eller mindre vansinnig.

Jag lämnar den egentliga handlingen åt sitt öde. Ni får nöja er med mina intryck av boken i stället.

Sällan har jag läst en så rolig (och samtidigt deprimerande) beskrivning av byråkrati. Franz Kafka's got nothing on den här killen. Parlamentssammanträdena fick mig faktist att skratta så att jag grät.



Även de s.k. kulturarbetarna roar i sin ständiga benägenhet att vända kappan efter vinden för att få sina alster publicerade, eller sina konstverk finanserade. Olle Montanus, skulptör och filosof, är väl den herre som trots sin eftersatta hygien längst blir sina ideal trogen. Han överger till och med konsten för filosofin, vilket slutligen dödar honom (man blir inte rik av att filosofera...). Även Arvid Falk ger upp sina ideal och ingår snart åter i borgerskapet, bland annat genom att gifta sig ståndsmässigt. Falks omvändelse tillbaka till borgerligheten är väl den delen av boken jag har svårast att förstå; några veckor i skärgården, ett illa stavat brev från en "nattfjäril" (där hon ber honom om pengar) som han tror han är kär i, att skärgårdsbefolkningen förefaller tycka honom vara en dåre då han vill bli du och broder med dem - detta verkar räcka för att Falk skall vända tillbaka till tryggheten i den borgerliga gemenskapen.

Jag är medveten om att detta inte är någon briljant analys, men någon sådan aspirerar jag icke heller på. Jag vill helt enkelt bara förmedla att Röda Rummet var så överraskande bra, och kändes så modern, att jag önskar att den vore obligatorisk läsning i gymnasiet. Ha. Ha. Nej, men den borde åtminstonde vara obligatorisk läsning för den som har humor, ogillar byråkrati, hyckleri och som vill se rätt intressant ut på tunnelbanan. Jag ger denna bok fem av fem möjliga mjältsjuka toner från Maria kyrka.

Nästa alster jag ger mig på följer en inre logik: jag ska skriva om Klas Östergrens Gentlemen. I denna bok får ju Klas (som han även heter i Gentlemen) i uppdrag att skriva en modern version av Röda Rummet. Jag har redan börjat läsa den, naturligtvis, och ordet "luguber" har på 32 sidor redan förekommit två gånger. Luguber. Ett utmärkt ord.

Go, Ingmar Malmsten!

Jag tänkte göra det lätt för mig ikväll genom att köra lite kära gamla urklipp som jag sparat genom åren. Jag valde att inte lägga ut mina egentliga favoriter, Hemmets Journals "Mitt bästa tips", där man kan lära sig sådant som att ha diskmedlet i närheten av diskhon för en enklare vardag. Ni får lite mer avancerade klipp (well...),om än ofta scannade på snedden.

Vi kan börja med detta något tvivelaktiga klipp:



Det här med att raser skulle ha olika egenskaper känns lite... Bergen-Belsen. Faktum är att eufemismer inte verkar vara särskilt populära i veckotidningarna:



Och ja, beställer man slagfällan "Ihjäl" så är det nog ihjälslagning man är ute efter.

Denna gamla Buster-favorit har följt mig genom åren:



Vem ÄR denne mystiske Ingmar??? (Ja, det är klart jag fattar att det är en dyslektisk hårdrockare som skrivit inlägget, så ni behöver inte förklara att det är Yngwie).

Jag är inte den som inte retar upp mig på småsaker, men det HÄR?



Bli döv, kärring. Ingmar Malmsten kan nog hjälpa till.

Det här sista urklippet är det som förvirrar mig mest. Hade alltså Isaac Newton en hund, som inte bara kunde lösa integraler utan även sätta eld på lösöre (eller rent av folk han inte gillade)? Snälla, om du har en förklaring, ge mig den.



Men jag bjuder ändå på ett post scriptum, trots att det sannolikt till uppenbarligen är skapat av ett troll. Det gör det lite mindre roligt, men jag skrattar åt det ändå...



Vågar man forwarda till Leif Pagrotsky?

How to lose friends and alienate people

Denna helt fantastiska presentation hittade jag på happypancake idag:

Presentation

Ibland så känner jag mig ensam och då funderar jag på att skaffa mig en partner, men fem minuters surfande på Happy Pancake och den känslan går över. Det är rent absurt vilka relationsmässiga vrak man ser här. Feta primadonnor med fem år kvar till klimakteriet och steriliteten som har en absurt överlägsen attityd och enorma krav på en eventuell partner.

Trettio-någonting ensamma mammor som inte längre kan hänga på Sture eftersom de har blivit knullade och dumpade av en player och som nu letar efter en tvåbent måltidskupong som kan försörja dem och deras koltroll. Ensamma WT-mammor med tre barn, alla halvsyskon och alla dysfunktionella i något avseende. Executivebiatchar som inte fattar att på jobbet är de chef men hemma är de en kompanjon. Speciellt den sorten kryllar det av på betalsajter som mötesplatsen och e-kontakt. De kvinnorna tycks tro att det här med att träffa en man är som att shoppa online. Add item to cart. Checkout. Icke.

Det gemensamma problemet de alla har är att de inte är den sortens människor konstruktiva och samarbetsdugliga män vill ha en relation med. Det är ju inte meningen att det ska vara en nettokostnad att vara ihop med någon jämfört med att vara ensam utan att man får en synergi tillsammans så att man vinner mycket mer än vad man förlorar.

Det är ingen slump att det är ett sådant sug efter kvinnor som är under trettio - de bra exemplaren, de som är relationsdugliga, är mer eller mindre bortsugna från marknaden efter trettio."


Bara ett geni kan ha komponerat detta. Gift dig med mig. I'm in the book. Look up the number.

"Har du någon gång fått en riktigt dålig julklapp?"

Och nu är du skild, sa du?

No sex and the city

Jag ska göra en lite pinsam bekännelse och det är att jag brukar frekventera gravt pornografiska sajter. Nej. Men jag brukar i alla fall ge mig ut på såna där "dejting-sajter" men dejtar väldigt sällan någon därifrån eftersom lejonparten av eligable men består av debila imbeciller. Har de smak, ser de ut som Professor Frink. Ser de ut som Vince Vaughn beskriver de sig själva som "tokroliga seglare som gillar tjejer med skinn på näsan men som vågar vara kvinnliga".

Shiddushim = jewish dating

Grejen är att jag brukar lägga ner lite krut på att skriva en ordentlig presentation på de där ställena (Spray och Happy Pancake (idiotiskt namn)) så att jag ska slippa mail av typen: "Hej, jag är hant verkare, hård rockare och har psoriasis, ska vi sex-chatta?" eller "Tjena bruden, snygga tuttar på bilden. Ska vi ta en kaffe?" eller helt enkelt "Hej. Ska vi knulla?" (Av de tre typ-mailen föredrar jag det mer direkta "Ska vi knulla?"). Men, min ambitiösa (och, om jag måste erkänna det, aningen otrevliga) presentation verkar inte ha någon som helst effekt. Senaste mailet jag fick idag löd som följer "Hej, hur mås det?" Punkt. Finito. Slut. "Jo, tack. Börjar misstänka att mänskligheten är doomed, men annars helt okej." Nej, naturligtvis svarar man inte på de här mailen.

Vissa snubbar, gärna från Södermalm och som arbetar inom "media" eller "marknadsföring" tycker uppenbarligen att det är jättejobbigt att de letar brudar på dejtingsajter (precis som jag kan tycka) och gör sitt bästa för att göra sina bilder hemliga så man får be om dem och anonymiserar sitt privatliv å det grövsta. Vissa saker kan man ju räkna ut ändå. Om personen som favoritfilm har lagt in "Amelie från Montmarte" är han antingen HELT devoid of humor, eller försöker listigt få ligga genom att plantera en tjej-film. Man kan också räkna ut om personen är störd av andra variabler: om t.ex. favoritboken är Elementarpartiklarna av Michel Houllebecq bör ju vederbörande spärras in och inte surfa på internet likt en varg efter Rödluvan.

Och sen är det det där med vad man ska kalla sig på sajten. Den bästa nicken jag har sett hittills är Allan Smithee men tyvärr var personkemin mellan honom och mig inte så cool (han var jättelång med jättelånga tänder och cineast, givetvis). Ett annat nick som vann mitt hjärta var den 22-åriga tjejen som kallade sig Fruktansvärd. Killen på Spray som kallade sig Patrick Bateman hoppas jag att det inte gick så bra för vad gäller ragg. Sen undrar man ju lite över en kille som kallar sig Joe Swanson (den paraplegiske snuten i Family Guy) har för agenda egentligen?

Jag gör en lista på favoritnick helt enkelt:
- "Älskarina, 37" är ju en favorit men av medlidande
- Hatt-jake,30 år (kommentarer överflödiga. Merän: "jaså, du gillar h'n'b, hatt-och-blås?"
- Teratolog, 43 år. Jag frågade honom om han verkligen var expert på missbildningar men det visade sig givetvis att han bara gillar den där Teratologen. Annars kanske han hade varit något för mig.
- Undertaker, 36 år
- Backdoor, 39 år (well, vad ska man tro?)
- Jonglerar, 32 år
- Rajtantajtan, 56 år
- Sagge, 28 år
- Gollum-Fia, 24 år (lycka till!)
- Senil, 18 år
- Taco-party, 29 år
- Gaffatejp, 27 år
- Apokalyps, 59 år
- Dolphinsong, 46 år

Jag har noterat en oroväckande trend: fler och fler nicks antar Tolkien/WoW-synonymer. Å andra sidan behöver det ju inte vara oroväckande för då kan man ju scrolla förbi dem rätt snabbt.

Jag har också funderat lite över vinnande nicks som ni är fria att använda:
- Bortamatch
- Elallergiker
- Ignatius_Reilly
- Demiurgen
- Tantric_love

Mitt eget nick: MyrnaMinkoff. Googla, imbeciller.

Konspirationsteoretiker av guds nåde: Ignatius Reilly

För några veckor sedan beslutade jag mig ju för att försöka hitta tillbaka till hur jag blivit den jag är genom att läsa om de böcker som (trodde jag) format mig mest. Jag gick ut hårt; jag började med Dumskallarnas Sammansvärjning av John Kennedy Toole.

För den som inte har läst boken är den närmast omöjlig att beskriva. Tänk dig att en hybrid mellan Chris Farley (på bilden nedan) och Adolf Hitler
dvs protagonisten Ignatius Reilly patrullerar gatorna i din hemstad (i det här fallet New Orleans - en stad vars dekadens gör Ignatius rasande, men samtidigt förtjust eftersom det ger honom stora möjligheter att hålla jeremiader mot osedliga nattfjärilar, sodomiter, pederaster, transvestiter, masochister och bara vanliga medborgare som inte har vett att inse att Upplysningen var vad som förstörde västvärlden), men som har sin bas hemma hos sin lilla mamma, Irene, som stukad av sin ständigt skällande (och läskedrycken Dr Nut-krävande) son börjat förvara stora flaskor Muskatell i gasugnen; flaskor som hon mer och mer regelbundet klunkar i sig. Irenes liv har inte varit lätt. Hon gick på bio en gång, vilket gjorde Mr Reilly så frisky att Ignatius blev till. Irene är därför skeptisk mot män som går på bio. Ignatius hatar också Hollywood, så till den milda grad att han måste se varje ny technicolorrulle och förfasa sig. Högljutt. Faktum är att allt Ignatius gör, gör han högljutt. Han är en kille Som Märks.

Ignatius är en bildad man, vilket han gärna betonar, och det var på college som han mötte "slinkan, markattan, skökan" Myrna Minkoff - en JAP från New York som lyckligt kastar sig över varje folksångar/medborgarrätts/sexuellt frigörande projekt hon kommer över. Hennes strävanden är lika lite uppskattade som Ignatius. Faktum är att när hon försökte äta frukost på en "blacks only"-diner blev ivägjagad med högafflar.
Nå, nu bor ms Minkoff åter i New York, men brevväxlingen dem emellan går som en röd tråd genom boken. Needless to say bygger brevväxlingen enbart på förolämpningar.

Nå. Mamma Irene Reilly, uppviglad av vänner och en hoppfull beau, tvingar Ignatius att börja arbeta. Han kommer under bokens gång att inneha två jobb; ett som arkivarie på en byx-fabrik; Levy-byxor, där han ser det som en plikt att uppvigla fabrikens arbetare mot ledningen, inte av medborgarrättsliga skäl utan för att han tycker att ledningen är inkompetent då de inte uppskattar hans meterstora medeltida träkors och andra utsmyckningar på kontoret. Då han förlorar jobbet där resorterar han till att börja sälja varm korv i the French Quarter. Det är meningen att han skall vara utklädd till pirat, men han är för tjock för kostymen vilket resulterar i att han i stället lindar en röd sidenskarf runt sin gröna jägarmössa med nedfällbara öron, krånglar in sig i ett vitt, av hälsovårdsmyndiheterna krävt, plastförkläde, sätter en enorm örring i ena örat och beväpnar sig med en plastsabel. Han anser sig
själv vara en formidabel syn, och tillbringar mest dagarna med att jaga iväg potentiella kunder, äta korv ur sin egen vagn och planera för västerlandets (och Myrna Minkoffs) undergång.

Etcetera.

Dumskallarnas Sammansvärjning är en mycket pratig bok, och inte blir den direkt mer lättläst då det är Ernst Heckscher som översatt den. "Ojvoj", låter han t.ex. den svarte mannen mr Jones genomgående säga och jag vet faktiskt inte vad som möjligen kan vara förlaga för denna fras. Dock: boken är så ofantligt mättad med ett kompakt språk att jag faktiskt kan ge Heckscher en liten eloge för att han med lätthet använder ord som "Herr Mongoloiden I. Abelmann" och "Vad för slag!?", fraser som jag mycket väl kan tänka mig Ignatius använda. Men hans försök till dialekt, nej. I början drev det mig till vanvett att inte förstå vad folk säger i Heckshers version men jag vande mig vid det också.

Så började jag tänka. Hur har denna bok färgat mig? Kan jag ha varit arton, högst, när jag läste den? Vad kunde jag möjligtvis ha tagit till mig av Ignatius djupare, medeltida funderingar vid den åldern? Sannolikt ingenting. Jag tror att det som stannade hos mig var Ignatius totala oförmåga att se sig själv objektivt och därför kunde skriva pekoral, hugga med sabel efter invalider och se samma film med Li'l Debbie Reynolds fyra gånger i sträck för att han "föraktade den och allt den stod för". Med mina egna vid den tiden rätt avancerade planer på att ingå i någon slags intelligentia kom den ibland lite alltför nära mina egna tankar (Ignatius önskar sig till exempel en "upplyst despot" vilket jag inte heller skullle haft nåt emot) så jag rodnade mig igenom vissa stycken, precis som när jag läste böckerna om Adrian Mole när jag var fjorton.

Och jag TYCKER OM Ignatius. Han är ju stofil, om än lite ung för att vara en bona fide sådan, och kanske var det här min stofilofili och magnetiska dragningskraft på stofiler grundlades? Ignatius har verkligen ingen aning om att han är en horribel människa på många sätt, och hans sätt att trakassera den totalt okunnige Professor Talc som undervisar i engelska genom att kasta pappersflygplan med hot signerade ZORRO är egentligen väl underbyggd kritik som förmedlas lite happening-aktigt.

Det är således KLART att jag älskade boken, men förstod jag den? Nja. Men det gjorde absolut ingenting. Faktum är, att nu när jag förstår att översättningen av ordet "boy" till pojke neutraliserar hur pro civil rights boken faktiskt är, så blir den mer komplicerad att läsa. Mindre nöje, mer satir.

Thus: 8 av 10 blandband till nån man var kär i på gymnasiet åt Dumskallarnas Sammansvärjning.

Och förlåt. Det här blev för långt.

Jag vill att ni ska titta på det här klippet. Nej, jag kräver att ni tittar på det här klippet. Det är det ENDA inlägg i "mina barn"-diskussioner som jag har kunnat relatera till.

Jag älskar min son. Det fattar väl alla. Men. Ärligt talat, hur kul är det att hänga dygnet runt med någon som har slutat att tala i begripliga meningar och numera uttrycker sig genom att säga saker som "...och mamma, sen när vi har gått över gatan så är det en SWOOOOOOOOOOOOOSH "(gör märkligt gest) "där och om vi har tillräckligt mycket apelsiner då så kommer vi att komma till nästa nivå. Fast jag tror jag tappade några apelsiner när jag rörde vid kamel-ninjan."

Excuse me? Bör han läggas in? Jag har ju sedan länge insett att om NÅGON vuxen (utom möjligen Lars Norén) ens för en minut uppförde sig som ett barn under fyra år så skulle de intas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Uppenbarligen har barnet förlorat kontakten med verkligheten och lever nu i ett dataspel. Och det är mitt fel. I min outsägliga leda som föräldraledig har jag utsstt honom för att betrakta xbox-spel efter xbox-spel så jag tror jag har gjort hans hjärna japansk. Vi såg en j-poppare på stan och sonen har inte varit riktigt sig själv sen dess. Jag tror han är kär. Riktigt, riktigt kär.

Egentligen har det här varit ganska problematiskt för mig, och jag har tänkt extra mycket på det just nu när en man jag älskade en sommar just fått en bebis. För jag tror att han möjligen är som jag; man tror att saker ska förändras när man får barn. Inte bara rent logistiskt, utan att man helt plötsligt också ska utrustas med ett oändligt tålamod, intresse för andra saker än morbiditeter och att man också ska förlora ganska mycket av sin humor så att det liksom inte spelar någon roll att man inte längre är särskilt kul att ha att göra med eftersom man bara pratar om min bebis.

Men jag förändrades inte. Och egentligen tror jag att det är en bra sak, även om jag ibland känt mig lurad, uttråkad, parasiterad och rädd att det är något fel på mig som inte blev Elise Claeson direkt efter Walters födsel. Det gör allting svårare att Walter och jag inte delar en gemensam integritet utan vi är två stycken. Världens minsta familj. Och trots allt, vi respekterar varandra, han och jag. Han respekterar visserligen mig lite mindre än jag respekterar honom, men det växer nog till sig. Jag tror det blir bra, trots att jag aldrig ömsade skinn och stod där i ett förklarat ljus som den ömma modern.

Jag lämnade ju Walts pappa under graviditeten. Så jag undrar ibland hur det skulle varit. Hur det skulle varit att få den där underbara lilla läskigt kladdiga killen som jag nyss fött lagd på magen och kunnat titta någon som jag älskade i ögonen och säga, eller tänka "Du. Det här har vi gjort. Du och jag." Kanske hade allt varit annorlunda då. Eller så hade inget varit annorlunda alls. Jag lär aldrig få veta, för, nej, jag tror inte det blir fler. Kanske ett golfproffs, men hur får man garantier för det?

Spoiler: det här är rätt smaklöst.

Jaha. Jag visste det. Jag lär ha HIV. I armhålan. End-stage. Gustaf frågade om jag hade haft oskyddat sex i armhålan men jag svarade att jag tror inte det men att jag kanske varit för full för att minnas nån gång.

Nå. Bölderna behandlas med Heracillin.

Armhålor är verkligen fula. Onödiga. Jag fattar faktiskt inte ens varför de är behårade: huvudet; ja, det skyddar mot kyla och är skönt att sova på, könshår; hindrar konstiga mikroorganismer från att krypa in i reproduktionssystemet, rövhår; så att man ska kunna skämta om kånkelbär men armhålan??? Hur ofta ställer man sig ute i minusgrader och håller armarna i luften och tänker "vilken tur att jag har hår i armhålorna, annars skulle det här varit riktigt kallt!"?

En gång läste jag och en vän en artikel om en kläddesigner i Los Angeles. Hon hade gjort ett linne med inbyggt armhålehår. Jag har lite andra förslag i genren:

1. Redan urtvättat mensfläckiga trosor.
2. Enstaka strumpor.
3. Lustiga festivalhattar som man kan köpa redan när man är nykter.
4. Mobilhölstret måste re-lanseras med nya, fräcka versioner.
5. "The reversed brazilian" - där kvinnor med bristande könsbehåring (kanske vid sjukdomen alopecia areata välsignas med ett påklistrat komplett pubeshår-kit, inklusive en bikinilinje full med kvisslor.
6. För den mer slitne dandyn kan kanske ett par jeans med en antydan till redan nedpissat skrev vara av intresse.
7. Roligare proteser: vad är det som säger att bara för att man blivit av med ett öga måste man sätta i ett öga av glas/plast i ögonhålan? Varför inte en kasperdocka på en fjäder? En digitalklocka så att alla man möter vet vad klockan är? Nyskapande OCH samhällsnyttigt?

Jag ska sluta nu. Jag har ett möte med Industrin. De har visat stort intresse för punkt 6, eftersom 40-talisterna numer både har pengar och pissar på sig.

White Cave Bitch

Kommer ni ihåg den där bedrövliga filmen med Michelle Pfeiffer; Dangerous Minds. Den som hade Coolios hit på soundtracket. Det var filmen där Michelles rollfigur fick ett gäng thugs, hoes and hoodlums att älska poesi - genom att läsa Bob Dylan-texter för dem!

Jag hade kunnat köpa om Pfeiffer hade, typ, sagt "Jamen, kolla här, Fear of a Black Planet", det är också poesi. Men Bob Dylan. Jisses.

Jag märker att jag ofta i tanken återkommer till den filmen när jag läser Elisabeth Åsbrinks Smärtpunken, boken som handlar om tillkomsten av pjäsen Sju tre, med sitt gräsliga efterspel med morden i Malexander.

För vad ÄR det med kulturarbetare? Jag är ledsen, men konsten räddar inga liv. Möjligtvis kan Michelangelos David fungera som kulstudsare i en kritisk situation. Då bör man stå BAKOM Michelangelos David. Men det finns en lite flock, ofta vänsterorienterad, kulturklick som tror att om vi bara startade lite teaterlektioner ("och så gör vi SPEGELN allihop! Jättebra, Hezekaia!") och konstkurser i Rosengård, så skulle allt lugna ner sig.

Jag förstår att tanken är god. Jag förstår att ett samhälle som vore så fruktbärande att det kunde erbjuda varje människa en plats inom det normativa kanske skulle ge oss lyckligare och fredligare människor. Kanske skulle vi inte ha några brott. Kanske skulle kamphundarna självdö. Kanske.

Och det är inget fel i att drömma; drömma om en värld där konsten värderas högre än börsen, men sen får man ju ta av sig foliehatten och titta ut i verkligheten.

Jag har inte läst klart Smärtpunkten ännu. Men jag kunde inte låta bli att ändå skriva om hur obegripligt det är för mig att en sådan naivitet som den kring Sju tre fick grassera, oförblommat. Det enda medarbetarna hänger upp sig på är den här "nynazismen" som de alla säger sig vara anhängare av. Efter ett halvårs repetitioner verkar medarbetarna helt perplexa över att "skådespelarna" fortfarande, trots ALL DENNA KONST, inte tycker att integration är jättebra.

Sen vill jag ge en eloge till Reine Brynolfsson för att han lyckas framstå som den minst samarbetsvilliga skådespelaren någonsin. Hans små rättshaveristiska tilltag löper som en liten röd tråd genom boken, och jag älskar det.


"How many roads must a man walk down before you call him a man?" Man riktigt känner hur det resonerar hos Krazee D'Shawn längst bak i klassrummet.