torsdag 26 augusti 2010

Konspirationsteoretiker av guds nåde: Ignatius Reilly

För några veckor sedan beslutade jag mig ju för att försöka hitta tillbaka till hur jag blivit den jag är genom att läsa om de böcker som (trodde jag) format mig mest. Jag gick ut hårt; jag började med Dumskallarnas Sammansvärjning av John Kennedy Toole.

För den som inte har läst boken är den närmast omöjlig att beskriva. Tänk dig att en hybrid mellan Chris Farley (på bilden nedan) och Adolf Hitler
dvs protagonisten Ignatius Reilly patrullerar gatorna i din hemstad (i det här fallet New Orleans - en stad vars dekadens gör Ignatius rasande, men samtidigt förtjust eftersom det ger honom stora möjligheter att hålla jeremiader mot osedliga nattfjärilar, sodomiter, pederaster, transvestiter, masochister och bara vanliga medborgare som inte har vett att inse att Upplysningen var vad som förstörde västvärlden), men som har sin bas hemma hos sin lilla mamma, Irene, som stukad av sin ständigt skällande (och läskedrycken Dr Nut-krävande) son börjat förvara stora flaskor Muskatell i gasugnen; flaskor som hon mer och mer regelbundet klunkar i sig. Irenes liv har inte varit lätt. Hon gick på bio en gång, vilket gjorde Mr Reilly så frisky att Ignatius blev till. Irene är därför skeptisk mot män som går på bio. Ignatius hatar också Hollywood, så till den milda grad att han måste se varje ny technicolorrulle och förfasa sig. Högljutt. Faktum är att allt Ignatius gör, gör han högljutt. Han är en kille Som Märks.

Ignatius är en bildad man, vilket han gärna betonar, och det var på college som han mötte "slinkan, markattan, skökan" Myrna Minkoff - en JAP från New York som lyckligt kastar sig över varje folksångar/medborgarrätts/sexuellt frigörande projekt hon kommer över. Hennes strävanden är lika lite uppskattade som Ignatius. Faktum är att när hon försökte äta frukost på en "blacks only"-diner blev ivägjagad med högafflar.
Nå, nu bor ms Minkoff åter i New York, men brevväxlingen dem emellan går som en röd tråd genom boken. Needless to say bygger brevväxlingen enbart på förolämpningar.

Nå. Mamma Irene Reilly, uppviglad av vänner och en hoppfull beau, tvingar Ignatius att börja arbeta. Han kommer under bokens gång att inneha två jobb; ett som arkivarie på en byx-fabrik; Levy-byxor, där han ser det som en plikt att uppvigla fabrikens arbetare mot ledningen, inte av medborgarrättsliga skäl utan för att han tycker att ledningen är inkompetent då de inte uppskattar hans meterstora medeltida träkors och andra utsmyckningar på kontoret. Då han förlorar jobbet där resorterar han till att börja sälja varm korv i the French Quarter. Det är meningen att han skall vara utklädd till pirat, men han är för tjock för kostymen vilket resulterar i att han i stället lindar en röd sidenskarf runt sin gröna jägarmössa med nedfällbara öron, krånglar in sig i ett vitt, av hälsovårdsmyndiheterna krävt, plastförkläde, sätter en enorm örring i ena örat och beväpnar sig med en plastsabel. Han anser sig
själv vara en formidabel syn, och tillbringar mest dagarna med att jaga iväg potentiella kunder, äta korv ur sin egen vagn och planera för västerlandets (och Myrna Minkoffs) undergång.

Etcetera.

Dumskallarnas Sammansvärjning är en mycket pratig bok, och inte blir den direkt mer lättläst då det är Ernst Heckscher som översatt den. "Ojvoj", låter han t.ex. den svarte mannen mr Jones genomgående säga och jag vet faktiskt inte vad som möjligen kan vara förlaga för denna fras. Dock: boken är så ofantligt mättad med ett kompakt språk att jag faktiskt kan ge Heckscher en liten eloge för att han med lätthet använder ord som "Herr Mongoloiden I. Abelmann" och "Vad för slag!?", fraser som jag mycket väl kan tänka mig Ignatius använda. Men hans försök till dialekt, nej. I början drev det mig till vanvett att inte förstå vad folk säger i Heckshers version men jag vande mig vid det också.

Så började jag tänka. Hur har denna bok färgat mig? Kan jag ha varit arton, högst, när jag läste den? Vad kunde jag möjligtvis ha tagit till mig av Ignatius djupare, medeltida funderingar vid den åldern? Sannolikt ingenting. Jag tror att det som stannade hos mig var Ignatius totala oförmåga att se sig själv objektivt och därför kunde skriva pekoral, hugga med sabel efter invalider och se samma film med Li'l Debbie Reynolds fyra gånger i sträck för att han "föraktade den och allt den stod för". Med mina egna vid den tiden rätt avancerade planer på att ingå i någon slags intelligentia kom den ibland lite alltför nära mina egna tankar (Ignatius önskar sig till exempel en "upplyst despot" vilket jag inte heller skullle haft nåt emot) så jag rodnade mig igenom vissa stycken, precis som när jag läste böckerna om Adrian Mole när jag var fjorton.

Och jag TYCKER OM Ignatius. Han är ju stofil, om än lite ung för att vara en bona fide sådan, och kanske var det här min stofilofili och magnetiska dragningskraft på stofiler grundlades? Ignatius har verkligen ingen aning om att han är en horribel människa på många sätt, och hans sätt att trakassera den totalt okunnige Professor Talc som undervisar i engelska genom att kasta pappersflygplan med hot signerade ZORRO är egentligen väl underbyggd kritik som förmedlas lite happening-aktigt.

Det är således KLART att jag älskade boken, men förstod jag den? Nja. Men det gjorde absolut ingenting. Faktum är, att nu när jag förstår att översättningen av ordet "boy" till pojke neutraliserar hur pro civil rights boken faktiskt är, så blir den mer komplicerad att läsa. Mindre nöje, mer satir.

Thus: 8 av 10 blandband till nån man var kär i på gymnasiet åt Dumskallarnas Sammansvärjning.

Och förlåt. Det här blev för långt.

4 kommentarer:

  1. Chris Farley hade ju faktiskt varit perfekt i rollen som Ignatius... om han hade levt, och om den nu hade gått att filmatisera.

    SvaraRadera
  2. Chris Farley hade ju varit perfekt som Ignatius, om han nu hade levt... och om den hade gått att filmatisera.

    SvaraRadera
  3. Hej! Jag läste recensionen för några veckor sen och fastnade speciellt för det här förhållandet du beskrev mellan Myrna och Ignatius. With me being me tog det mig naturligtvis ett bra tag innan jag faktiskt fick tag på boken - och lika självklart är det att jag glömde den i ett hus 80 mil härifrån när jag äntligen lyckades lägga beslag på den. Men i alla fall. Läste precis ut den och jag ville bara tacka för den fantastiska läsningen, det här blev genast en utav mina favoriter!

    SvaraRadera
  4. Ivona Tinkle (oh, no, jag skrev det!) - jag älskar ju dig eller tja, framför allt ditt nick. Därför är det mig en stor ära att ha bidragit till din livskvalitet! Pay it forward!

    SvaraRadera