That's a dealbreaker, Ladies!

I NBC:s briljanta komediserie 30 Rock myntar huvudpersonen Liz Lemon (Tina Fey) i säsong 4 catchphrasen "That's a dealbreaker, Ladies!" för att beskriva egenskaper hos en snubbe som bör leda till omedelbart avbrytande av relationen. Lemon skriver även en bestseller med samma namn (som leder till att samtliga män hon känner börjar hata henne p g a den epidemi av dumpningar som följer på publiceringen).

Well, JAG hade i alla fall sannerligen vid vissa tillfällen behövt en manual över dealbreakers, och i min oändliga vänlighet och med min totala livsvisdom tänker jag nu lista ett antal dealbreakers, Ladies. Inte alla, men förvånansvärt många, är baserade på Riktiga Händelser, tyvärr framför allt ur mitt eget miserabla liv. Men okej, here goes:

1. Om snubben talar flytande klingon eller något annat fiktivt språk, inklusive esperanto, sindarin och telerin - that's a dealbreaker, Ladies!

2. Om snubben mitt framför dina ögon rattar Isobel Hadley-Kamptzs (visserligen magnifika) tuttar - that's a dealbreaker, Ladies!

3. Om snubben envisas med att inta alla DINA läkemedel genom att krossa dem och dra i sig dem nasalt - that's a dealbreaker, Ladies!

4. Om snubben tillber någon av följande entiteter: Behemoth, Cthulhu, The Flying Spagetthi Monster, grannens hund Sam, Oden, Morrissey, ett grishuvud på en pinne, Russels tekanna eller Den rosa osynliga enhörningen - that's a dealbreaker, Ladies! (Inte på grund av religiositeten i sig, utan för att just dessa gudomar talar för att snubben antingen är skvatt galen ELLER en ohjälplig nörd).

5. Om snubben envisas med autoerotiska webcamuppvisningar mer än ett par gånger per relation (och då ska han vara JÄVLIGT långt borta hemifrån - sitter han via router i rummet bredvid: not cool) - that's a dealbreaker, Ladies!

6. Om snubben inte vet vem Jerry Seinfeld är - that's a dealbreaker, Ladies!

7. Om snubben är vit, men lite känd för sina epic skillz om obskyr hiphop och därför kallar din kompis kille från Tanzania för "nigga" - that's a dealbreaker, Ladies!



8. Om snubben är så snål (och så jävla dum att han inte fattar att meningen "jag har slutat med p-piller" betyder... well, coitus interruptus) att du får låna pengar till dagen-efter-piller av ett tidigare ex - that's a dealbreaker, Ladies!

9. Om snubben efter 30 års ålder har åkt till Paris för att sitta och sura på Jim Morrisons grav - that's a dealbreaker, Ladies!

10. Om snubben tänder på Cecilia Frode - that's a dealbreaker, Ladies!

11. Om snubben tror att karaoke handlar om korrekt mikrofonföring och autotuning eller rätt pitch samt klagar på "medhörningen" - that's a dealbreaker, Ladies!

12. Om snubben frekvent citerar Monty Python's Flying Circus - now THAT's a dealbreaker, Ladies. Det är i paritet med att sjunga kupletter av Ernst Rolf eller skratta åt Kalle Sändare (nej, han ÄR inte rolig).

Jag kommer att fortsätta dennna lista när jag inte är halvt medvetslös av sömnbrist. Så skärp er! I'm watching you!

Mat, dryck, man, kvinna

Jag är så jävla trött på köksöar, knivset, fiktiva framställningar av matlagning som nåt sensuellt (I've got news for you: det blir BAJS sen, hur sensuellt är det?), gamla pundande musiker som kokar tuppar, Jamie Oliver, oliver, livsnjutare, single malt, Nigella, Gordon Ramsey, Guide Michelin-guider, dejter som tycker det är ett halvt förspel att koka en 'mustig' pastasås, kvällstidningsbilagor om grillning, pretentiösa kokböcker i coffeetable-format och framför allt är jag trött på att man betraktas som idiot om man inte är intresserad av "spännande mat". Ge mig fiskpinnar och potatismos, för guds skull, om jag nu måste äta. Varför finns det inte astronautpiller? Den absolut sämsta formen av umgänge är Middagen, och bara av den anledningen att jag slipper parmiddagar tänker jag förbli singel resten av livet. Och gud nåde den man som bjuder ut mig på middag. Ska det liggas vill jag ha sprit och rohypnol, ingen sprängd anka.

I have spoken.



"I vars fitta man får in ett matsalsbord..."

Barn + Ministry = Moshpit

"Min son han gillar ju mer, ehrm, klassisk musik."

Pedagogik: hur du gör ditt barn helt ointresserat av finkultur

Jag växte upp i ett villaområde i Småland. Vi bodde i en mexitegelvilla som ritats av min far, som är nägot så campy som Hermods-ingenör. När träffade du en sådan senast? Mamma var naturligtvis hemmafru, och som sådan var det ju hon som var den s.k. kulturbärare, i alla fall fram till dess skolan började. Enligt SAOB är en kulturbärare "samhällsgrupp o. d. som (på ett framgångsrikt sätt) värkar i (den andliga) kulturens tjänst" (sic! Jag tror de menar "verkar").

"Verkar i den andliga kulturens tjänst", jo, tjenare. Detta innebar att jag fick lära mig att det fanns "bra" litteratur (dvs sådan man kunde låna på bibliotek; och nu snackar vi 70-talsbibliotek och inte Dieselverkstan och bibliotekt på Medis och såna moderbiteter. Möjligtvis kunde en bok också definieras som "bra" om mamma i sin omnipotens själv gillat den (hon läste patologiska mängder böcker). Nå, den andra sidan av detta var ju naturligtvis att jag också fick lära mig att det fanns "dålig" litteratur. Serietidningar hystades ut genom fönstret (men jag har ett tydligt minne av att jag faktiskt läste ett nummer av Buster där Benny Guldfot tappar sina skor). "Dålig litteratur" var även naturligtvis allt som gick att köpa på bensinmackar - Vita Serien, Harlekin-romanerna, Remo, Bill och Ben och Anal Weekend (men det var väl en tidning, kanske) för att nämna några.

Dock, trots att det var sjuttiotal har jag inga som helst minnen kring var all den "politiska" barnlitteraturen hamnade i mammas "bra eller anus"-skala. Vi var ju en vanlig tjänstemannafamilj (även mamma "förverkligade sig själv" sen och blev, inte litteraturkritiker, utan ekonomisk rådgivare) - sannerligen inga inslag av Tillsammans på vår gata. Min pappa hade dock en bror som pluggat medicin i Lund under de vilda åren, och jag tror han tog det som sin uppgift att skola mig politiskt via litteraturen. Jag antar att rent deduktivt kan vi anta att mamma såg med blida ögon på politsk barnlitteratur eftersom Lasses gåvor aldrig hystades ut genom fönstret.

Jag lägger ut några bilder ur den sortens barnlitteratur som alltså passerade som "bra":





I nedanstånde stycke blir det rörande tydligt att Jesus inte direkt var nån smooth criminal. Jag tycker inte man direkt kan anklaga Kaifas för att han bedömde Jesus som skyldig:



Det är väl inte heller helt konstigt att den uppenbarligen politiskt naive Jesus reflekterar lite över vad som gick fel med revolten när han plötsligt finner sig uppspikad på ett kors:




Ja, så höll det på. Det var oändliga mängder text och svartvita jättefula bilder. HUR tråkigt som helst - men "bra" litteratur.

Naturligtvis kunde ju inte min mamma styra mitt bokmalande särskilt länge. Dels började jag läsa när jag var fyra år och dels var jag hal som en ål. Men under mellanstadiet gjorde hon ett tappert försök att få mig att förstå att "Hästarnas Dal", Jacke Collins och Sidney Sheldon-böcker var "dålig" litteratur. Det var förstås lilla mammas sätt att desperat försöka hindra mig från att läsa de grafiska sexskildringarna, för sådana var visst bara okej om de förekom i Hans-Eric Hellbergs "Kram" och "Puss".

Ja. Stackars mamma. Postmodernismen kom och tog "bra" och "dåligt" ifrån henne. Stackars hala mig. Konglomeraten tog alla bra serietidningar och la ner dem. Det hade väl hystats för mycket genom fönstren, och sen finns det visst nåt som heter kabel-TV också nu.

Har du hört den förut?

Det verkar stå rätt still i mitt huvud för närvarande. Alltså griper jag efter ett halmstrå som jag allt oftare verkar gripa efter nuförtiden: gamla urklipp. Idag kör vi några sköna kontaktannonser.

Kontaktannonser i sig känns ju som en anakronism, men uppenbarligen sätter folk fortfarande in sådana. Fördomsfullt tänker jag mig att det förmodligen är elallergiker som vägrar sätta sig vid datorer och dejtingsajter, men nu när jag skriver meningen inser jag att jag förmodligen har rätt. Kolla bara:



Allting ter sig mycket mystiskt. Undrar om han fick några svar?




Jag tror den här killen har rätt stor chans att få ligga. Med sådana meriter torde väl varken autistiska eller normala kvinnor tveka att kontakta killen? Dessutom tror jag att ordet "kattägare" kan trigga en hel svarsstorm från ensamma kivnnor, autistiska som normala, från hela riket.



Här är min enda fråga: vad har hon egentligen tänkt att de ska GÖRA på operan med den där motorsågen?

Och bara för att pigga upp oss: en bild på två gamla hjältar. Vad hände egentligen med den hederliga "roliga historien?"

What KIND of shit hit the fan?

Gubbrummet

Jag vet inte om ni minns, men för ett tag sedan bestämde jag mig för att läsa om de böcker som jag trodde format mig (i kombination med genetisk belastning, substans(miss)bruk, avgörande livshändelser och resten av de komplexiteter som skapar en, eh, vuxen person).

Boken jag valde att börja med var John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning. Eftersom jag varit strängeligen upptagen med Mario Kart och Livet har det tagit ett tag för mig att samla mig och skriva om nästa bok jag valde att läsa.

Förklaringen kanske ligger i att nästa bok jag valde att läsa var Röda Rummet av vårt bittre nationalhelgon August Strindberg. Alltså hoppar jag från Ignatius Reilly till Röda Rummets protagonist Arvid Falk ganska exakt etthundra år bakåt i tiden.

Det tar mig ungefär fyra sidor att inse att jag de facto aldrig någonsin har läst Röda Rummet. Jag antar att jag trodde jag gjort det eftersom den var obligatorisk läsning på gymnasiet. Faktum är att jag till och med kan minnas ungefär var jag slutade läsa boken vid förra försöket; det var någonstans på sidan fyra, ungefär på raden som hänvisade till Maria Kyrkas "mjältsjuka klang".

Icke desto mindre läser jag hela boken nu, för bättre sent än aldrig. Och det är ju en alldeles utmärkt bok. Dessutom har jag som antagligen först i det kända universum upptäckt en mängd paralleller mellan Dumskallarnas Sammansvärjning och Strindbergs genomskådande av sin samtid. Liksom Ignatius Reilly rabulerar över samtiden får sig varenda samtidsfenomen en ordentlig känga av Strindberg (jag noterade på sidan 121 att inte en enda företeelse Arvid Falk stött på fram till dess hade beskrivits med någon form av gillande).

Suffragetter, bohemer, kapitalister, försäkringsbolag, filosofer, häradshövdingar, skriftställare, förlagsredaktörer, kotterier, skådespelare, konstnärer, parlamentsledamöter, präster, "fina fruar", judar; alla är de av samma skrot och korn, precis som Ignatius Reilly konstaterade missnöjt hundra år senare. Falks tragiske vän och filosof Olle Montanus hemsöks t.o.m. på ett lika corny sätt av polisen trots sin uppenbara oskuld, precis som stackars Ignatius.

Nu lämnar jag mina paralleller till Dumskallarnas Sammansvärjning. Röda Rummet är ju en bok som klarar sig alldeles utmärkt utan mina dåraktiga associationer (men kanske inte utan sitt historiska sammanhang). Jag känner mig inte hemma i 1800-talets senare decennier och finner det därför svårt att säga något om den kultursfär Arvid Falk lever i. Klart är dock att han bestämmer sig för att lämna sitt trygga ämbetsmannayrke för att bli "litteratör" (skribent) och blir därmed betraktad som mer eller mindre vansinnig.

Jag lämnar den egentliga handlingen åt sitt öde. Ni får nöja er med mina intryck av boken i stället.

Sällan har jag läst en så rolig (och samtidigt deprimerande) beskrivning av byråkrati. Franz Kafka's got nothing on den här killen. Parlamentssammanträdena fick mig faktist att skratta så att jag grät.



Även de s.k. kulturarbetarna roar i sin ständiga benägenhet att vända kappan efter vinden för att få sina alster publicerade, eller sina konstverk finanserade. Olle Montanus, skulptör och filosof, är väl den herre som trots sin eftersatta hygien längst blir sina ideal trogen. Han överger till och med konsten för filosofin, vilket slutligen dödar honom (man blir inte rik av att filosofera...). Även Arvid Falk ger upp sina ideal och ingår snart åter i borgerskapet, bland annat genom att gifta sig ståndsmässigt. Falks omvändelse tillbaka till borgerligheten är väl den delen av boken jag har svårast att förstå; några veckor i skärgården, ett illa stavat brev från en "nattfjäril" (där hon ber honom om pengar) som han tror han är kär i, att skärgårdsbefolkningen förefaller tycka honom vara en dåre då han vill bli du och broder med dem - detta verkar räcka för att Falk skall vända tillbaka till tryggheten i den borgerliga gemenskapen.

Jag är medveten om att detta inte är någon briljant analys, men någon sådan aspirerar jag icke heller på. Jag vill helt enkelt bara förmedla att Röda Rummet var så överraskande bra, och kändes så modern, att jag önskar att den vore obligatorisk läsning i gymnasiet. Ha. Ha. Nej, men den borde åtminstonde vara obligatorisk läsning för den som har humor, ogillar byråkrati, hyckleri och som vill se rätt intressant ut på tunnelbanan. Jag ger denna bok fem av fem möjliga mjältsjuka toner från Maria kyrka.

Nästa alster jag ger mig på följer en inre logik: jag ska skriva om Klas Östergrens Gentlemen. I denna bok får ju Klas (som han även heter i Gentlemen) i uppdrag att skriva en modern version av Röda Rummet. Jag har redan börjat läsa den, naturligtvis, och ordet "luguber" har på 32 sidor redan förekommit två gånger. Luguber. Ett utmärkt ord.

Go, Ingmar Malmsten!

Jag tänkte göra det lätt för mig ikväll genom att köra lite kära gamla urklipp som jag sparat genom åren. Jag valde att inte lägga ut mina egentliga favoriter, Hemmets Journals "Mitt bästa tips", där man kan lära sig sådant som att ha diskmedlet i närheten av diskhon för en enklare vardag. Ni får lite mer avancerade klipp (well...),om än ofta scannade på snedden.

Vi kan börja med detta något tvivelaktiga klipp:



Det här med att raser skulle ha olika egenskaper känns lite... Bergen-Belsen. Faktum är att eufemismer inte verkar vara särskilt populära i veckotidningarna:



Och ja, beställer man slagfällan "Ihjäl" så är det nog ihjälslagning man är ute efter.

Denna gamla Buster-favorit har följt mig genom åren:



Vem ÄR denne mystiske Ingmar??? (Ja, det är klart jag fattar att det är en dyslektisk hårdrockare som skrivit inlägget, så ni behöver inte förklara att det är Yngwie).

Jag är inte den som inte retar upp mig på småsaker, men det HÄR?



Bli döv, kärring. Ingmar Malmsten kan nog hjälpa till.

Det här sista urklippet är det som förvirrar mig mest. Hade alltså Isaac Newton en hund, som inte bara kunde lösa integraler utan även sätta eld på lösöre (eller rent av folk han inte gillade)? Snälla, om du har en förklaring, ge mig den.



Men jag bjuder ändå på ett post scriptum, trots att det sannolikt till uppenbarligen är skapat av ett troll. Det gör det lite mindre roligt, men jag skrattar åt det ändå...



Vågar man forwarda till Leif Pagrotsky?

How to lose friends and alienate people

Denna helt fantastiska presentation hittade jag på happypancake idag:

Presentation

Ibland så känner jag mig ensam och då funderar jag på att skaffa mig en partner, men fem minuters surfande på Happy Pancake och den känslan går över. Det är rent absurt vilka relationsmässiga vrak man ser här. Feta primadonnor med fem år kvar till klimakteriet och steriliteten som har en absurt överlägsen attityd och enorma krav på en eventuell partner.

Trettio-någonting ensamma mammor som inte längre kan hänga på Sture eftersom de har blivit knullade och dumpade av en player och som nu letar efter en tvåbent måltidskupong som kan försörja dem och deras koltroll. Ensamma WT-mammor med tre barn, alla halvsyskon och alla dysfunktionella i något avseende. Executivebiatchar som inte fattar att på jobbet är de chef men hemma är de en kompanjon. Speciellt den sorten kryllar det av på betalsajter som mötesplatsen och e-kontakt. De kvinnorna tycks tro att det här med att träffa en man är som att shoppa online. Add item to cart. Checkout. Icke.

Det gemensamma problemet de alla har är att de inte är den sortens människor konstruktiva och samarbetsdugliga män vill ha en relation med. Det är ju inte meningen att det ska vara en nettokostnad att vara ihop med någon jämfört med att vara ensam utan att man får en synergi tillsammans så att man vinner mycket mer än vad man förlorar.

Det är ingen slump att det är ett sådant sug efter kvinnor som är under trettio - de bra exemplaren, de som är relationsdugliga, är mer eller mindre bortsugna från marknaden efter trettio."


Bara ett geni kan ha komponerat detta. Gift dig med mig. I'm in the book. Look up the number.

"Har du någon gång fått en riktigt dålig julklapp?"

Och nu är du skild, sa du?