och som sådan var det ju hon som var den s.k. kulturbärare, i alla fall fram till dess skolan började. Enligt SAOB är en kulturbärare "samhällsgrupp o. d. som (på ett framgångsrikt sätt) värkar i (den andliga) kulturens tjänst" (sic! Jag tror de menar "verkar")."Verkar i den andliga kulturens tjänst", jo, tjenare. Detta innebar att jag fick lära mig att det fanns "bra" litteratur (dvs sådan man kunde låna på bibliotek; och nu snackar vi 70-talsbibliotek och inte Dieselverkstan och bibliotekt på Medis och såna moderbiteter. Möjligtvis kunde en bok också definieras som "bra" om mamma i sin omnipotens själv gillat den (hon läste patologiska mängder böcker). Nå, den andra sidan av detta var ju naturligtvis att jag också fick lära mig att det fanns "dålig" litteratur. Serietidningar hystades ut genom fönstret (men jag har ett tydligt minne av att jag faktiskt läste ett nummer av Buster där Benny Guldfot tappar sina skor). "Dålig litteratur" var även naturligtvis allt som gick att köpa på bensinmackar - Vita Serien, Harlekin-romanerna, Remo, Bill och Ben och Anal Weekend (men det var väl en tidning, kanske) för att nämna några.
Dock, trots att det var sjuttiotal har jag inga som helst minnen kring var all den "politiska" barnlitteraturen hamnade i mammas "bra eller anus"-skala. Vi var ju en vanlig tjänstemannafamilj (även mamma "förverkligade sig själv" sen och blev, inte litteraturkritiker, utan ekonomisk rådgivare) - sannerligen inga inslag av Tillsammans på vår gata. Min pappa hade dock en bror som pluggat medicin i Lund under de vilda åren, och jag tror han tog det som sin uppgift att skola mig politiskt via litteraturen. Jag antar att rent deduktivt kan vi anta att mamma såg med blida ögon på politsk barnlitteratur eftersom Lasses gåvor aldrig hystades ut genom fönstret.
Jag lägger ut några bilder ur den sortens barnlitteratur som alltså passerade som "bra":
I nedanstånde stycke blir det rörande tydligt att Jesus inte direkt var nån smooth criminal. Jag tycker inte man direkt kan anklaga Kaifas för att han bedömde Jesus som skyldig:
Det är väl inte heller helt konstigt att den uppenbarligen politiskt naive Jesus reflekterar lite över vad som gick fel med revolten när han plötsligt finner sig uppspikad på ett kors:
Ja, så höll det på. Det var oändliga mängder text och svartvita jättefula bilder. HUR tråkigt som helst - men "bra" litteratur.
Naturligtvis kunde ju inte min mamma styra mitt bokmalande särskilt länge. Dels började jag läsa när jag var fyra år och dels var jag hal som en ål. Men under mellanstadiet gjorde hon ett tappert försök att få mig att förstå att "Hästarnas Dal", Jacke Collins och Sidney Sheldon-böcker var "dålig" litteratur. Det var förstås lilla mammas sätt att desperat försöka hindra mig från att läsa de grafiska sexskildringarna, för sådana var visst bara okej om de förekom i Hans-Eric Hellbergs "Kram" och "Puss".
Ja. Stackars mamma. Postmodernismen kom och tog "bra" och "dåligt" ifrån henne. Stackars hala mig. Konglomeraten tog alla bra serietidningar och la ner dem. Det hade väl hystats för mycket genom fönstren, och sen finns det visst nåt som heter kabel-TV också nu.
Inlägg
