onsdag 22 september 2010
söndag 19 september 2010
Gubbrummet
Jag vet inte om ni minns, men för ett tag sedan bestämde jag mig för att läsa om de böcker som jag trodde format mig (i kombination med genetisk belastning, substans(miss)bruk, avgörande livshändelser och resten av de komplexiteter som skapar en, eh, vuxen person).
Boken jag valde att börja med var John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning. Eftersom jag varit strängeligen upptagen med Mario Kart och Livet har det tagit ett tag för mig att samla mig och skriva om nästa bok jag valde att läsa.
Förklaringen kanske ligger i att nästa bok jag valde att läsa var Röda Rummet av vårt bittre nationalhelgon August Strindberg. Alltså hoppar jag från Ignatius Reilly till Röda Rummets protagonist Arvid Falk ganska exakt etthundra år bakåt i tiden.
Det tar mig ungefär fyra sidor att inse att jag de facto aldrig någonsin har läst Röda Rummet. Jag antar att jag trodde jag gjort det eftersom den var obligatorisk läsning på gymnasiet. Faktum är att jag till och med kan minnas ungefär var jag slutade läsa boken vid förra försöket; det var någonstans på sidan fyra, ungefär på raden som hänvisade till Maria Kyrkas "mjältsjuka klang".
Icke desto mindre läser jag hela boken nu, för bättre sent än aldrig. Och det är ju en alldeles utmärkt bok. Dessutom har jag som antagligen först i det kända universum upptäckt en mängd paralleller mellan Dumskallarnas Sammansvärjning och Strindbergs genomskådande av sin samtid. Liksom Ignatius Reilly rabulerar över samtiden får sig varenda samtidsfenomen en ordentlig känga av Strindberg (jag noterade på sidan 121 att inte en enda företeelse Arvid Falk stött på fram till dess hade beskrivits med någon form av gillande).
Suffragetter, bohemer, kapitalister, försäkringsbolag, filosofer, häradshövdingar, skriftställare, förlagsredaktörer, kotterier, skådespelare, konstnärer, parlamentsledamöter, präster, "fina fruar", judar; alla är de av samma skrot och korn, precis som Ignatius Reilly konstaterade missnöjt hundra år senare. Falks tragiske vän och filosof Olle Montanus hemsöks t.o.m. på ett lika corny sätt av polisen trots sin uppenbara oskuld, precis som stackars Ignatius.
Nu lämnar jag mina paralleller till Dumskallarnas Sammansvärjning. Röda Rummet är ju en bok som klarar sig alldeles utmärkt utan mina dåraktiga associationer (men kanske inte utan sitt historiska sammanhang). Jag känner mig inte hemma i 1800-talets senare decennier och finner det därför svårt att säga något om den kultursfär Arvid Falk lever i. Klart är dock att han bestämmer sig för att lämna sitt trygga ämbetsmannayrke för att bli "litteratör" (skribent) och blir därmed betraktad som mer eller mindre vansinnig.
Jag lämnar den egentliga handlingen åt sitt öde. Ni får nöja er med mina intryck av boken i stället.
Sällan har jag läst en så rolig (och samtidigt deprimerande) beskrivning av byråkrati. Franz Kafka's got nothing on den här killen. Parlamentssammanträdena fick mig faktist att skratta så att jag grät.
Även de s.k. kulturarbetarna roar i sin ständiga benägenhet att vända kappan efter vinden för att få sina alster publicerade, eller sina konstverk finanserade. Olle Montanus, skulptör och filosof, är väl den herre som trots sin eftersatta hygien längst blir sina ideal trogen. Han överger till och med konsten för filosofin, vilket slutligen dödar honom (man blir inte rik av att filosofera...). Även Arvid Falk ger upp sina ideal och ingår snart åter i borgerskapet, bland annat genom att gifta sig ståndsmässigt. Falks omvändelse tillbaka till borgerligheten är väl den delen av boken jag har svårast att förstå; några veckor i skärgården, ett illa stavat brev från en "nattfjäril" (där hon ber honom om pengar) som han tror han är kär i, att skärgårdsbefolkningen förefaller tycka honom vara en dåre då han vill bli du och broder med dem - detta verkar räcka för att Falk skall vända tillbaka till tryggheten i den borgerliga gemenskapen.
Jag är medveten om att detta inte är någon briljant analys, men någon sådan aspirerar jag icke heller på. Jag vill helt enkelt bara förmedla att Röda Rummet var så överraskande bra, och kändes så modern, att jag önskar att den vore obligatorisk läsning i gymnasiet. Ha. Ha. Nej, men den borde åtminstonde vara obligatorisk läsning för den som har humor, ogillar byråkrati, hyckleri och som vill se rätt intressant ut på tunnelbanan. Jag ger denna bok fem av fem möjliga mjältsjuka toner från Maria kyrka.
Nästa alster jag ger mig på följer en inre logik: jag ska skriva om Klas Östergrens Gentlemen. I denna bok får ju Klas (som han även heter i Gentlemen) i uppdrag att skriva en modern version av Röda Rummet. Jag har redan börjat läsa den, naturligtvis, och ordet "luguber" har på 32 sidor redan förekommit två gånger. Luguber. Ett utmärkt ord.
Boken jag valde att börja med var John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning. Eftersom jag varit strängeligen upptagen med Mario Kart och Livet har det tagit ett tag för mig att samla mig och skriva om nästa bok jag valde att läsa.
Förklaringen kanske ligger i att nästa bok jag valde att läsa var Röda Rummet av vårt bittre nationalhelgon August Strindberg. Alltså hoppar jag från Ignatius Reilly till Röda Rummets protagonist Arvid Falk ganska exakt etthundra år bakåt i tiden.
Det tar mig ungefär fyra sidor att inse att jag de facto aldrig någonsin har läst Röda Rummet. Jag antar att jag trodde jag gjort det eftersom den var obligatorisk läsning på gymnasiet. Faktum är att jag till och med kan minnas ungefär var jag slutade läsa boken vid förra försöket; det var någonstans på sidan fyra, ungefär på raden som hänvisade till Maria Kyrkas "mjältsjuka klang".
Icke desto mindre läser jag hela boken nu, för bättre sent än aldrig. Och det är ju en alldeles utmärkt bok. Dessutom har jag som antagligen först i det kända universum upptäckt en mängd paralleller mellan Dumskallarnas Sammansvärjning och Strindbergs genomskådande av sin samtid. Liksom Ignatius Reilly rabulerar över samtiden får sig varenda samtidsfenomen en ordentlig känga av Strindberg (jag noterade på sidan 121 att inte en enda företeelse Arvid Falk stött på fram till dess hade beskrivits med någon form av gillande).
Suffragetter, bohemer, kapitalister, försäkringsbolag, filosofer, häradshövdingar, skriftställare, förlagsredaktörer, kotterier, skådespelare, konstnärer, parlamentsledamöter, präster, "fina fruar", judar; alla är de av samma skrot och korn, precis som Ignatius Reilly konstaterade missnöjt hundra år senare. Falks tragiske vän och filosof Olle Montanus hemsöks t.o.m. på ett lika corny sätt av polisen trots sin uppenbara oskuld, precis som stackars Ignatius.
Nu lämnar jag mina paralleller till Dumskallarnas Sammansvärjning. Röda Rummet är ju en bok som klarar sig alldeles utmärkt utan mina dåraktiga associationer (men kanske inte utan sitt historiska sammanhang). Jag känner mig inte hemma i 1800-talets senare decennier och finner det därför svårt att säga något om den kultursfär Arvid Falk lever i. Klart är dock att han bestämmer sig för att lämna sitt trygga ämbetsmannayrke för att bli "litteratör" (skribent) och blir därmed betraktad som mer eller mindre vansinnig.
Jag lämnar den egentliga handlingen åt sitt öde. Ni får nöja er med mina intryck av boken i stället.
Sällan har jag läst en så rolig (och samtidigt deprimerande) beskrivning av byråkrati. Franz Kafka's got nothing on den här killen. Parlamentssammanträdena fick mig faktist att skratta så att jag grät.
Även de s.k. kulturarbetarna roar i sin ständiga benägenhet att vända kappan efter vinden för att få sina alster publicerade, eller sina konstverk finanserade. Olle Montanus, skulptör och filosof, är väl den herre som trots sin eftersatta hygien längst blir sina ideal trogen. Han överger till och med konsten för filosofin, vilket slutligen dödar honom (man blir inte rik av att filosofera...). Även Arvid Falk ger upp sina ideal och ingår snart åter i borgerskapet, bland annat genom att gifta sig ståndsmässigt. Falks omvändelse tillbaka till borgerligheten är väl den delen av boken jag har svårast att förstå; några veckor i skärgården, ett illa stavat brev från en "nattfjäril" (där hon ber honom om pengar) som han tror han är kär i, att skärgårdsbefolkningen förefaller tycka honom vara en dåre då han vill bli du och broder med dem - detta verkar räcka för att Falk skall vända tillbaka till tryggheten i den borgerliga gemenskapen.
Jag är medveten om att detta inte är någon briljant analys, men någon sådan aspirerar jag icke heller på. Jag vill helt enkelt bara förmedla att Röda Rummet var så överraskande bra, och kändes så modern, att jag önskar att den vore obligatorisk läsning i gymnasiet. Ha. Ha. Nej, men den borde åtminstonde vara obligatorisk läsning för den som har humor, ogillar byråkrati, hyckleri och som vill se rätt intressant ut på tunnelbanan. Jag ger denna bok fem av fem möjliga mjältsjuka toner från Maria kyrka.
Nästa alster jag ger mig på följer en inre logik: jag ska skriva om Klas Östergrens Gentlemen. I denna bok får ju Klas (som han även heter i Gentlemen) i uppdrag att skriva en modern version av Röda Rummet. Jag har redan börjat läsa den, naturligtvis, och ordet "luguber" har på 32 sidor redan förekommit två gånger. Luguber. Ett utmärkt ord.
lördag 18 september 2010
Go, Ingmar Malmsten!
Jag tänkte göra det lätt för mig ikväll genom att köra lite kära gamla urklipp som jag sparat genom åren. Jag valde att inte lägga ut mina egentliga favoriter, Hemmets Journals "Mitt bästa tips", där man kan lära sig sådant som att ha diskmedlet i närheten av diskhon för en enklare vardag. Ni får lite mer avancerade klipp (well...),om än ofta scannade på snedden.
Vi kan börja med detta något tvivelaktiga klipp:
Det här med att raser skulle ha olika egenskaper känns lite... Bergen-Belsen. Faktum är att eufemismer inte verkar vara särskilt populära i veckotidningarna:
Och ja, beställer man slagfällan "Ihjäl" så är det nog ihjälslagning man är ute efter.
Denna gamla Buster-favorit har följt mig genom åren:
Vem ÄR denne mystiske Ingmar??? (Ja, det är klart jag fattar att det är en dyslektisk hårdrockare som skrivit inlägget, så ni behöver inte förklara att det är Yngwie).
Jag är inte den som inte retar upp mig på småsaker, men det HÄR?
Bli döv, kärring. Ingmar Malmsten kan nog hjälpa till.
Det här sista urklippet är det som förvirrar mig mest. Hade alltså Isaac Newton en hund, som inte bara kunde lösa integraler utan även sätta eld på lösöre (eller rent av folk han inte gillade)? Snälla, om du har en förklaring, ge mig den.
Men jag bjuder ändå på ett post scriptum, trots att det sannolikt till uppenbarligen är skapat av ett troll. Det gör det lite mindre roligt, men jag skrattar åt det ändå...
Vågar man forwarda till Leif Pagrotsky?
Vi kan börja med detta något tvivelaktiga klipp:
Det här med att raser skulle ha olika egenskaper känns lite... Bergen-Belsen. Faktum är att eufemismer inte verkar vara särskilt populära i veckotidningarna:
Och ja, beställer man slagfällan "Ihjäl" så är det nog ihjälslagning man är ute efter.
Denna gamla Buster-favorit har följt mig genom åren:
Vem ÄR denne mystiske Ingmar??? (Ja, det är klart jag fattar att det är en dyslektisk hårdrockare som skrivit inlägget, så ni behöver inte förklara att det är Yngwie).
Jag är inte den som inte retar upp mig på småsaker, men det HÄR?
Bli döv, kärring. Ingmar Malmsten kan nog hjälpa till.
Det här sista urklippet är det som förvirrar mig mest. Hade alltså Isaac Newton en hund, som inte bara kunde lösa integraler utan även sätta eld på lösöre (eller rent av folk han inte gillade)? Snälla, om du har en förklaring, ge mig den.
Men jag bjuder ändå på ett post scriptum, trots att det sannolikt till uppenbarligen är skapat av ett troll. Det gör det lite mindre roligt, men jag skrattar åt det ändå...
Vågar man forwarda till Leif Pagrotsky?
fredag 17 september 2010
How to lose friends and alienate people
Denna helt fantastiska presentation hittade jag på happypancake idag:
Presentation
Ibland så känner jag mig ensam och då funderar jag på att skaffa mig en partner, men fem minuters surfande på Happy Pancake och den känslan går över. Det är rent absurt vilka relationsmässiga vrak man ser här. Feta primadonnor
med fem år kvar till klimakteriet och steriliteten som har en absurt överlägsen attityd och enorma krav på en eventuell partner.
Trettio-någonting ensamma mammor som inte längre kan hänga på Sture eftersom de har blivit knullade och dumpade av en player och som nu letar efter en tvåbent måltidskupong som kan försörja dem och deras koltroll. Ensamma WT-mammor med tre barn, alla halvsyskon och alla dysfunktionella i något avseende. Executivebiatchar som inte fattar att på jobbet är de chef men hemma är de en kompanjon. Speciellt den sorten kryllar det av på betalsajter som mötesplatsen och e-kontakt. De kvinnorna tycks tro att det här med att träffa en man är som att shoppa online. Add item to cart. Checkout. Icke.
Det gemensamma problemet de alla har är att de inte är den sortens människor konstruktiva och samarbetsdugliga män vill ha en relation med. Det är ju inte meningen att det ska vara en nettokostnad att vara ihop med någon jämfört med att vara ensam utan att man får en synergi tillsammans så att man vinner mycket mer än vad man förlorar.
Det är ingen slump att det är ett sådant sug efter kvinnor som är under trettio - de bra exemplaren, de som är relationsdugliga, är mer eller mindre bortsugna från marknaden efter trettio."
Bara ett geni kan ha komponerat detta. Gift dig med mig. I'm in the book. Look up the number.
Presentation
Ibland så känner jag mig ensam och då funderar jag på att skaffa mig en partner, men fem minuters surfande på Happy Pancake och den känslan går över. Det är rent absurt vilka relationsmässiga vrak man ser här. Feta primadonnor
med fem år kvar till klimakteriet och steriliteten som har en absurt överlägsen attityd och enorma krav på en eventuell partner. Trettio-någonting ensamma mammor som inte längre kan hänga på Sture eftersom de har blivit knullade och dumpade av en player och som nu letar efter en tvåbent måltidskupong som kan försörja dem och deras koltroll. Ensamma WT-mammor med tre barn, alla halvsyskon och alla dysfunktionella i något avseende. Executivebiatchar som inte fattar att på jobbet är de chef men hemma är de en kompanjon. Speciellt den sorten kryllar det av på betalsajter som mötesplatsen och e-kontakt. De kvinnorna tycks tro att det här med att träffa en man är som att shoppa online. Add item to cart. Checkout. Icke.
Det gemensamma problemet de alla har är att de inte är den sortens människor konstruktiva och samarbetsdugliga män vill ha en relation med. Det är ju inte meningen att det ska vara en nettokostnad att vara ihop med någon jämfört med att vara ensam utan att man får en synergi tillsammans så att man vinner mycket mer än vad man förlorar.
Det är ingen slump att det är ett sådant sug efter kvinnor som är under trettio - de bra exemplaren, de som är relationsdugliga, är mer eller mindre bortsugna från marknaden efter trettio."
Bara ett geni kan ha komponerat detta. Gift dig med mig. I'm in the book. Look up the number.
torsdag 16 september 2010
.jpg)
tisdag 14 september 2010
No sex and the city
Jag ska göra en lite pinsam bekännelse och det är att jag brukar frekventera gravt pornografiska sajter. Nej. Men jag brukar i alla fall ge mig ut på såna där "dejting-sajter" men dejtar väldigt sällan någon därifrån eftersom lejonparten av eligable men består av debila imbeciller. Har de smak, ser de ut som Professor Frink. Ser de ut som Vince Vaughn beskriver de sig själva som "tokroliga seglare som gillar tjejer med skinn på näsan men som vågar vara kvinnliga".
Shiddushim = jewish dating
Grejen är att jag brukar lägga ner lite krut på att skriva en ordentlig presentation på de där ställena (Spray och Happy Pancake (idiotiskt namn)) så att jag ska slippa mail av typen: "Hej, jag är hant verkare, hård rockare och har psoriasis, ska vi sex-chatta?" eller "Tjena bruden, snygga tuttar på bilden. Ska vi ta en kaffe?" eller helt enkelt "Hej. Ska vi knulla?" (Av de tre typ-mailen föredrar jag det mer direkta "Ska vi knulla?"). Men, min ambitiösa (och, om jag måste erkänna det, aningen otrevliga) presentation verkar inte ha någon som helst effekt. Senaste mailet jag fick idag löd som följer "Hej, hur mås det?" Punkt. Finito. Slut. "Jo, tack. Börjar misstänka att mänskligheten är doomed, men annars helt okej." Nej, naturligtvis svarar man inte på de här mailen.
Vissa snubbar, gärna från Södermalm och som arbetar inom "media" eller "marknadsföring" tycker uppenbarligen att det är jättejobbigt att de letar brudar på dejtingsajter (precis som jag kan tycka) och gör sitt bästa för att göra sina bilder hemliga så man får be om dem och anonymiserar sitt privatliv å det grövsta. Vissa saker kan man ju räkna ut ändå. Om personen som favoritfilm har lagt in "Amelie från Montmarte" är han antingen HELT devoid of humor, eller försöker listigt få ligga genom att plantera en tjej-film. Man kan också räkna ut om personen är störd av andra variabler: om t.ex. favoritboken är Elementarpartiklarna av Michel Houllebecq bör ju vederbörande spärras in och inte surfa på internet likt en varg efter Rödluvan.
Och sen är det det där med vad man ska kalla sig på sajten. Den bästa nicken jag har sett hittills är Allan Smithee men tyvärr var personkemin mellan honom och mig inte så cool (han var jättelång med jättelånga tänder och cineast, givetvis). Ett annat nick som vann mitt hjärta var den 22-åriga tjejen som kallade sig Fruktansvärd. Killen på Spray som kallade sig Patrick Bateman hoppas jag att det inte gick så bra för vad gäller ragg. Sen undrar man ju lite över en kille som kallar sig Joe Swanson (den paraplegiske snuten i Family Guy) har för agenda egentligen?
Jag gör en lista på favoritnick helt enkelt:
- "Älskarina, 37" är ju en favorit men av medlidande
- Hatt-jake,30 år (kommentarer överflödiga. Merän: "jaså, du gillar h'n'b, hatt-och-blås?"
- Teratolog, 43 år. Jag frågade honom om han verkligen var expert på missbildningar men det visade sig givetvis att han bara gillar den där Teratologen. Annars kanske han hade varit något för mig.
- Undertaker, 36 år
- Backdoor, 39 år (well, vad ska man tro?)
- Jonglerar, 32 år
- Rajtantajtan, 56 år
- Sagge, 28 år
- Gollum-Fia, 24 år (lycka till!)
- Senil, 18 år
- Taco-party, 29 år
- Gaffatejp, 27 år
- Apokalyps, 59 år
- Dolphinsong, 46 år
Jag har noterat en oroväckande trend: fler och fler nicks antar Tolkien/WoW-synonymer. Å andra sidan behöver det ju inte vara oroväckande för då kan man ju scrolla förbi dem rätt snabbt.
Jag har också funderat lite över vinnande nicks som ni är fria att använda:
- Bortamatch
- Elallergiker
- Ignatius_Reilly
- Demiurgen
- Tantric_love
Mitt eget nick: MyrnaMinkoff. Googla, imbeciller.
Shiddushim = jewish datingGrejen är att jag brukar lägga ner lite krut på att skriva en ordentlig presentation på de där ställena (Spray och Happy Pancake (idiotiskt namn)) så att jag ska slippa mail av typen: "Hej, jag är hant verkare, hård rockare och har psoriasis, ska vi sex-chatta?" eller "Tjena bruden, snygga tuttar på bilden. Ska vi ta en kaffe?" eller helt enkelt "Hej. Ska vi knulla?" (Av de tre typ-mailen föredrar jag det mer direkta "Ska vi knulla?"). Men, min ambitiösa (och, om jag måste erkänna det, aningen otrevliga) presentation verkar inte ha någon som helst effekt. Senaste mailet jag fick idag löd som följer "Hej, hur mås det?" Punkt. Finito. Slut. "Jo, tack. Börjar misstänka att mänskligheten är doomed, men annars helt okej." Nej, naturligtvis svarar man inte på de här mailen.
Vissa snubbar, gärna från Södermalm och som arbetar inom "media" eller "marknadsföring" tycker uppenbarligen att det är jättejobbigt att de letar brudar på dejtingsajter (precis som jag kan tycka) och gör sitt bästa för att göra sina bilder hemliga så man får be om dem och anonymiserar sitt privatliv å det grövsta. Vissa saker kan man ju räkna ut ändå. Om personen som favoritfilm har lagt in "Amelie från Montmarte" är han antingen HELT devoid of humor, eller försöker listigt få ligga genom att plantera en tjej-film. Man kan också räkna ut om personen är störd av andra variabler: om t.ex. favoritboken är Elementarpartiklarna av Michel Houllebecq bör ju vederbörande spärras in och inte surfa på internet likt en varg efter Rödluvan.
Och sen är det det där med vad man ska kalla sig på sajten. Den bästa nicken jag har sett hittills är Allan Smithee men tyvärr var personkemin mellan honom och mig inte så cool (han var jättelång med jättelånga tänder och cineast, givetvis). Ett annat nick som vann mitt hjärta var den 22-åriga tjejen som kallade sig Fruktansvärd. Killen på Spray som kallade sig Patrick Bateman hoppas jag att det inte gick så bra för vad gäller ragg. Sen undrar man ju lite över en kille som kallar sig Joe Swanson (den paraplegiske snuten i Family Guy) har för agenda egentligen?
Jag gör en lista på favoritnick helt enkelt:
- "Älskarina, 37" är ju en favorit men av medlidande
- Hatt-jake,30 år (kommentarer överflödiga. Merän: "jaså, du gillar h'n'b, hatt-och-blås?"
- Teratolog, 43 år. Jag frågade honom om han verkligen var expert på missbildningar men det visade sig givetvis att han bara gillar den där Teratologen. Annars kanske han hade varit något för mig.
- Undertaker, 36 år
- Backdoor, 39 år (well, vad ska man tro?)
- Jonglerar, 32 år
- Rajtantajtan, 56 år
- Sagge, 28 år
- Gollum-Fia, 24 år (lycka till!)
- Senil, 18 år
- Taco-party, 29 år
- Gaffatejp, 27 år
- Apokalyps, 59 år
- Dolphinsong, 46 år
Jag har noterat en oroväckande trend: fler och fler nicks antar Tolkien/WoW-synonymer. Å andra sidan behöver det ju inte vara oroväckande för då kan man ju scrolla förbi dem rätt snabbt.
Jag har också funderat lite över vinnande nicks som ni är fria att använda:
- Bortamatch
- Elallergiker
- Ignatius_Reilly
- Demiurgen
- Tantric_love
Mitt eget nick: MyrnaMinkoff. Googla, imbeciller.
torsdag 26 augusti 2010
Konspirationsteoretiker av guds nåde: Ignatius Reilly
För några veckor sedan beslutade jag mig ju för att försöka hitta tillbaka till hur jag blivit den jag är genom att läsa om de böcker som (trodde jag) format mig mest. Jag gick ut hårt; jag började med Dumskallarnas Sammansvärjning av John Kennedy Toole.
För den som inte har läst boken är den närmast omöjlig att beskriva. Tänk dig att en hybrid mellan Chris Farley (på bilden nedan) och Adolf Hitler
dvs protagonisten Ignatius Reilly patrullerar gatorna i din hemstad (i det här fallet New Orleans - en stad vars dekadens gör Ignatius rasande, men samtidigt förtjust eftersom det ger honom stora möjligheter att hålla jeremiader mot osedliga nattfjärilar, sodomiter, pederaster, transvestiter, masochister och bara vanliga medborgare som inte har vett att inse att Upplysningen var vad som förstörde västvärlden), men som har sin bas hemma hos sin lilla mamma, Irene, som stukad av sin ständigt skällande (och läskedrycken Dr Nut-krävande) son börjat förvara stora flaskor Muskatell i gasugnen; flaskor som hon mer och mer regelbundet klunkar i sig. Irenes liv har inte varit lätt. Hon gick på bio en gång, vilket gjorde Mr Reilly så frisky att Ignatius blev till. Irene är därför skeptisk mot män som går på bio. Ignatius hatar också Hollywood, så till den milda grad att han måste se varje ny technicolorrulle och förfasa sig. Högljutt. Faktum är att allt Ignatius gör, gör han högljutt. Han är en kille Som Märks.
Ignatius är en bildad man, vilket han gärna betonar, och det var på college som han mötte "slinkan, markattan, skökan" Myrna Minkoff - en JAP från New York som lyckligt kastar sig över varje folksångar/medborgarrätts/sexuellt frigörande projekt hon kommer över. Hennes strävanden är lika lite uppskattade som Ignatius. Faktum är att när hon försökte äta frukost på en "blacks only"-diner blev ivägjagad med högafflar.
Nå, nu bor ms Minkoff åter i New York, men brevväxlingen dem emellan går som en röd tråd genom boken. Needless to say bygger brevväxlingen enbart på förolämpningar.
Nå. Mamma Irene Reilly, uppviglad av vänner och en hoppfull beau, tvingar Ignatius att börja arbeta. Han kommer under bokens gång att inneha två jobb; ett som arkivarie på en byx-fabrik; Levy-byxor, där han ser det som en plikt att uppvigla fabrikens arbetare mot ledningen, inte av medborgarrättsliga skäl utan för att han tycker att ledningen är inkompetent då de inte uppskattar hans meterstora medeltida träkors och andra utsmyckningar på kontoret. Då han förlorar jobbet där resorterar han till att börja sälja varm korv i the French Quarter. Det är meningen att han skall vara utklädd till pirat, men han är för tjock för kostymen vilket resulterar i att han i stället lindar en röd sidenskarf runt sin gröna jägarmössa med nedfällbara öron, krånglar in sig i ett vitt, av hälsovårdsmyndiheterna krävt, plastförkläde, sätter en enorm örring i ena örat och beväpnar sig med en plastsabel. Han anser sig
själv vara en formidabel syn, och tillbringar mest dagarna med att jaga iväg potentiella kunder, äta korv ur sin egen vagn och planera för västerlandets (och Myrna Minkoffs) undergång.
Etcetera.
Dumskallarnas Sammansvärjning är en mycket pratig bok, och inte blir den direkt mer lättläst då det är Ernst Heckscher som översatt den. "Ojvoj", låter han t.ex. den svarte mannen mr Jones genomgående säga och jag vet faktiskt inte vad som möjligen kan vara förlaga för denna fras. Dock: boken är så ofantligt mättad med ett kompakt språk att jag faktiskt kan ge Heckscher en liten eloge för att han med lätthet använder ord som "Herr Mongoloiden I. Abelmann" och "Vad för slag!?", fraser som jag mycket väl kan tänka mig Ignatius använda. Men hans försök till dialekt, nej. I början drev det mig till vanvett att inte förstå vad folk säger i Heckshers version men jag vande mig vid det också.
Så började jag tänka. Hur har denna bok färgat mig? Kan jag ha varit arton, högst, när jag läste den? Vad kunde jag möjligtvis ha tagit till mig av Ignatius djupare, medeltida funderingar vid den åldern? Sannolikt ingenting. Jag tror att det som stannade hos mig var Ignatius totala oförmåga att se sig själv objektivt och därför kunde skriva pekoral, hugga med sabel efter invalider och se samma film med Li'l Debbie Reynolds fyra gånger i sträck för att han "föraktade den och allt den stod för". Med mina egna vid den tiden rätt avancerade planer på att ingå i någon slags intelligentia kom den ibland lite alltför nära mina egna tankar (Ignatius önskar sig till exempel en "upplyst despot" vilket jag inte heller skullle haft nåt emot) så jag rodnade mig igenom vissa stycken, precis som när jag läste böckerna om Adrian Mole när jag var fjorton.
Och jag TYCKER OM Ignatius. Han är ju stofil, om än lite ung för att vara en bona fide sådan, och kanske var det här min stofilofili och magnetiska dragningskraft på stofiler grundlades? Ignatius har verkligen ingen aning om att han är en horribel människa på många sätt, och hans sätt att trakassera den totalt okunnige Professor Talc som undervisar i engelska genom att kasta pappersflygplan med hot signerade ZORRO är egentligen väl underbyggd kritik som förmedlas lite happening-aktigt.
Det är således KLART att jag älskade boken, men förstod jag den? Nja. Men det gjorde absolut ingenting. Faktum är, att nu när jag förstår att översättningen av ordet "boy" till pojke neutraliserar hur pro civil rights boken faktiskt är, så blir den mer komplicerad att läsa. Mindre nöje, mer satir.
Thus: 8 av 10 blandband till nån man var kär i på gymnasiet åt Dumskallarnas Sammansvärjning.
Och förlåt. Det här blev för långt.
För den som inte har läst boken är den närmast omöjlig att beskriva. Tänk dig att en hybrid mellan Chris Farley (på bilden nedan) och Adolf Hitler
dvs protagonisten Ignatius Reilly patrullerar gatorna i din hemstad (i det här fallet New Orleans - en stad vars dekadens gör Ignatius rasande, men samtidigt förtjust eftersom det ger honom stora möjligheter att hålla jeremiader mot osedliga nattfjärilar, sodomiter, pederaster, transvestiter, masochister och bara vanliga medborgare som inte har vett att inse att Upplysningen var vad som förstörde västvärlden), men som har sin bas hemma hos sin lilla mamma, Irene, som stukad av sin ständigt skällande (och läskedrycken Dr Nut-krävande) son börjat förvara stora flaskor Muskatell i gasugnen; flaskor som hon mer och mer regelbundet klunkar i sig. Irenes liv har inte varit lätt. Hon gick på bio en gång, vilket gjorde Mr Reilly så frisky att Ignatius blev till. Irene är därför skeptisk mot män som går på bio. Ignatius hatar också Hollywood, så till den milda grad att han måste se varje ny technicolorrulle och förfasa sig. Högljutt. Faktum är att allt Ignatius gör, gör han högljutt. Han är en kille Som Märks.
Ignatius är en bildad man, vilket han gärna betonar, och det var på college som han mötte "slinkan, markattan, skökan" Myrna Minkoff - en JAP från New York som lyckligt kastar sig över varje folksångar/medborgarrätts/sexuellt frigörande projekt hon kommer över. Hennes strävanden är lika lite uppskattade som Ignatius. Faktum är att när hon försökte äta frukost på en "blacks only"-diner blev ivägjagad med högafflar.
Nå, nu bor ms Minkoff åter i New York, men brevväxlingen dem emellan går som en röd tråd genom boken. Needless to say bygger brevväxlingen enbart på förolämpningar.
Nå. Mamma Irene Reilly, uppviglad av vänner och en hoppfull beau, tvingar Ignatius att börja arbeta. Han kommer under bokens gång att inneha två jobb; ett som arkivarie på en byx-fabrik; Levy-byxor, där han ser det som en plikt att uppvigla fabrikens arbetare mot ledningen, inte av medborgarrättsliga skäl utan för att han tycker att ledningen är inkompetent då de inte uppskattar hans meterstora medeltida träkors och andra utsmyckningar på kontoret. Då han förlorar jobbet där resorterar han till att börja sälja varm korv i the French Quarter. Det är meningen att han skall vara utklädd till pirat, men han är för tjock för kostymen vilket resulterar i att han i stället lindar en röd sidenskarf runt sin gröna jägarmössa med nedfällbara öron, krånglar in sig i ett vitt, av hälsovårdsmyndiheterna krävt, plastförkläde, sätter en enorm örring i ena örat och beväpnar sig med en plastsabel. Han anser sig
själv vara en formidabel syn, och tillbringar mest dagarna med att jaga iväg potentiella kunder, äta korv ur sin egen vagn och planera för västerlandets (och Myrna Minkoffs) undergång.
Etcetera.
Dumskallarnas Sammansvärjning är en mycket pratig bok, och inte blir den direkt mer lättläst då det är Ernst Heckscher som översatt den. "Ojvoj", låter han t.ex. den svarte mannen mr Jones genomgående säga och jag vet faktiskt inte vad som möjligen kan vara förlaga för denna fras. Dock: boken är så ofantligt mättad med ett kompakt språk att jag faktiskt kan ge Heckscher en liten eloge för att han med lätthet använder ord som "Herr Mongoloiden I. Abelmann" och "Vad för slag!?", fraser som jag mycket väl kan tänka mig Ignatius använda. Men hans försök till dialekt, nej. I början drev det mig till vanvett att inte förstå vad folk säger i Heckshers version men jag vande mig vid det också.
Så började jag tänka. Hur har denna bok färgat mig? Kan jag ha varit arton, högst, när jag läste den? Vad kunde jag möjligtvis ha tagit till mig av Ignatius djupare, medeltida funderingar vid den åldern? Sannolikt ingenting. Jag tror att det som stannade hos mig var Ignatius totala oförmåga att se sig själv objektivt och därför kunde skriva pekoral, hugga med sabel efter invalider och se samma film med Li'l Debbie Reynolds fyra gånger i sträck för att han "föraktade den och allt den stod för". Med mina egna vid den tiden rätt avancerade planer på att ingå i någon slags intelligentia kom den ibland lite alltför nära mina egna tankar (Ignatius önskar sig till exempel en "upplyst despot" vilket jag inte heller skullle haft nåt emot) så jag rodnade mig igenom vissa stycken, precis som när jag läste böckerna om Adrian Mole när jag var fjorton.
Och jag TYCKER OM Ignatius. Han är ju stofil, om än lite ung för att vara en bona fide sådan, och kanske var det här min stofilofili och magnetiska dragningskraft på stofiler grundlades? Ignatius har verkligen ingen aning om att han är en horribel människa på många sätt, och hans sätt att trakassera den totalt okunnige Professor Talc som undervisar i engelska genom att kasta pappersflygplan med hot signerade ZORRO är egentligen väl underbyggd kritik som förmedlas lite happening-aktigt.
Det är således KLART att jag älskade boken, men förstod jag den? Nja. Men det gjorde absolut ingenting. Faktum är, att nu när jag förstår att översättningen av ordet "boy" till pojke neutraliserar hur pro civil rights boken faktiskt är, så blir den mer komplicerad att läsa. Mindre nöje, mer satir.
Thus: 8 av 10 blandband till nån man var kär i på gymnasiet åt Dumskallarnas Sammansvärjning.
Och förlåt. Det här blev för långt.
måndag 16 augusti 2010
Jag vill att ni ska titta på det här klippet. Nej, jag kräver att ni tittar på det här klippet. Det är det ENDA inlägg i "mina barn"-diskussioner som jag har kunnat relatera till.
Jag älskar min son. Det fattar väl alla. Men. Ärligt talat, hur kul är det att hänga dygnet runt med någon som har slutat att tala i begripliga meningar och numera uttrycker sig genom att säga saker som "...och mamma, sen när vi har gått över gatan så är det en SWOOOOOOOOOOOOOSH "(gör märkligt gest) "där och om vi har tillräckligt mycket apelsiner då så kommer vi att komma till nästa nivå. Fast jag tror jag tappade några apelsiner när jag rörde vid kamel-ninjan."
Excuse me? Bör han läggas in? Jag har ju sedan länge insett att om NÅGON vuxen (utom möjligen Lars Norén) ens för en minut uppförde sig som ett barn under fyra år så skulle de intas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Uppenbarligen har barnet förlorat kontakten med verkligheten och lever nu i ett dataspel. Och det är mitt fel. I min outsägliga leda som föräldraledig har jag utsstt honom för att betrakta xbox-spel efter xbox-spel så jag tror jag har gjort hans hjärna japansk. Vi såg en j-poppare på stan och sonen har inte varit riktigt sig själv sen dess. Jag tror han är kär. Riktigt, riktigt kär.
Egentligen har det här varit ganska problematiskt för mig, och jag har tänkt extra mycket på det just nu när en man jag älskade en sommar just fått en bebis. För jag tror att han möjligen är som jag; man tror att saker ska förändras när man får barn. Inte bara rent logistiskt, utan att man helt plötsligt också ska utrustas med ett oändligt tålamod, intresse för andra saker än morbiditeter och att man också ska förlora ganska mycket av sin humor så att det liksom inte spelar någon roll att man inte längre är särskilt kul att ha att göra med eftersom man bara pratar om min bebis.
Men jag förändrades inte. Och egentligen tror jag att det är en bra sak, även om jag ibland känt mig lurad, uttråkad, parasiterad och rädd att det är något fel på mig som inte blev Elise Claeson direkt efter Walters födsel. Det gör allting svårare att Walter och jag inte delar en gemensam integritet utan vi är två stycken. Världens minsta familj. Och trots allt, vi respekterar varandra, han och jag. Han respekterar visserligen mig lite mindre än jag respekterar honom, men det växer nog till sig. Jag tror det blir bra, trots att jag aldrig ömsade skinn och stod där i ett förklarat ljus som den ömma modern.
Jag lämnade ju Walts pappa under graviditeten. Så jag undrar ibland hur det skulle varit. Hur det skulle varit att få den där underbara lilla läskigt kladdiga killen som jag nyss fött lagd på magen och kunnat titta någon som jag älskade i ögonen och säga, eller tänka "Du. Det här har vi gjort. Du och jag." Kanske hade allt varit annorlunda då. Eller så hade inget varit annorlunda alls. Jag lär aldrig få veta, för, nej, jag tror inte det blir fler. Kanske ett golfproffs, men hur får man garantier för det?
måndag 9 augusti 2010
Spoiler: det här är rätt smaklöst.
Jaha. Jag visste det. Jag lär ha HIV. I armhålan. End-stage. Gustaf frågade om jag hade haft oskyddat sex i armhålan men jag svarade att jag tror inte det men att jag kanske varit för full för att minnas nån gång.
Nå. Bölderna behandlas med Heracillin.
Armhålor är verkligen fula. Onödiga. Jag fattar faktiskt inte ens varför de är behårade: huvudet; ja, det skyddar mot kyla och är skönt att sova på, könshår; hindrar konstiga mikroorganismer från att krypa in i reproduktionssystemet, rövhår; så att man ska kunna skämta om kånkelbär men armhålan??? Hur ofta ställer man sig ute i minusgrader och håller armarna i luften och tänker "vilken tur att jag har hår i armhålorna, annars skulle det här varit riktigt kallt!"?
En gång läste jag och en vän en artikel om en kläddesigner i Los Angeles. Hon hade gjort ett linne med inbyggt armhålehår. Jag har lite andra förslag i genren:
1. Redan urtvättat mensfläckiga trosor.
2. Enstaka strumpor.
3. Lustiga festivalhattar som man kan köpa redan när man är nykter.
4. Mobilhölstret måste re-lanseras med nya, fräcka versioner.
5. "The reversed brazilian" - där kvinnor med bristande könsbehåring (kanske vid sjukdomen alopecia areata välsignas med ett påklistrat komplett pubeshår-kit, inklusive en bikinilinje full med kvisslor.
6. För den mer slitne dandyn kan kanske ett par jeans med en antydan till redan nedpissat skrev vara av intresse.
7. Roligare proteser: vad är det som säger att bara för att man blivit
av med ett öga måste man sätta i ett öga av glas/plast i ögonhålan? Varför inte en kasperdocka på en fjäder? En digitalklocka så att alla man möter vet vad klockan är? Nyskapande OCH samhällsnyttigt?
Jag ska sluta nu. Jag har ett möte med Industrin. De har visat stort intresse för punkt 6, eftersom 40-talisterna numer både har pengar och pissar på sig.
Nå. Bölderna behandlas med Heracillin.
Armhålor är verkligen fula. Onödiga. Jag fattar faktiskt inte ens varför de är behårade: huvudet; ja, det skyddar mot kyla och är skönt att sova på, könshår; hindrar konstiga mikroorganismer från att krypa in i reproduktionssystemet, rövhår; så att man ska kunna skämta om kånkelbär men armhålan??? Hur ofta ställer man sig ute i minusgrader och håller armarna i luften och tänker "vilken tur att jag har hår i armhålorna, annars skulle det här varit riktigt kallt!"?
En gång läste jag och en vän en artikel om en kläddesigner i Los Angeles. Hon hade gjort ett linne med inbyggt armhålehår. Jag har lite andra förslag i genren:
1. Redan urtvättat mensfläckiga trosor.
2. Enstaka strumpor.
3. Lustiga festivalhattar som man kan köpa redan när man är nykter.
4. Mobilhölstret måste re-lanseras med nya, fräcka versioner.
5. "The reversed brazilian" - där kvinnor med bristande könsbehåring (kanske vid sjukdomen alopecia areata välsignas med ett påklistrat komplett pubeshår-kit, inklusive en bikinilinje full med kvisslor.
6. För den mer slitne dandyn kan kanske ett par jeans med en antydan till redan nedpissat skrev vara av intresse.
7. Roligare proteser: vad är det som säger att bara för att man blivit
av med ett öga måste man sätta i ett öga av glas/plast i ögonhålan? Varför inte en kasperdocka på en fjäder? En digitalklocka så att alla man möter vet vad klockan är? Nyskapande OCH samhällsnyttigt? Jag ska sluta nu. Jag har ett möte med Industrin. De har visat stort intresse för punkt 6, eftersom 40-talisterna numer både har pengar och pissar på sig.
fredag 6 augusti 2010
White Cave Bitch
Kommer ni ihåg den där bedrövliga filmen med Michelle Pfeiffer; Dangerous Minds. Den som hade Coolios hit på soundtracket. Det var filmen där Michelles rollfigur fick ett gäng thugs, hoes and hoodlums att älska poesi - genom att läsa Bob Dylan-texter för dem!
Jag hade kunnat köpa om Pfeiffer hade, typ, sagt "Jamen, kolla här, Fear of a Black Planet", det är också poesi. Men Bob Dylan. Jisses.
Jag märker att jag ofta i tanken återkommer till den filmen när jag läser Elisabeth Åsbrinks Smärtpunken, boken som handlar om tillkomsten av pjäsen Sju tre, med sitt gräsliga efterspel med morden i Malexander.
För vad ÄR det med kulturarbetare? Jag är ledsen, men konsten räddar inga liv. Möjligtvis kan Michelangelos David fungera som kulstudsare i en kritisk situation. Då bör man stå BAKOM Michelangelos David. Men det finns en lite flock, ofta vänsterorienterad, kulturklick som tror att om vi bara startade lite teaterlektioner ("och så gör vi SPEGELN allihop! Jättebra, Hezekaia!") och konstkurser i Rosengård, så skulle allt lugna ner sig.
Jag förstår att tanken är god. Jag förstår att ett samhälle som vore så fruktbärande att det kunde erbjuda varje människa en plats inom det normativa kanske skulle ge oss lyckligare och fredligare människor. Kanske skulle vi inte ha några brott. Kanske skulle kamphundarna självdö. Kanske.
Och det är inget fel i att drömma; drömma om en värld där konsten värderas högre än börsen, men sen får man ju ta av sig foliehatten och titta ut i verkligheten.
Jag har inte läst klart Smärtpunkten ännu. Men jag kunde inte låta bli att ändå skriva om hur obegripligt det är för mig att en sådan naivitet som den kring Sju tre fick grassera, oförblommat. Det enda medarbetarna hänger upp sig på är den här "nynazismen" som de alla säger sig vara anhängare av. Efter ett halvårs repetitioner verkar medarbetarna helt perplexa över att "skådespelarna" fortfarande, trots ALL DENNA KONST, inte tycker att integration är jättebra.
Sen vill jag ge en eloge till Reine Brynolfsson för att han lyckas framstå som den minst samarbetsvilliga skådespelaren någonsin. Hans små rättshaveristiska tilltag löper som en liten röd tråd genom boken, och jag älskar det.
"How many roads must a man walk down before you call him a man?" Man riktigt känner hur det resonerar hos Krazee D'Shawn längst bak i klassrummet.
Jag hade kunnat köpa om Pfeiffer hade, typ, sagt "Jamen, kolla här, Fear of a Black Planet", det är också poesi. Men Bob Dylan. Jisses.
Jag märker att jag ofta i tanken återkommer till den filmen när jag läser Elisabeth Åsbrinks Smärtpunken, boken som handlar om tillkomsten av pjäsen Sju tre, med sitt gräsliga efterspel med morden i Malexander.
För vad ÄR det med kulturarbetare? Jag är ledsen, men konsten räddar inga liv. Möjligtvis kan Michelangelos David fungera som kulstudsare i en kritisk situation. Då bör man stå BAKOM Michelangelos David. Men det finns en lite flock, ofta vänsterorienterad, kulturklick som tror att om vi bara startade lite teaterlektioner ("och så gör vi SPEGELN allihop! Jättebra, Hezekaia!") och konstkurser i Rosengård, så skulle allt lugna ner sig.
Jag förstår att tanken är god. Jag förstår att ett samhälle som vore så fruktbärande att det kunde erbjuda varje människa en plats inom det normativa kanske skulle ge oss lyckligare och fredligare människor. Kanske skulle vi inte ha några brott. Kanske skulle kamphundarna självdö. Kanske.
Och det är inget fel i att drömma; drömma om en värld där konsten värderas högre än börsen, men sen får man ju ta av sig foliehatten och titta ut i verkligheten.
Jag har inte läst klart Smärtpunkten ännu. Men jag kunde inte låta bli att ändå skriva om hur obegripligt det är för mig att en sådan naivitet som den kring Sju tre fick grassera, oförblommat. Det enda medarbetarna hänger upp sig på är den här "nynazismen" som de alla säger sig vara anhängare av. Efter ett halvårs repetitioner verkar medarbetarna helt perplexa över att "skådespelarna" fortfarande, trots ALL DENNA KONST, inte tycker att integration är jättebra.
Sen vill jag ge en eloge till Reine Brynolfsson för att han lyckas framstå som den minst samarbetsvilliga skådespelaren någonsin. Hans små rättshaveristiska tilltag löper som en liten röd tråd genom boken, och jag älskar det.
"How many roads must a man walk down before you call him a man?" Man riktigt känner hur det resonerar hos Krazee D'Shawn längst bak i klassrummet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
