#slutaförgudsskullattprataomdet

Twitters (Johanna Koljonens) #prataomdet muterade snabbt från mikrobloggandet till ett massmedialt meme där histrioniker, mediahoror och exhibitionister glatt hoppade på tåget och 'delade' berättelser om självupplevda sexuella kränkningar. Det verkar som om Ronnie Sandahl är den ende mannen i världen som aldrig någonsin sagt "hora", att döma av den uppsjö av misogyna kommentarer som fällts och vidarerapporterats.

Buzzen kring #prataomdet känns som ytterligare en av dessa meningslösa symbolaktiviteter - odla mustasch mot prostatacancer, byt din profilbild till ett gulligt djur om du avskyr barnamord, "copy-paste det här Dala Lama-citatet till din status update för att visa att du ogillar diktatorer med kärnvapen" - som cirkulerar och vidarebefordras av lata människor som vill känna sig som bättre medborgare. Dessutom anas en viss voyeurism i all uppmärksamhet kring#prataomdet: visst är det lite kittlande med "unga" kvinnor som talar om sex? Sånt säljer lösnummer.

Det verkar också som om alla har glömt att sedan internet blev en integrerad del av våra liv har det redan funnits en arena där det #pratatsomdet oavbrutet. Det är väl själva pudelns kärna - forum FINNS ju redan en masse för alla viktimiserade frilansare därute. Framför allt har vi ju sedan åtminstone 35 år andra vågens feminister att tacka för den faktiska öppenhet som råder kring gubbslemmighet i Sverige. Det känns som om #prataomdet uppfinner hjulet en gång till och tror att inget har rullat förut.

Sexuella trakasserier, övergrepp och kränkningar förekommer frekvent och skall inte förringas, men inte heller utnyttjas för meningslöst brus i en mediahype. Tråden hade initialt potential att bli intressant eftersom den utforskade motsättningen mellan å ena sidan den, ofta ambivalenta och självrannsakande personen som upplevt obehag av sexuella närmanden, trakasserier eller rena sexuella övergrepp och å andra sidan den personen som stod för kränkningen, och som i många fall verkat vara omedveten om att de passerat gränsen. Diskussionen hade också potential att utforska de juridiska distinktionerna. Det dröjde dock inte länge innan #prataomdetmest handlade om dåligt sex och bakfylleångest.

Integritet är för wusses, för att parafrasera Gordon Gekko, så, ja, PRATA OM DET; om det har någon terapeutisk funktion att blogga eller twittra om "det", gör då det, men, som det heter: snacka går ju. #prataomdet är ingen samhällsomstörtande verksamhet - om man inte ser till att #prataomdet med rätt personer; jurister, politiker och till och med de där obehagliga typerna med våldsmonopolet; snuten.

Inbilla er inte att #prataomdet gör livet lättare för Ella, 14 år, i Osby bara för att ett löst nätverk av urbana, medievana personer biktar sig offentligt.

Efter att ha fått 90 000 invites till sidan eller gruppen Att prata om det på Facebook fick jag morrande nog och startade en egen sida. Sidan heter Håll käften om det, men det är naturligtvis ren retorik, inte en åsikt. Med tanke på att svart humor är en sällsynt gäst i affekterade ämnen gör jag givetvis alltså bort mig nu. It's on the house.

That's a dealbreaker, Ladies!

I NBC:s briljanta komediserie 30 Rock myntar huvudpersonen Liz Lemon (Tina Fey) i säsong 4 catchphrasen "That's a dealbreaker, Ladies!" för att beskriva egenskaper hos en snubbe som bör leda till omedelbart avbrytande av relationen. Lemon skriver även en bestseller med samma namn (som leder till att samtliga män hon känner börjar hata henne p g a den epidemi av dumpningar som följer på publiceringen).

Well, JAG hade i alla fall sannerligen vid vissa tillfällen behövt en manual över dealbreakers, och i min oändliga vänlighet och med min totala livsvisdom tänker jag nu lista ett antal dealbreakers, Ladies. Inte alla, men förvånansvärt många, är baserade på Riktiga Händelser, tyvärr framför allt ur mitt eget miserabla liv. Men okej, here goes:

1. Om snubben talar flytande klingon eller något annat fiktivt språk, inklusive esperanto, sindarin och telerin - that's a dealbreaker, Ladies!

2. Om snubben mitt framför dina ögon rattar Isobel Hadley-Kamptzs (visserligen magnifika) tuttar - that's a dealbreaker, Ladies!

3. Om snubben envisas med att inta alla DINA läkemedel genom att krossa dem och dra i sig dem nasalt - that's a dealbreaker, Ladies!

4. Om snubben tillber någon av följande entiteter: Behemoth, Cthulhu, The Flying Spagetthi Monster, grannens hund Sam, Oden, Morrissey, ett grishuvud på en pinne, Russels tekanna eller Den rosa osynliga enhörningen - that's a dealbreaker, Ladies! (Inte på grund av religiositeten i sig, utan för att just dessa gudomar talar för att snubben antingen är skvatt galen ELLER en ohjälplig nörd).

5. Om snubben envisas med autoerotiska webcamuppvisningar mer än ett par gånger per relation (och då ska han vara JÄVLIGT långt borta hemifrån - sitter han via router i rummet bredvid: not cool) - that's a dealbreaker, Ladies!

6. Om snubben inte vet vem Jerry Seinfeld är - that's a dealbreaker, Ladies!

7. Om snubben är vit, men lite känd för sina epic skillz om obskyr hiphop och därför kallar din kompis kille från Tanzania för "nigga" - that's a dealbreaker, Ladies!



8. Om snubben är så snål (och så jävla dum att han inte fattar att meningen "jag har slutat med p-piller" betyder... well, coitus interruptus) att du får låna pengar till dagen-efter-piller av ett tidigare ex - that's a dealbreaker, Ladies!

9. Om snubben efter 30 års ålder har åkt till Paris för att sitta och sura på Jim Morrisons grav - that's a dealbreaker, Ladies!

10. Om snubben tänder på Cecilia Frode - that's a dealbreaker, Ladies!

11. Om snubben tror att karaoke handlar om korrekt mikrofonföring och autotuning eller rätt pitch samt klagar på "medhörningen" - that's a dealbreaker, Ladies!

12. Om snubben frekvent citerar Monty Python's Flying Circus - now THAT's a dealbreaker, Ladies. Det är i paritet med att sjunga kupletter av Ernst Rolf eller skratta åt Kalle Sändare (nej, han ÄR inte rolig).

Jag kommer att fortsätta dennna lista när jag inte är halvt medvetslös av sömnbrist. Så skärp er! I'm watching you!

Mat, dryck, man, kvinna

Jag är så jävla trött på köksöar, knivset, fiktiva framställningar av matlagning som nåt sensuellt (I've got news for you: det blir BAJS sen, hur sensuellt är det?), gamla pundande musiker som kokar tuppar, Jamie Oliver, oliver, livsnjutare, single malt, Nigella, Gordon Ramsey, Guide Michelin-guider, dejter som tycker det är ett halvt förspel att koka en 'mustig' pastasås, kvällstidningsbilagor om grillning, pretentiösa kokböcker i coffeetable-format och framför allt är jag trött på att man betraktas som idiot om man inte är intresserad av "spännande mat". Ge mig fiskpinnar och potatismos, för guds skull, om jag nu måste äta. Varför finns det inte astronautpiller? Den absolut sämsta formen av umgänge är Middagen, och bara av den anledningen att jag slipper parmiddagar tänker jag förbli singel resten av livet. Och gud nåde den man som bjuder ut mig på middag. Ska det liggas vill jag ha sprit och rohypnol, ingen sprängd anka.

I have spoken.



"I vars fitta man får in ett matsalsbord..."

Barn + Ministry = Moshpit

"Min son han gillar ju mer, ehrm, klassisk musik."

Pedagogik: hur du gör ditt barn helt ointresserat av finkultur

Jag växte upp i ett villaområde i Småland. Vi bodde i en mexitegelvilla som ritats av min far, som är nägot så campy som Hermods-ingenör. När träffade du en sådan senast? Mamma var naturligtvis hemmafru, och som sådan var det ju hon som var den s.k. kulturbärare, i alla fall fram till dess skolan började. Enligt SAOB är en kulturbärare "samhällsgrupp o. d. som (på ett framgångsrikt sätt) värkar i (den andliga) kulturens tjänst" (sic! Jag tror de menar "verkar").

"Verkar i den andliga kulturens tjänst", jo, tjenare. Detta innebar att jag fick lära mig att det fanns "bra" litteratur (dvs sådan man kunde låna på bibliotek; och nu snackar vi 70-talsbibliotek och inte Dieselverkstan och bibliotekt på Medis och såna moderbiteter. Möjligtvis kunde en bok också definieras som "bra" om mamma i sin omnipotens själv gillat den (hon läste patologiska mängder böcker). Nå, den andra sidan av detta var ju naturligtvis att jag också fick lära mig att det fanns "dålig" litteratur. Serietidningar hystades ut genom fönstret (men jag har ett tydligt minne av att jag faktiskt läste ett nummer av Buster där Benny Guldfot tappar sina skor). "Dålig litteratur" var även naturligtvis allt som gick att köpa på bensinmackar - Vita Serien, Harlekin-romanerna, Remo, Bill och Ben och Anal Weekend (men det var väl en tidning, kanske) för att nämna några.

Dock, trots att det var sjuttiotal har jag inga som helst minnen kring var all den "politiska" barnlitteraturen hamnade i mammas "bra eller anus"-skala. Vi var ju en vanlig tjänstemannafamilj (även mamma "förverkligade sig själv" sen och blev, inte litteraturkritiker, utan ekonomisk rådgivare) - sannerligen inga inslag av Tillsammans på vår gata. Min pappa hade dock en bror som pluggat medicin i Lund under de vilda åren, och jag tror han tog det som sin uppgift att skola mig politiskt via litteraturen. Jag antar att rent deduktivt kan vi anta att mamma såg med blida ögon på politsk barnlitteratur eftersom Lasses gåvor aldrig hystades ut genom fönstret.

Jag lägger ut några bilder ur den sortens barnlitteratur som alltså passerade som "bra":





I nedanstånde stycke blir det rörande tydligt att Jesus inte direkt var nån smooth criminal. Jag tycker inte man direkt kan anklaga Kaifas för att han bedömde Jesus som skyldig:



Det är väl inte heller helt konstigt att den uppenbarligen politiskt naive Jesus reflekterar lite över vad som gick fel med revolten när han plötsligt finner sig uppspikad på ett kors:




Ja, så höll det på. Det var oändliga mängder text och svartvita jättefula bilder. HUR tråkigt som helst - men "bra" litteratur.

Naturligtvis kunde ju inte min mamma styra mitt bokmalande särskilt länge. Dels började jag läsa när jag var fyra år och dels var jag hal som en ål. Men under mellanstadiet gjorde hon ett tappert försök att få mig att förstå att "Hästarnas Dal", Jacke Collins och Sidney Sheldon-böcker var "dålig" litteratur. Det var förstås lilla mammas sätt att desperat försöka hindra mig från att läsa de grafiska sexskildringarna, för sådana var visst bara okej om de förekom i Hans-Eric Hellbergs "Kram" och "Puss".

Ja. Stackars mamma. Postmodernismen kom och tog "bra" och "dåligt" ifrån henne. Stackars hala mig. Konglomeraten tog alla bra serietidningar och la ner dem. Det hade väl hystats för mycket genom fönstren, och sen finns det visst nåt som heter kabel-TV också nu.

Har du hört den förut?

Det verkar stå rätt still i mitt huvud för närvarande. Alltså griper jag efter ett halmstrå som jag allt oftare verkar gripa efter nuförtiden: gamla urklipp. Idag kör vi några sköna kontaktannonser.

Kontaktannonser i sig känns ju som en anakronism, men uppenbarligen sätter folk fortfarande in sådana. Fördomsfullt tänker jag mig att det förmodligen är elallergiker som vägrar sätta sig vid datorer och dejtingsajter, men nu när jag skriver meningen inser jag att jag förmodligen har rätt. Kolla bara:



Allting ter sig mycket mystiskt. Undrar om han fick några svar?




Jag tror den här killen har rätt stor chans att få ligga. Med sådana meriter torde väl varken autistiska eller normala kvinnor tveka att kontakta killen? Dessutom tror jag att ordet "kattägare" kan trigga en hel svarsstorm från ensamma kivnnor, autistiska som normala, från hela riket.



Här är min enda fråga: vad har hon egentligen tänkt att de ska GÖRA på operan med den där motorsågen?

Och bara för att pigga upp oss: en bild på två gamla hjältar. Vad hände egentligen med den hederliga "roliga historien?"

What KIND of shit hit the fan?

Gubbrummet

Jag vet inte om ni minns, men för ett tag sedan bestämde jag mig för att läsa om de böcker som jag trodde format mig (i kombination med genetisk belastning, substans(miss)bruk, avgörande livshändelser och resten av de komplexiteter som skapar en, eh, vuxen person).

Boken jag valde att börja med var John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning. Eftersom jag varit strängeligen upptagen med Mario Kart och Livet har det tagit ett tag för mig att samla mig och skriva om nästa bok jag valde att läsa.

Förklaringen kanske ligger i att nästa bok jag valde att läsa var Röda Rummet av vårt bittre nationalhelgon August Strindberg. Alltså hoppar jag från Ignatius Reilly till Röda Rummets protagonist Arvid Falk ganska exakt etthundra år bakåt i tiden.

Det tar mig ungefär fyra sidor att inse att jag de facto aldrig någonsin har läst Röda Rummet. Jag antar att jag trodde jag gjort det eftersom den var obligatorisk läsning på gymnasiet. Faktum är att jag till och med kan minnas ungefär var jag slutade läsa boken vid förra försöket; det var någonstans på sidan fyra, ungefär på raden som hänvisade till Maria Kyrkas "mjältsjuka klang".

Icke desto mindre läser jag hela boken nu, för bättre sent än aldrig. Och det är ju en alldeles utmärkt bok. Dessutom har jag som antagligen först i det kända universum upptäckt en mängd paralleller mellan Dumskallarnas Sammansvärjning och Strindbergs genomskådande av sin samtid. Liksom Ignatius Reilly rabulerar över samtiden får sig varenda samtidsfenomen en ordentlig känga av Strindberg (jag noterade på sidan 121 att inte en enda företeelse Arvid Falk stött på fram till dess hade beskrivits med någon form av gillande).

Suffragetter, bohemer, kapitalister, försäkringsbolag, filosofer, häradshövdingar, skriftställare, förlagsredaktörer, kotterier, skådespelare, konstnärer, parlamentsledamöter, präster, "fina fruar", judar; alla är de av samma skrot och korn, precis som Ignatius Reilly konstaterade missnöjt hundra år senare. Falks tragiske vän och filosof Olle Montanus hemsöks t.o.m. på ett lika corny sätt av polisen trots sin uppenbara oskuld, precis som stackars Ignatius.

Nu lämnar jag mina paralleller till Dumskallarnas Sammansvärjning. Röda Rummet är ju en bok som klarar sig alldeles utmärkt utan mina dåraktiga associationer (men kanske inte utan sitt historiska sammanhang). Jag känner mig inte hemma i 1800-talets senare decennier och finner det därför svårt att säga något om den kultursfär Arvid Falk lever i. Klart är dock att han bestämmer sig för att lämna sitt trygga ämbetsmannayrke för att bli "litteratör" (skribent) och blir därmed betraktad som mer eller mindre vansinnig.

Jag lämnar den egentliga handlingen åt sitt öde. Ni får nöja er med mina intryck av boken i stället.

Sällan har jag läst en så rolig (och samtidigt deprimerande) beskrivning av byråkrati. Franz Kafka's got nothing on den här killen. Parlamentssammanträdena fick mig faktist att skratta så att jag grät.



Även de s.k. kulturarbetarna roar i sin ständiga benägenhet att vända kappan efter vinden för att få sina alster publicerade, eller sina konstverk finanserade. Olle Montanus, skulptör och filosof, är väl den herre som trots sin eftersatta hygien längst blir sina ideal trogen. Han överger till och med konsten för filosofin, vilket slutligen dödar honom (man blir inte rik av att filosofera...). Även Arvid Falk ger upp sina ideal och ingår snart åter i borgerskapet, bland annat genom att gifta sig ståndsmässigt. Falks omvändelse tillbaka till borgerligheten är väl den delen av boken jag har svårast att förstå; några veckor i skärgården, ett illa stavat brev från en "nattfjäril" (där hon ber honom om pengar) som han tror han är kär i, att skärgårdsbefolkningen förefaller tycka honom vara en dåre då han vill bli du och broder med dem - detta verkar räcka för att Falk skall vända tillbaka till tryggheten i den borgerliga gemenskapen.

Jag är medveten om att detta inte är någon briljant analys, men någon sådan aspirerar jag icke heller på. Jag vill helt enkelt bara förmedla att Röda Rummet var så överraskande bra, och kändes så modern, att jag önskar att den vore obligatorisk läsning i gymnasiet. Ha. Ha. Nej, men den borde åtminstonde vara obligatorisk läsning för den som har humor, ogillar byråkrati, hyckleri och som vill se rätt intressant ut på tunnelbanan. Jag ger denna bok fem av fem möjliga mjältsjuka toner från Maria kyrka.

Nästa alster jag ger mig på följer en inre logik: jag ska skriva om Klas Östergrens Gentlemen. I denna bok får ju Klas (som han även heter i Gentlemen) i uppdrag att skriva en modern version av Röda Rummet. Jag har redan börjat läsa den, naturligtvis, och ordet "luguber" har på 32 sidor redan förekommit två gånger. Luguber. Ett utmärkt ord.

Go, Ingmar Malmsten!

Jag tänkte göra det lätt för mig ikväll genom att köra lite kära gamla urklipp som jag sparat genom åren. Jag valde att inte lägga ut mina egentliga favoriter, Hemmets Journals "Mitt bästa tips", där man kan lära sig sådant som att ha diskmedlet i närheten av diskhon för en enklare vardag. Ni får lite mer avancerade klipp (well...),om än ofta scannade på snedden.

Vi kan börja med detta något tvivelaktiga klipp:



Det här med att raser skulle ha olika egenskaper känns lite... Bergen-Belsen. Faktum är att eufemismer inte verkar vara särskilt populära i veckotidningarna:



Och ja, beställer man slagfällan "Ihjäl" så är det nog ihjälslagning man är ute efter.

Denna gamla Buster-favorit har följt mig genom åren:



Vem ÄR denne mystiske Ingmar??? (Ja, det är klart jag fattar att det är en dyslektisk hårdrockare som skrivit inlägget, så ni behöver inte förklara att det är Yngwie).

Jag är inte den som inte retar upp mig på småsaker, men det HÄR?



Bli döv, kärring. Ingmar Malmsten kan nog hjälpa till.

Det här sista urklippet är det som förvirrar mig mest. Hade alltså Isaac Newton en hund, som inte bara kunde lösa integraler utan även sätta eld på lösöre (eller rent av folk han inte gillade)? Snälla, om du har en förklaring, ge mig den.



Men jag bjuder ändå på ett post scriptum, trots att det sannolikt till uppenbarligen är skapat av ett troll. Det gör det lite mindre roligt, men jag skrattar åt det ändå...



Vågar man forwarda till Leif Pagrotsky?

How to lose friends and alienate people

Denna helt fantastiska presentation hittade jag på happypancake idag:

Presentation

Ibland så känner jag mig ensam och då funderar jag på att skaffa mig en partner, men fem minuters surfande på Happy Pancake och den känslan går över. Det är rent absurt vilka relationsmässiga vrak man ser här. Feta primadonnor med fem år kvar till klimakteriet och steriliteten som har en absurt överlägsen attityd och enorma krav på en eventuell partner.

Trettio-någonting ensamma mammor som inte längre kan hänga på Sture eftersom de har blivit knullade och dumpade av en player och som nu letar efter en tvåbent måltidskupong som kan försörja dem och deras koltroll. Ensamma WT-mammor med tre barn, alla halvsyskon och alla dysfunktionella i något avseende. Executivebiatchar som inte fattar att på jobbet är de chef men hemma är de en kompanjon. Speciellt den sorten kryllar det av på betalsajter som mötesplatsen och e-kontakt. De kvinnorna tycks tro att det här med att träffa en man är som att shoppa online. Add item to cart. Checkout. Icke.

Det gemensamma problemet de alla har är att de inte är den sortens människor konstruktiva och samarbetsdugliga män vill ha en relation med. Det är ju inte meningen att det ska vara en nettokostnad att vara ihop med någon jämfört med att vara ensam utan att man får en synergi tillsammans så att man vinner mycket mer än vad man förlorar.

Det är ingen slump att det är ett sådant sug efter kvinnor som är under trettio - de bra exemplaren, de som är relationsdugliga, är mer eller mindre bortsugna från marknaden efter trettio."


Bara ett geni kan ha komponerat detta. Gift dig med mig. I'm in the book. Look up the number.

"Har du någon gång fått en riktigt dålig julklapp?"

Och nu är du skild, sa du?

No sex and the city

Jag ska göra en lite pinsam bekännelse och det är att jag brukar frekventera gravt pornografiska sajter. Nej. Men jag brukar i alla fall ge mig ut på såna där "dejting-sajter" men dejtar väldigt sällan någon därifrån eftersom lejonparten av eligable men består av debila imbeciller. Har de smak, ser de ut som Professor Frink. Ser de ut som Vince Vaughn beskriver de sig själva som "tokroliga seglare som gillar tjejer med skinn på näsan men som vågar vara kvinnliga".

Shiddushim = jewish dating

Grejen är att jag brukar lägga ner lite krut på att skriva en ordentlig presentation på de där ställena (Spray och Happy Pancake (idiotiskt namn)) så att jag ska slippa mail av typen: "Hej, jag är hant verkare, hård rockare och har psoriasis, ska vi sex-chatta?" eller "Tjena bruden, snygga tuttar på bilden. Ska vi ta en kaffe?" eller helt enkelt "Hej. Ska vi knulla?" (Av de tre typ-mailen föredrar jag det mer direkta "Ska vi knulla?"). Men, min ambitiösa (och, om jag måste erkänna det, aningen otrevliga) presentation verkar inte ha någon som helst effekt. Senaste mailet jag fick idag löd som följer "Hej, hur mås det?" Punkt. Finito. Slut. "Jo, tack. Börjar misstänka att mänskligheten är doomed, men annars helt okej." Nej, naturligtvis svarar man inte på de här mailen.

Vissa snubbar, gärna från Södermalm och som arbetar inom "media" eller "marknadsföring" tycker uppenbarligen att det är jättejobbigt att de letar brudar på dejtingsajter (precis som jag kan tycka) och gör sitt bästa för att göra sina bilder hemliga så man får be om dem och anonymiserar sitt privatliv å det grövsta. Vissa saker kan man ju räkna ut ändå. Om personen som favoritfilm har lagt in "Amelie från Montmarte" är han antingen HELT devoid of humor, eller försöker listigt få ligga genom att plantera en tjej-film. Man kan också räkna ut om personen är störd av andra variabler: om t.ex. favoritboken är Elementarpartiklarna av Michel Houllebecq bör ju vederbörande spärras in och inte surfa på internet likt en varg efter Rödluvan.

Och sen är det det där med vad man ska kalla sig på sajten. Den bästa nicken jag har sett hittills är Allan Smithee men tyvärr var personkemin mellan honom och mig inte så cool (han var jättelång med jättelånga tänder och cineast, givetvis). Ett annat nick som vann mitt hjärta var den 22-åriga tjejen som kallade sig Fruktansvärd. Killen på Spray som kallade sig Patrick Bateman hoppas jag att det inte gick så bra för vad gäller ragg. Sen undrar man ju lite över en kille som kallar sig Joe Swanson (den paraplegiske snuten i Family Guy) har för agenda egentligen?

Jag gör en lista på favoritnick helt enkelt:
- "Älskarina, 37" är ju en favorit men av medlidande
- Hatt-jake,30 år (kommentarer överflödiga. Merän: "jaså, du gillar h'n'b, hatt-och-blås?"
- Teratolog, 43 år. Jag frågade honom om han verkligen var expert på missbildningar men det visade sig givetvis att han bara gillar den där Teratologen. Annars kanske han hade varit något för mig.
- Undertaker, 36 år
- Backdoor, 39 år (well, vad ska man tro?)
- Jonglerar, 32 år
- Rajtantajtan, 56 år
- Sagge, 28 år
- Gollum-Fia, 24 år (lycka till!)
- Senil, 18 år
- Taco-party, 29 år
- Gaffatejp, 27 år
- Apokalyps, 59 år
- Dolphinsong, 46 år

Jag har noterat en oroväckande trend: fler och fler nicks antar Tolkien/WoW-synonymer. Å andra sidan behöver det ju inte vara oroväckande för då kan man ju scrolla förbi dem rätt snabbt.

Jag har också funderat lite över vinnande nicks som ni är fria att använda:
- Bortamatch
- Elallergiker
- Ignatius_Reilly
- Demiurgen
- Tantric_love

Mitt eget nick: MyrnaMinkoff. Googla, imbeciller.

Konspirationsteoretiker av guds nåde: Ignatius Reilly

För några veckor sedan beslutade jag mig ju för att försöka hitta tillbaka till hur jag blivit den jag är genom att läsa om de böcker som (trodde jag) format mig mest. Jag gick ut hårt; jag började med Dumskallarnas Sammansvärjning av John Kennedy Toole.

För den som inte har läst boken är den närmast omöjlig att beskriva. Tänk dig att en hybrid mellan Chris Farley (på bilden nedan) och Adolf Hitler
dvs protagonisten Ignatius Reilly patrullerar gatorna i din hemstad (i det här fallet New Orleans - en stad vars dekadens gör Ignatius rasande, men samtidigt förtjust eftersom det ger honom stora möjligheter att hålla jeremiader mot osedliga nattfjärilar, sodomiter, pederaster, transvestiter, masochister och bara vanliga medborgare som inte har vett att inse att Upplysningen var vad som förstörde västvärlden), men som har sin bas hemma hos sin lilla mamma, Irene, som stukad av sin ständigt skällande (och läskedrycken Dr Nut-krävande) son börjat förvara stora flaskor Muskatell i gasugnen; flaskor som hon mer och mer regelbundet klunkar i sig. Irenes liv har inte varit lätt. Hon gick på bio en gång, vilket gjorde Mr Reilly så frisky att Ignatius blev till. Irene är därför skeptisk mot män som går på bio. Ignatius hatar också Hollywood, så till den milda grad att han måste se varje ny technicolorrulle och förfasa sig. Högljutt. Faktum är att allt Ignatius gör, gör han högljutt. Han är en kille Som Märks.

Ignatius är en bildad man, vilket han gärna betonar, och det var på college som han mötte "slinkan, markattan, skökan" Myrna Minkoff - en JAP från New York som lyckligt kastar sig över varje folksångar/medborgarrätts/sexuellt frigörande projekt hon kommer över. Hennes strävanden är lika lite uppskattade som Ignatius. Faktum är att när hon försökte äta frukost på en "blacks only"-diner blev ivägjagad med högafflar.
Nå, nu bor ms Minkoff åter i New York, men brevväxlingen dem emellan går som en röd tråd genom boken. Needless to say bygger brevväxlingen enbart på förolämpningar.

Nå. Mamma Irene Reilly, uppviglad av vänner och en hoppfull beau, tvingar Ignatius att börja arbeta. Han kommer under bokens gång att inneha två jobb; ett som arkivarie på en byx-fabrik; Levy-byxor, där han ser det som en plikt att uppvigla fabrikens arbetare mot ledningen, inte av medborgarrättsliga skäl utan för att han tycker att ledningen är inkompetent då de inte uppskattar hans meterstora medeltida träkors och andra utsmyckningar på kontoret. Då han förlorar jobbet där resorterar han till att börja sälja varm korv i the French Quarter. Det är meningen att han skall vara utklädd till pirat, men han är för tjock för kostymen vilket resulterar i att han i stället lindar en röd sidenskarf runt sin gröna jägarmössa med nedfällbara öron, krånglar in sig i ett vitt, av hälsovårdsmyndiheterna krävt, plastförkläde, sätter en enorm örring i ena örat och beväpnar sig med en plastsabel. Han anser sig
själv vara en formidabel syn, och tillbringar mest dagarna med att jaga iväg potentiella kunder, äta korv ur sin egen vagn och planera för västerlandets (och Myrna Minkoffs) undergång.

Etcetera.

Dumskallarnas Sammansvärjning är en mycket pratig bok, och inte blir den direkt mer lättläst då det är Ernst Heckscher som översatt den. "Ojvoj", låter han t.ex. den svarte mannen mr Jones genomgående säga och jag vet faktiskt inte vad som möjligen kan vara förlaga för denna fras. Dock: boken är så ofantligt mättad med ett kompakt språk att jag faktiskt kan ge Heckscher en liten eloge för att han med lätthet använder ord som "Herr Mongoloiden I. Abelmann" och "Vad för slag!?", fraser som jag mycket väl kan tänka mig Ignatius använda. Men hans försök till dialekt, nej. I början drev det mig till vanvett att inte förstå vad folk säger i Heckshers version men jag vande mig vid det också.

Så började jag tänka. Hur har denna bok färgat mig? Kan jag ha varit arton, högst, när jag läste den? Vad kunde jag möjligtvis ha tagit till mig av Ignatius djupare, medeltida funderingar vid den åldern? Sannolikt ingenting. Jag tror att det som stannade hos mig var Ignatius totala oförmåga att se sig själv objektivt och därför kunde skriva pekoral, hugga med sabel efter invalider och se samma film med Li'l Debbie Reynolds fyra gånger i sträck för att han "föraktade den och allt den stod för". Med mina egna vid den tiden rätt avancerade planer på att ingå i någon slags intelligentia kom den ibland lite alltför nära mina egna tankar (Ignatius önskar sig till exempel en "upplyst despot" vilket jag inte heller skullle haft nåt emot) så jag rodnade mig igenom vissa stycken, precis som när jag läste böckerna om Adrian Mole när jag var fjorton.

Och jag TYCKER OM Ignatius. Han är ju stofil, om än lite ung för att vara en bona fide sådan, och kanske var det här min stofilofili och magnetiska dragningskraft på stofiler grundlades? Ignatius har verkligen ingen aning om att han är en horribel människa på många sätt, och hans sätt att trakassera den totalt okunnige Professor Talc som undervisar i engelska genom att kasta pappersflygplan med hot signerade ZORRO är egentligen väl underbyggd kritik som förmedlas lite happening-aktigt.

Det är således KLART att jag älskade boken, men förstod jag den? Nja. Men det gjorde absolut ingenting. Faktum är, att nu när jag förstår att översättningen av ordet "boy" till pojke neutraliserar hur pro civil rights boken faktiskt är, så blir den mer komplicerad att läsa. Mindre nöje, mer satir.

Thus: 8 av 10 blandband till nån man var kär i på gymnasiet åt Dumskallarnas Sammansvärjning.

Och förlåt. Det här blev för långt.

Jag vill att ni ska titta på det här klippet. Nej, jag kräver att ni tittar på det här klippet. Det är det ENDA inlägg i "mina barn"-diskussioner som jag har kunnat relatera till.

Jag älskar min son. Det fattar väl alla. Men. Ärligt talat, hur kul är det att hänga dygnet runt med någon som har slutat att tala i begripliga meningar och numera uttrycker sig genom att säga saker som "...och mamma, sen när vi har gått över gatan så är det en SWOOOOOOOOOOOOOSH "(gör märkligt gest) "där och om vi har tillräckligt mycket apelsiner då så kommer vi att komma till nästa nivå. Fast jag tror jag tappade några apelsiner när jag rörde vid kamel-ninjan."

Excuse me? Bör han läggas in? Jag har ju sedan länge insett att om NÅGON vuxen (utom möjligen Lars Norén) ens för en minut uppförde sig som ett barn under fyra år så skulle de intas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Uppenbarligen har barnet förlorat kontakten med verkligheten och lever nu i ett dataspel. Och det är mitt fel. I min outsägliga leda som föräldraledig har jag utsstt honom för att betrakta xbox-spel efter xbox-spel så jag tror jag har gjort hans hjärna japansk. Vi såg en j-poppare på stan och sonen har inte varit riktigt sig själv sen dess. Jag tror han är kär. Riktigt, riktigt kär.

Egentligen har det här varit ganska problematiskt för mig, och jag har tänkt extra mycket på det just nu när en man jag älskade en sommar just fått en bebis. För jag tror att han möjligen är som jag; man tror att saker ska förändras när man får barn. Inte bara rent logistiskt, utan att man helt plötsligt också ska utrustas med ett oändligt tålamod, intresse för andra saker än morbiditeter och att man också ska förlora ganska mycket av sin humor så att det liksom inte spelar någon roll att man inte längre är särskilt kul att ha att göra med eftersom man bara pratar om min bebis.

Men jag förändrades inte. Och egentligen tror jag att det är en bra sak, även om jag ibland känt mig lurad, uttråkad, parasiterad och rädd att det är något fel på mig som inte blev Elise Claeson direkt efter Walters födsel. Det gör allting svårare att Walter och jag inte delar en gemensam integritet utan vi är två stycken. Världens minsta familj. Och trots allt, vi respekterar varandra, han och jag. Han respekterar visserligen mig lite mindre än jag respekterar honom, men det växer nog till sig. Jag tror det blir bra, trots att jag aldrig ömsade skinn och stod där i ett förklarat ljus som den ömma modern.

Jag lämnade ju Walts pappa under graviditeten. Så jag undrar ibland hur det skulle varit. Hur det skulle varit att få den där underbara lilla läskigt kladdiga killen som jag nyss fött lagd på magen och kunnat titta någon som jag älskade i ögonen och säga, eller tänka "Du. Det här har vi gjort. Du och jag." Kanske hade allt varit annorlunda då. Eller så hade inget varit annorlunda alls. Jag lär aldrig få veta, för, nej, jag tror inte det blir fler. Kanske ett golfproffs, men hur får man garantier för det?

Spoiler: det här är rätt smaklöst.

Jaha. Jag visste det. Jag lär ha HIV. I armhålan. End-stage. Gustaf frågade om jag hade haft oskyddat sex i armhålan men jag svarade att jag tror inte det men att jag kanske varit för full för att minnas nån gång.

Nå. Bölderna behandlas med Heracillin.

Armhålor är verkligen fula. Onödiga. Jag fattar faktiskt inte ens varför de är behårade: huvudet; ja, det skyddar mot kyla och är skönt att sova på, könshår; hindrar konstiga mikroorganismer från att krypa in i reproduktionssystemet, rövhår; så att man ska kunna skämta om kånkelbär men armhålan??? Hur ofta ställer man sig ute i minusgrader och håller armarna i luften och tänker "vilken tur att jag har hår i armhålorna, annars skulle det här varit riktigt kallt!"?

En gång läste jag och en vän en artikel om en kläddesigner i Los Angeles. Hon hade gjort ett linne med inbyggt armhålehår. Jag har lite andra förslag i genren:

1. Redan urtvättat mensfläckiga trosor.
2. Enstaka strumpor.
3. Lustiga festivalhattar som man kan köpa redan när man är nykter.
4. Mobilhölstret måste re-lanseras med nya, fräcka versioner.
5. "The reversed brazilian" - där kvinnor med bristande könsbehåring (kanske vid sjukdomen alopecia areata välsignas med ett påklistrat komplett pubeshår-kit, inklusive en bikinilinje full med kvisslor.
6. För den mer slitne dandyn kan kanske ett par jeans med en antydan till redan nedpissat skrev vara av intresse.
7. Roligare proteser: vad är det som säger att bara för att man blivit av med ett öga måste man sätta i ett öga av glas/plast i ögonhålan? Varför inte en kasperdocka på en fjäder? En digitalklocka så att alla man möter vet vad klockan är? Nyskapande OCH samhällsnyttigt?

Jag ska sluta nu. Jag har ett möte med Industrin. De har visat stort intresse för punkt 6, eftersom 40-talisterna numer både har pengar och pissar på sig.

White Cave Bitch

Kommer ni ihåg den där bedrövliga filmen med Michelle Pfeiffer; Dangerous Minds. Den som hade Coolios hit på soundtracket. Det var filmen där Michelles rollfigur fick ett gäng thugs, hoes and hoodlums att älska poesi - genom att läsa Bob Dylan-texter för dem!

Jag hade kunnat köpa om Pfeiffer hade, typ, sagt "Jamen, kolla här, Fear of a Black Planet", det är också poesi. Men Bob Dylan. Jisses.

Jag märker att jag ofta i tanken återkommer till den filmen när jag läser Elisabeth Åsbrinks Smärtpunken, boken som handlar om tillkomsten av pjäsen Sju tre, med sitt gräsliga efterspel med morden i Malexander.

För vad ÄR det med kulturarbetare? Jag är ledsen, men konsten räddar inga liv. Möjligtvis kan Michelangelos David fungera som kulstudsare i en kritisk situation. Då bör man stå BAKOM Michelangelos David. Men det finns en lite flock, ofta vänsterorienterad, kulturklick som tror att om vi bara startade lite teaterlektioner ("och så gör vi SPEGELN allihop! Jättebra, Hezekaia!") och konstkurser i Rosengård, så skulle allt lugna ner sig.

Jag förstår att tanken är god. Jag förstår att ett samhälle som vore så fruktbärande att det kunde erbjuda varje människa en plats inom det normativa kanske skulle ge oss lyckligare och fredligare människor. Kanske skulle vi inte ha några brott. Kanske skulle kamphundarna självdö. Kanske.

Och det är inget fel i att drömma; drömma om en värld där konsten värderas högre än börsen, men sen får man ju ta av sig foliehatten och titta ut i verkligheten.

Jag har inte läst klart Smärtpunkten ännu. Men jag kunde inte låta bli att ändå skriva om hur obegripligt det är för mig att en sådan naivitet som den kring Sju tre fick grassera, oförblommat. Det enda medarbetarna hänger upp sig på är den här "nynazismen" som de alla säger sig vara anhängare av. Efter ett halvårs repetitioner verkar medarbetarna helt perplexa över att "skådespelarna" fortfarande, trots ALL DENNA KONST, inte tycker att integration är jättebra.

Sen vill jag ge en eloge till Reine Brynolfsson för att han lyckas framstå som den minst samarbetsvilliga skådespelaren någonsin. Hans små rättshaveristiska tilltag löper som en liten röd tråd genom boken, och jag älskar det.


"How many roads must a man walk down before you call him a man?" Man riktigt känner hur det resonerar hos Krazee D'Shawn längst bak i klassrummet.

Slap the dolphin!

Jag har upptäckt både det ena och det andra.

Det ena: det är en omöjlighet att hitta en tonfiskmacka på typ seven eller Pressbyrån eller ICA osv. Man får knata iväg till Sandys eller Subway om man vill ha sin jävla tonfiskmacka. Men då undrar jag: vadan detta? Har vi under tjugotals år matats med inplastade tonfiskmackor som i själva verket var rena sarin-gas-attackerna? Började folk få botulism?. Det har varit så här i nästan ett år nu. Enligt Smittskyddsinstitutet förgiftades fyra personer av tonfisk 2004. Det är helt enkelt för få för att jag ska bry mig och visst är det för få för att dra in ALLA tonfiskmackor?

Eller har tonfiskarna börjat förklä sig till delfiner så att de inte längre går att fånga? Tonfiskarna, havets enigmatiska förklädnadsexperter? Jag bryr mig dock inte om ifall jag får en delfinmacka, jag vill kunna köpa en "tonfiskmacka" när jag vill! Uppror! Kulturskymning! Valsång! Bah!

Det andra: Det är för lite sex på barnkanalen. Tecknat sex.

He's really not that into you

Det här är Linna Johansson. Hon är en av mina gamla idoler. Hon startade fanzinet Bleck, på den tiden det fortfarande fanns fanzine och inte sunkiga gamla hemsidor. Bleck var ett "feministiskt" fanzine - men inget forum för inbördes beundran. Istället fanns det utrymme både för självkritik och reflektioner; har VI (feminister) tolkningsrättten? Finns det andra sätt att se på det hela? Ja, ni fattar.

Sen blev hon krönikör på Expressen och bloggare. Hon var fortfarande min idol. Vi fick barn ungefär samtidigt och det Johansson skrev om amning på sin blogg:

"Länge opererade min barnmorska kring tesen att min ovilja att amma måste ha att göra med min relation till andra, skamkänslor kanske, övergrepp i barndomen? När det slutligen gick upp för henne att det snarare var frågan om min relation till min tid, till mej blev hon om möjligt ännu aggressivare. Detta var ju ett så futtigt skäl."

var saker som fick resonans i mitt hårda hjärta. Äntligen! Inte bara jag! Jag har ju den omoderna åsikten att svensk amningshysteri förhindrar jämlikhet, och snuvar papporna på en väldigt, väldigt rar tid av bebisens uppväxt.

Men nu såg jag den här bilden. Är det ett foto på en tolerabelt lycklig människa? Jag tycker mig se avgrunder av ångest där, men jag kan ha fel (och jag är säker på att Linna Johansson skulle ge mig en roundhouse kick om hon fick höra att det satt en brud på söder och tyckte synd om henne).

Men jag hör saker. Och jag blir ledsen. Och så den där blicken. Anna Odell efter en dålig kväll på Tre Remmare.

Linna. Flytta in hos mig. Vi får nog plats. Jag ska ändå sälja mitt enorma matbord, eftersom jag inte har enormt mycket vänner. Har du?

Dumskallarnas sammansvärjning

Jag fick ett brev i veckan från en 29-årig vän. Hon var nedstämd. "Vad hände med åren mellan tjugo och trettio?" undrade hon. "Jag hade ju mest ångest och var rädd för människor."

Jag ser ju parallellerna till mitt eget liv. "Vad hände med åren mellan trettio och fyrtio? Jag hade ju mest ångest och hatade människor? Och mig själv?"

Men sen tänkte jag: nu tittar vi på hårdfakta: min vän är doktorand i filosofi på Yale. Det kan man väl säga är något av en händelse. Hon har publicerat akademiska artiklar. Hon har levt i relationer. Om det är ändlösa nätter av hängivet halsande av lakritsshots hon tycker borde ingått i livet så är hon fel ute. Det kan man förresten även ägna sig åt efter trettio.

Och så är hon vacker. Till råga på allt.
Men jag delade med mig av min hemlighet: ingen, INGEN, av de jag har frågat som är thirty something skulle vilja vara i sina twenties igen. En hipster, till exempel, definierad på det elaka sättet, skulle aldrig kunna vara över trettitvå för sen kammar han sig och inser att det finns viktigare saker än rätt längd på uppviket på jeansen.

I alla fall. Hennes brev fick mig att fundera över vem man varit och vem man blivit, och hur man skulle kunna undersöka det. Det blev såhär:

Under de närmaste månaderna ska jag läsa om de romaner som gjorde enorma intryck på mig under tillblivandet av den jag är idag. Och sen ska jag analysera dem och intrycket de gjorde nu.

Dumskallarnas Sammansvärjning av John Kennedy Toole, stackarn. Ingen ville ha hans manus så han tog livet av sig. Sen fick han Pulitzerpriset postumt. Tack så jävla mycket, hördes det mullra från hans grav. Era jävla dumskallar.

Bermudatriangeln: Kvarnen, Carmen, Kellys

Vilken konstig vecka. Gick t.ex ut för en stilla öl på Kvarnen (av alla ställen) men ramlade via Carmen och Kellys (vi kör classy där jag bor) hem pickled i drinkar som bestod av ett shotglas Jäger nedsänkt i Red Bull. Det hävdades att detta varit en mycket populär drink för några år sen, men puuuuh-leeeease, borde jag inte ha märkt det då?

Sen fick jag ett sånt där plötsligt hjärtsnörp; varför kan man inte skydda sina barn från sitt eget icke-normativa liv. Min son har träffat EN snubbe jag har dejtat på fyra år och det var typ ett år sen. Men ändå, häromdagen framför TV:n, stirrade han tomt ut i luften och suckade: "Den där DD. Han har nog dött." Och det här var ANDRA gången han drog upp DD:s eventuella bortgång. Vad säger man? "Nä, han lever, det var mamma som var dum i huvudet?"

Döden verkar rätt happening när man är fyra år. Hans farfar, som dog av en simpel hjärtinfarkt, dog, enligt Walt i själva verket av ett pistolskott i magen och eftersom han var estnisk båtflykting så har nu ett gäng estniska råttor simmat hit och börjat gnaga på honom, på Skogskyrkogården. Tja. Varför inte?

Men just det, ja. Jag skulle ju räkna upp bra grejer. Here goes:

1. Jag kan hela första versen till Stagnelius dikt Föruttnelse.
2. Jag är bättre på engelska än någon annan jag känner.
3. Jag är bra på att kyssas.
4. Jag associerar jättesnabbt.
5. Jag kan jättelitet om jättemycket.
6. Jag har skakat hand med Stephen King.
7. Jag är tok-lojal. Inte bunnyboiler-lojal, men lojal.
8. Jag kan hitta en festlig vinkel på ungefär vad som helst.
9. Jag slår vad om att inte ens Leif GW Persson har läst så många böcker om gärningsmannaprofilering som jag.
10. Jag vill inte dö längre. Och det är inte din förtjänst, FF. Och inte din heller, CH.
11. Det är väl egentligen rätt coolt att jag lyckades skaffa ett vapen?
12. Jag tycker snusk är romantiskt.
13. Jag är jättebra med 18-månaders bebisar. Sen tröttnar de.
14. Jag har varit på Graceland fem gånger.
15. Jag har varit i Pentagon.
16. Jag tog mig igenom världens värsta graviditet på egen hand. Dessutom flög jag USA runt med magen i vädret och elefantben.
17. Jag förstår hur bra Repo Man är.
18. Jag kan läsa en bok på en kväll. Kanske inte På spaning efter den tid som flytt, men, säg, Confederacy of Dunces. Men de senaste månaderna har jag haft en craving efter att lösa korsord. Kan jag vara gravid?
19. Jag är bra på att se nykter ut när jag är totally smashed.
20 När jag är totally smashed är jag jättebra på att få andra personer att utföra practical jokes som jag själv kommit på men är för feg för att genomföra.
21. Jag är bra på skor.
22. Jag är snyggare nu än när jag var nitton.

Jag framstår inte som särskilt komplex. Det kan bero på att jag inte är det.

Men man vänjer sej...

Sedan jag själv slutade twittra har jag följt kanske en eller två snubbar på Twitter. Om jag har förstått saken rätt ger man som twittrare upp ännu mer av detta omoderna begrepp integritet och låter världen ta del av alla små irritationsmoment, toppar, dalar, spyor och tillfälliga ligg som drabbar en. Lite som August Strindbergs avföringsdagbok, alltså.

Så jag tänkte att jag kan ju lika väl avslöja allt osmickrande om mig själv på en gång, så slipper jag börja twittra ÄNNU en gång:


1. Jag tycker skämt som inbegriper judar är jätteroliga.
2. Jag tycker skämt som inbegriper nazister är jätteroliga.
3. Jag är diagnostiserad med ADD Attention Deficenciy Disorder). Tack för den, Uppsala Akademiska sjukhus.
4. Jag föraktar människor som är ideologer.
5. Jag har aldrig suttit ner genom en hel TV eller DVD-film.
6. Jag har en gång skaffat en pistol med syftet att skjuta huvudet av mig (kunde Sara Svensson skaffa vapen kunde väl jag).
7. Jag känner en obehaglig sympati för Elizabeth Wurtzel.
8. Jag förutsätter att alla människor ljuger. Detta är ett nytt fenomen, som även ledde till punkt 6.
9. Jag har sett Laibach live.
10. Med största sannolikhet överkonsumerar jag psykofarmaka.
11. Jag är oerhört romantisk, men inte på något särskilt konventionellt sätt.
12. Jag tänker inte rösta.
13. Final Fantasy VII är fortfarande det bästa dataspel jag har spelat.
14. Jag tycker det är ganska tråkigt att umgås med min son. Därmed inte sagt att jag inte älskar honom över allt annat.
15. En gång sov jag inte på tre dygn och sen fick jag en psykos.
16. Jag är långsint.
17. Jag skulle ALDRIG kunna ödmjuka mig och be någon jag älskar/älskat om en ny chans. Hellre döden.
18. Jag har för vana att bli förbannad på folk och då radera dem ur telefonboken och sen ångra det när jag vill berätta nåt kul för dem via SMS.
19. Jag är livrädd för att gå ut i närområdet för alldeles för många av mina nemesis har flyttat hit/alltid bott här.
20. Jag har väldigt svårt att behandla patienter med osjälvständig personlighetsstörning objektivt, eftersom de påminner om min mormor, och då blir jag arg.
21. Jag har, underligt nog, ingen personlighetsstörning själv. Fråga Uppsala Akademiska sjukhus. Jag har bara ADD.
22. Jag blir nästan bara ihop med sexmissbrukare.
23. Min morfar var nazist.
24. Jag har psoriasis. Jättelite, på armbågarna.
25. Jag ligger aldrig med någon med ett IQ under 130.
26. Min öga-hand-kordination är i paritet med en åttaårings, så jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det med punkt 25.
27. Min enda hobby är seriemördare. Möjligen bordtennis också.
28. Jag dricker oerhört sällan alkohol. Jag blir nämligen helt amfetaminspeedad av sprit och allt slutar med att jag vaknar i Düsseldorf.
29. Jag är fullkomligt hyperneurotiskt vad gäller min vikt.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Jag är JÄVLIGT osympatisk, fast jag blir faktiskt ledsen ibland också. I morgon tänker jag skriva några finfina grejer om mig själv. Det finns några såna. Typ tre.

Den svenske hipstern: J'accuse språkreseföretaget EF!

Jag förstår att det pågår en otroligt navelskådande debatt i media kring begreppet hipster. Senast var det väl någon Kristofer Anderson som menade att det liksom var ett självändamål i sig att leta snygga skor på e-bay och känna till what's hot and what's not. Så man skulle liksom inte gnälla på dem, inte skrocka hånfullt när de namedroppar ännu ett FANTASTISKT M.I.A-inspirerat band från Uzbekistan som de hittade på Myspace igår. "Vi är liksom spjutspets", tror jag han försökte säga. Gäsp. Det må bero på att jag är en dinosaurie men en man som utnämner Robyn till alla hipsters drottning kommer aldrig någonsin att få min röst som ledamot i Hipsterstyrelsen.

Om ni frågar mig, och det gör ni inte så jag svarar ändå, så skulle Stockholms innerstad sett helt annorlunda ut om det under 90-talet varit strängeligen förbjudet för svenska tonåringar att vara utbytesstudenter. I stället vällde vi pubertala outcasts in i det stora landet i väster bara för att upptäcka att de enda som ville umgås med oss där OCKSÅ var the outcasts; stoners, goter, indierockare, skateboardåkare, matte-klubben och killar som kunde ingått i the trenchcoat maffia. Eftersom man som tonåring verkar vara en kunskapssvamp inkorporerades dessa nya vänners "kunskaper" (hur gammal Ginger i Gilligans Island är nu, hur man bygger en äppel-bong, storylinen i "Saved by the bell" , att det är roligt att hata resten av skolan när de i själva verket inte visste att vi fanns, att vinylskivor är oändligt mycket coolare än CD-skivor, att Heathers är ett mästerverk, att comic bookstore-guy är roligast i Simpsons och så vidare i evigheters evighet). Och helt plötsligt trodde vi att vi var amerikaner. Och att Sverige var en av USA:s satellit-stater.

I själva verket var vi ju fortfarande småstadsnördar fast nu med utbytesstudent-engelska och mantrat "jag önskar Starbucks kunde komma till Sverige."
Småstadsnördar som flyttade till Stockholm och startade pretentiösa reklambyråer och produktionsbolag och som knappt vågade flytta sig från punkt a till punkt b eftersom de (vi? jag flyttade till Lund och där var folk helt oironiskt politiska) var så bajsnödigt överspända.

Och detta säger jag Eder: det tar aldrig slut! Kristofer Anderson och anhang tar över emedan vi som var tonåringar på 90-talet äntligen börjar ägna oss åt åldersadekvata aktiviteter som, typ, att jobba och skaffa barn (som man förvisso kan använda som accesoarer för sitt inte helt nedlagda hipster-sinne genom att klä dem i Black Flag-tröjor eller låta dem titta på japansk manga odubbat och otextat).

Det där med Black Flag-tröjan är jag förresten själv skyldig till. Förlåt.


Ibland är skillnaden hårfin; hipsters eller Samhalls?

I look just like Buddy Holly

Snabbvisit i Göteborg med sonen. Lika helvetiskt som det låter. Han måste snart bli minst 1,5 meter lång så vi kan åka lite elchocks-bergochdalbanor. Kanske man kan dra ut honom på något sätt. Gjorde man inte det med folk på medeltiden? True story: Om man vill bli längre idag bryter ortopederna benen av en, och medan det halvläker sätter ortopederna fast skruvar i de brutna benen och drar dem längre och längre ifrån varandra. Sen när man är lagom lång får det helt läka. Det sägs att sångaren i Weezer lade en hel del pengar på en sån operation (och en jäkla massa morfin, får man anta).

Anywho. Tillbaka på Öland. Det regnar. Det passar bra, för den senaste tiden har gått i bitterhetens tecken. Fuck you, långskridskoåkare, mediahoror, ni med perfekt syn, alla kärnfamiljer, bloggare, folk som behöver "stabila vänner", grillare, mellanchefer, kompisknull och entrepreneurer.

Jag kan ju inte ens läsa romaner, men ändå ligger jag vaken om nätterna och tänker på Den Stora Samtidsromanen, som givetvis ska skrivas av mig. Men den ska inte handla om mig. Så jag har väl ingen chans; det enda folk verkar vilja skriva eller läsa är bekännelselitteratur. Men någon gång måste väl den marknaden vara mättat; vi bekänner ju allt i våra ruttna bloggar. Som den här.

Som underhållning?!

Live-blogg från Ölands Roots

Ett historiskt blogginlägg, faktiskt. Jag skriver nämligen helt live från soundclashen mellan Stereo Steppers Soundsystem från Stockholm, Jah Ark Manifest från Oslo och Firehouse från Köpenhamn på Roots-festivalen på Öland. Den som vinner får en FEEEEEEEEEET pokal och lite stålar. Jag sätter mina pengar på Firehouse, men det kanske mest beror på att deras front var den enda snubben som inte såg ut att ha bott med kackelackor sedan Bob Marley spelade på Gröna Lund.

Svenska Stereo Steppers har redan åkt ut och rightfully so. Det enda de gjorde som var bra var att hylla gamle Peps en smula. Norge borde också åka ut, för deras front ser ut som Yar Yar Binks. Men all in all; soundclashs är roliga för de skäller så vänligt på varandra. Killen i Firehouse verkar förresten vara allvarligt kär i Buju Banton. Men ärligt; Firehouse förtjänar så hårt att vinna. Verkar vara fina killar (se.t.ex bilden nedan).



Annars ägnar jag mig ju mest åt people-watching. Det är ju faktiskt fruktansvärt roligt med svenska rastafaris, framför allt deras huvudbonader. Jag har sett: virkade mössor, peru-mössor, en tomteluva, swingpjatthattar vilket verkar vara festivalgrejen nummer ett i år, tropikhjälm, fler turbaner än jag orkar tänka på och, något otippat, två cowboyhattar.

Fast jag har liksom inte orkat engagera mig idag. Det var för varmt, så först vid halvsextiden släpade jag mig ner till festivalområdet (det är 50 meter). Festivalen tar 2300 personer och det var slutsålt och INGEN var full ännu. Spännande.

För övrigt har jag nu kommit på ytterligare en sak som jag på något sätt tycker är hjärtskärande förutom överläkare som äter pinnglass; en jamaikansk artist som kilade omkring på området ivrigt mumsande på en våffla med sylt och grädde. Det liksom s t ä m d e inte.

Men det verkar som om finalduellen mellan Firehouse och Jah Ark Manifest drar ut på tiden och jag bryr mig inte tillräckligt för att ta reda på vem som kommer att vinna. Så nu går jag hem.

It's like goth

Jag är ju, till motsatsen är bevisad, faktiskt doktor i både det ena (M.D.) och det andra (Ph.D). Min syn är dessutom bedrövlig (höger öga: -9.5, vänster öga -8.5). Jag snöar in på saker som Alan Turing eller rundmaskar, men kan inte sitta stilla genom en hel biofilm. (Nu märker jag att det verkar som om jag försöker berätta att jag har Aspergers syndrom, men jag HAR inte det. Vad jag däremot HAR är en magnifik uppmärksamhetsstörning; fast jag föredrar att tänka på det som en magnifik förmåga till multi-tasking).

I själva verket ville jag bara kokettera med att jag är en nörd och förklara varför jag en vacker dag som denna sitter och random-söker på data basen MedLine. Jag är så otroligt fascinerad av de underliga projekt socialt inkompetenta personer som jag dedikerar sina liv till. Låt mig visa några exempel:

1. The mental health literacy of rural adolescents: Emo subculture and SMS texting av två snubbar från Australien.

Jag ser framför mig två lite för gamla goter på någon socialmedicinsk instutition som vill ut och "vara nere" med ungdomarna. De tycker det där med emo är grymt, för det är en subkultur, "nästan som vi med Sisters of Mercy och dom; men det här med SMS? Kan det verkligen vara bra?

Det fanns ju inte när vi var unga. Då skickade vi blandband till varandra. Det var tider det."

En del frågor väcks onekligen. Vem BETALAR för den här forskningen? Telefonbolagen? H&M? Vem GAGNAS av den här forskningen? Förmodligen är svaret "ingen alls". Särskilt när studiens slutsats är denna: "CONCLUSIONS: The impact of Emo subculture and SMS texting on mental health literacy requires further exploration."

Faktum är att jag kan faktiskt inte komma på någonting som MINDRE "requires further exploration" som hur emo eller SMS påverkar lantlig ungdoms psykiska hälsa. Det skulle möjligen vara nästa artikel:

2. Sex and sport: chlamydia screening in rural sporting clubs.

Jag orkar inte ens kommentera onödvändigheten av den ovanstående undersökningen som OCKSÅ är gjord i Australien. De verkar ha lite av en hang-up på "rurala områden".

Det HÄR är dock en artikel som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Jag tänker därför citera hela inledningen till det festliga "abstractet" till artikeln (ett abstract är en sammanfattning av syfte, utförande, resultat och slutsats av den gjorda studien):

3. Crime scene investigation (as seen on TV).

A mysterious green ooze is injected into a brightly illuminated and humming machine; 10s later, a printout containing a complete biography of the substance is at the fingertips of an attractive young investigator who exclaims "we found it!" We have all seen this event occur countless times on any and all of the three CSI dramas, Cold Cases, Crossing Jordans, and many more...

Författaren till ovanstående studie aspirerar nog i själva verket på att få skriva synopsis till forensiska TV-serier men misslyckades i Creative Writing 101 och tvingades bli biomedicinare. Nu viger han sin karriär åt att underminera all ev. trovärdighet i samma TV-serier. "That'll show them", väser han och utbrister i ett sånt där "galen-professor"-skratt. Sen går han hem och kollar på Bones.

Okej, jag börjar bli långrandig. I alla fall; det här är artiklar jag hittat i en MEDICINSK databas. Tanken på vad jag skulle ramla över om jag sökt i den mer humaniorainriktade databasen Social Abstracts svindlar: Gökur ur ett queerperspektiv? Intertextualitet i Suzanne Vegas sångtexter? Sociala medier och Stonehenge: en jämförande studie?

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att all forskning bör förbjudas.

När folk med Tourettes startar Facebook-grupper

Jeeze. Såg just att det finns en Facebookgrupp som heter "It isn't rape, it's surprise sex." Vem vill att det ska komma upp på feeden? "Nance just joined the group 'It isn't rape, it's surprise sex.'"? "Like!"

Det får mig att tänka på en hemskt olycklig t-shirt på en Roskildefestival. En dyngrak, halvnaken och tonårig danska ramlade omkring på området i en tisha som det stod SUP MEG FULD OG UDNYD MEG på.

"Sup mig full och utnyttja mej", förresten. Man kanske skulle skaffa en sån tisha. Eller starta en facebookgrupp. Åh,herregud vad glad jag är att jag inte är full. Då hade jag baske mig gjort det.

He's good for you!

Öland är "bra för mig". Detta betyder att jag omedelbart måste lämna Öland. Det är ju ett etablerat axiom att så fort någon säger "han är bra för mig" så är denna någon SOOOOO inte kär i sin kille. Sannolikt är hon istället on the rebound galore eller lider av personlighetsstörning av borderlinetyp. (Av ren vänlighet leder länken till ett test där du kan kontrollera om du själv är borderline).

Så om jag stannar på Öland, för att det är "bra för mig", kommer jag snart att börja förakta Öland och äcklas av Ölands ständiga försök att göra allting rätt. Tro mig. Fast jag måste ju förstås vänta med att lämna ön tills jag har varit på Ölands Roots.

Teratologen

Jag är egentligen en sjöjungfru. Det enda världen märker det på är mina tår. På båda fötterna är de två tårna bredvid stortån liksom ihopväxta. Webbed feet. JAG å andra sidan märker det på mitt tvångsmässiga havsbadande, hemliga upskattning för calypso och att jag en gång var med i en ostronätartävling (jag åt ett ostron).

Jag är väl medveten om att mina sjöjungfrutår är en, ehrm, missbildning. Den har till och med ett namn: syndaktyli. Men, whatever, jag simmar jävligt bra.

Och nu är jag på Öland och har sprungit långt och kastat mig i Kalmar Sund och fick en liten endorfinrush och känner mig nöjd med både det ena och det andra.

T.ex.

1. Böckerna från Bokus som har anlänt, dvs två böcker av profileraren Roy Hazelwood, mannen som införde den forensiska dikotomin organiserad/disorganiserad mördare.

2. Att jag hällde öl på en nyhetsuppläsare från TV4 på Debaser igår. Inte med flit, men jag hatar TV4.

3. Att jag redan har sett ett gäng tyska rastafaris förbereda sig för reggae-roots-festivalen på dansbanan här borta till helgen. Deras förberedelser bestod i att försöka resa ett tält while under the influence av enorma mängder ganja. En vacker syn. Tyskar. Trevligt folk. Bra motorvägar.

4. Jag har kapitulerat inför faktumet att jag faktiskt inte längre kan läsa romaner. Det ENDA som intresserar mig litterärt är non-fiction. Jag väljer att skylla detta på världens samtliga författare, inte på min egen krympande temporallob, eller var nu kreativitetscentrum råkar sitta.

Ja, det här var ju inte nåt vidare inlägg. Jag kanske kan rekommendera något, så verkar det som om jag hade något att säga. Så jag rekommenderar skivan Queen of Denmark med John Grant (ex Czars). Om man inte lyssnar på texterna, och om man programmerar bort Elton John-låtarna med bara Grant och ett piano är det en sjukt bra platta. Han spelade på Strand för några veckor sen och visade tyvärr väldiga tendenser på att blomma ut som "Sverige-vän", men vi kan ju hoppas att det går över.

Konserten var för övrigt rätt sweet; men suck, ja, medelåldern på publiken var nånstans kring 35+. Men, kids, det är vi som bestämmer nu. Vi är de nya 40-talisterna, so screw you. Goddamnit. Det är dags att ni visar oss den respekt vi förtjänar. Vi BYGGDE fan era jävla hipster-ställen och, by golly, postpunken är helt enkelt VÅR!


Well, then; I pity you.

Tjoflöjt!

När jag hade min gamla blogg hade jag ett par hundra trogna läsare per dag. Nu verkar det som om jag har ungefär fjorton. För att åtgärda detta har jag beslutat mig för att tagga detta inlägg med lockande termer såsom felching, pegging och DP.

Jag är inte säker på att det är just den målgrupp som söker på sådana termer som är vad jag söker, men hey, all publicity is good publicity ("som Bianca Jagger sa" - det är det enda roliga i hela Johan Kindes infantila bok Någon sorts extas).

Så för att tillfredsställa de dreglande porrsurfarna men också mina fjorton läsare tänkte jag köra lite boktips idag. Men vänta er inget modernt.

Vi börjar med Charles Bukowski, bless his heart. Jag tänkte skriva några ord om Hollywood (1989), som jag läste på engelska eftersom Bukowskis samtliga böcker i Sverige är översatta av en kille som var lite hep på 70-talet och fortfarande använder samma lingo - men tyvärr tror jag att han ligger högt på Kulturtanternas Knulltia: jag pratar alltså om Einar Heckscher.

Det som alltid upprört mig mest med Heckschers misshandel av Bukowskis språk är att han (Ernst) helt frankt döpte om romanen "Ham on Rye" till "Min oskuld och Pearl Harbor". Vilket är helt obegripligt, för Bukowski har själv sagt att han ville att titeln skulle vara en blinkning åt Salingers Catcher in the Rye, samt också obegripligt eftersom boken mest handlar om Bukowskis nodulopostulära acne...

Ja, nu har jag ju kommit in på ämnet Heckscher. Fatta att de gav honom American Psycho att översätta! Det är ju som att be Jane Austen översätta Philip Roth!
Citat ur Einars fina CV: "Fem höga med handen!" (babelfisken säger "High five!"), "potassium-tabletter" (resten av den kända världen säger kaliumtabletter)."Himmel och pannkaka!" ropar en skäggig biker i Fear and loathing. WTF? Och så min eviga favorit: Whoooeeee!!!! i On the road blir... Tjoflöjt!!! i Heckschers händer...

Nå, nog om detta. Nu ska jag säga några ord om boken Hollywood, som ni alla givetvis ska läsa omedelbart, alla fjorton av er.

Buken är ju alltid Buken. Det här är en ganska sen roman; en nyckelroman om tillkomsten av filmen Barfly med Mickey Rourke och Faye Dunaway i huvudrollerna. Alla kändisar är ganska illa maskerade, Werner Herzog blir t.ex. Herner Werzog om jag inte missminner mig, vilket gör en Hollywood-triva-buff som jag gråtfärdig av lycka. Men själva boken... det är väldigt mycket kändisar som kommer fram till Buken och förklarar att de anser att Buken är amerikas enda ärliga författare, och så är det lite jobbigt med hans hopplöst medberoende hustru som liksom ett mantra genomgående muttrar "jag har fått honom att dricka örtte." Grattis. Hur som helst, Buken rocks, så mindre än tre flaskor Rosita av fem ger jag honom aldrig.


Är det Stoffe? Är det Kenta? Är det David Crosby? Jimmy Hoffa? Ånej, det är Einar Heckscher i sin bästa kostym.

En lite försenad nekrolog

Är det nu det är meningen att man ska bli lite tårögt 35+-nostalgisk och berätta om sina bästa Hultsfredsminnen? Jag menar, om t o m Fredrik Strage har kommit undan med det kan väl jag också få halta fram på en promenad längs memory lane.

Fast nu när jag tänker på det så vill jag inte. Ärligt talat var jag bara där för att hångla.



Ja, fråga inte mig; bilden kom upp när jag googlade "Hultsfredsfestivalen".

Jag är ställd.

I vanliga fall känner jag en rent patologisk drift att tycka precis tvärtemot alla andra. Nu har jag i en veckas tid försökt hitta en sexualliberal infallsvinkel på polismästare Lindbergs böjelser, men vad fan! Det går ju inte. Gränsen var liksom nådd när transkripten kom ut och Lindberg krävde att bli kallad "pappa" av småflickorna; det är ju för guds skull som en parodi på en hiphop-tryckare från 1997.

Jag försökte verkligen hitta nåt. "Till och med Ingela Agardh fantiserade om våldssex", tänkte jag. Insåg själv att det var ett uselt argument. "Det kanske bara är hitte-på, alltihop", försökte jag också. Men nej. Lite för mycket pekar i andra riktningar. Om de i alla fall kunde varit vuxna, flickorna, så hade jag haft lite mer att jobba med.

Det enda jag kan hoppas på nu är att kriminologen Martin Granns uttalanden i kvällspressen om att Lindberg sannolikt har en ovanligt stark sexdrift kommer att driva Kvinnojourernas Riksförbund (ROKS) bananas och att det alltså kommer att bli en festlig "SEXKÖP HANDLAR BARA OM MAKT!"-debatt mellan radikalfeministerna och naturvetarna.

Det här med min oförmåga att vara objektiv chockerar mig. Kan det vara så att jag inte är byggd av AI i alla fall? Skulle jag passera Turing-testet after all?

Jag gjorde ett försök på Turinghub. Resultaten tyder på att jag sannolikt är en människa, som väntat, men att Fred, svaranden, är en illa programmerad dator, men som möjligen skulle kunna vara en gravt schizofren cineast:


Jag: Hi there

Fred: Well basically, Hi :)

Jag: I am not an animal.

Fred: Is it a mammal?


Jag: I was quoting the movie Elephant Man.

Fred: All those bald headed people...Robert Duval and Donald Pleasance in rare form in THX1138.

Jag skrockar en stund. Men gudars skymning! Helt plötsligt uppvisar Fred en förvånande, och skrämmande, insikt i människans psyke:


Fred: Why do you like to talk to computers?

Jag: I guess I am a nerd.

Fred: Do you have any real friends?

Här valde jag att avsluta konversationen med Fred för jag vill inte få mina sociala tillkortakommanden blottlagda av en ganska keff dator. Undrar om han känner HAL?

Gammal favorit.

På något sätt får det mig att känna mig trygg att saker slinker igenom det politiskt korrekta filtret även på Facebook.

Programming Chandler

Jag sparkade undan några igelkottar, viftade bort en lövhög och ett fågelbo och lyckades lokalisera en cykel utanför friggeboden. Sen gav jag mig ut på den riktiga Öländska landsbygden. I början kändes det bara för dumt; som om jag var med i ett ovanligt pretentiöst och postmodernt filmskoleprojekt, en syntes av The harder they come (vad är UPPE med alla Öländska rastafaris?), Plötsligt i Vinslöv och Cocoon - en 250-årig dam på flakmoped körde förbi mig mitt i en lövskog där alla träden virats in i något kokongliknande insektsväv.

Och sedan fick jag flow och kunde fortsätta min Douglas Coupland-bashing som rullat på repeat i huvudet sedan jag läst ut Hey Nostradamus. Jag har läst ALLA Coupland-böcker och anser mig nu kunna presentera "Douglas Coupland-generatorn®":

1. Identifiera ett samtida nordamerikanskt fenomen (t.ex. "ironi", "programmerare", "kitsch", "Columbine-massakern, "HIV" eller varför inte "japanofili").

2. Presentera ett gäng avsexualiserade, anemiska protagonister och låt dem leva i fullständig alienation, men totalt in tune med allt som är hipsterish, i.e. punkt 1.

3. Presentera en eller flera ytterligare protagonister som står för allt som är motsatsen till protagonisterna i punkt 2. Låt dem gärna vara släkt med punkt 2-lirarna.

4. Spendera några kapitel med att låta figurerna i punkt 2 och 3 missförstå varandra. Ibland kan du istället låta några punkt 2-lirare ha lite samarbetsproblem.

5. Spendera några kapitel med att sentimentalt kontemplera samtiden.

6. Låt sedan plötsligt samtliga personer uppvisa en fullständigt obegriplig känslomässig utveckling och mognad. Till exempel kan två alienerade personer ur punkt 2 inleda en jättefin relation eller starta en egen IT-konsultbyrå där man kan ha bilder på Conway Twitty på väggen. "Det roliga kontorets decennium", som någon beskrev 90-talet.



"Ladies and gentlemen, Mister Conway Twitty!"

Vanligare är dock att någon från punkt 2 förenas i lyckligt samförstånd med någon ur punkt tre; det skulle till exempel kunna vara en homosexuell svart programmerare som lättar sitt postmoderna hjärta för en högerkristen white supremacist slash bilmekaniker från Kentucky varpå det visar sig att de har mer gemensamt än NÅGON kunnat ana (yeah, right).

7. Avsluta boken riktigt kanadensiskt hoppfullt och trevligt, till exempel genom att låta alla som startat IT-konsultbyrån bli vänner med sina föräldrar eller få en total men menlös make-over.

Jag har själv försökt förutspå vad Couplands nästa bok kan tänkas handla om och jag är så gott som övertygad om att det kommer att handla om en rasistisk Toronto-entreprenör som åker till Pakistan där han lagt ut all programmering på sitt företag på entreprenad. Där kommer han att att möta sju pakistanska programmerare som arbetar för 50 cent i timmen, men som uppvisar fantastiska kunskaper i nordamerikansk populärkultur. Detta förvånar den rasistiske entreprenören och gör honom ödmjukt medveten om hur liten världen har blivit med alla sociala media, och att vi alla är lika innerst inne, dvs vi vill alla dricka kaffe från Starbucks och kollar i hemlighet på reruns av Melrose place och Vänner. Entreprenören åker tillbaka till Kanada som en bättre människa och konverterar till islam. Snäll islam. Kanske kommer boken att heta Programming Chandler.

Detta kommer att hända. Believe you me. Och minns var ni läste det först.

"Liam Gallagher, Liam Gallagher, din bror väntar i receptionen."

We're so gay we don't even know it.

Jag tror nu att jag kanske har stött på essensen av white trash. På landet dyker grannens två ungar upp. Jag frågar vad de heter.
- Liam, säger unge ett.
- Noel, säger unge två och petar sig i näsan.

Jag himlar lite lätt med ögonen (inte så obvious att ungarna ser, eftersom jag är snäll) och tänker "Herregud, döpa sina ungar efter två håriga rockbröder!" (och ignorerar helt frankt att min egen son är döpt efter en tjock, våldsbenägen, judisk konvertit tillika Vietnamveteran i en Coen-film).

Så kommer Liam och Noels föräldrar förbi.
"Ni måste VERKLIGEN gilla Oasis", kommenterar jag. Två par ögon med döda, oförstående blickar synar mig.
"Vad är Oasis?" säger pappan.

Det blir nästan en ontologisk fråga, eller en koan, när han lägger fram det så. Vad ÄR Oasis? Och att jag känner så måste vara ett tecken på emotionell mognad, för tidigare i livet hade jag nog tänkt om dessa föräldrar att "douche bags borde inte få döpa sina barn". Men nu; ja, herregud, vad ÄR Oasis?

Jag gör möjligtvis ping-pong-tricket, men jag dör hellre än närmar mig falukorven.

Det har varit nationaldag och prinsessbröllop och nationalism och en jävla massa stolhet över sitt land. Jag ska tala om för er vad jag är stolt över: ATT JAG INTE KOMMER FRÅN DALARNA! Jag är så jävla stolt över att jag inte är från dalarna att nästa gång jag besöker mitt eget hemlandskap (Småland) ska jag kyssa marken av tacksamhet. Tacksamhet för att det inte finns någon slags kult kring en horribel orange häst (som lanserades till the Worlds Fair 1931 och alltså inte är nån särskiltgammal kult). Tacksamhet för att det inte krävs av mig att jag ska uppskatta en fyra timmars resning av en enorm penis (vilket i dalarna inte kallas midsommarstång som i resten av sverige, utan majstång). Tacksam för att det finns hus i andra färger än rött, trästocksbrunt, och, i modiga fall, gammelvitt. Tacksam för att det inte finns nåt idiotiskt fenomen som ett "härbrä" vilket i princip är en hög gamla brädor som man kan förvara utemöblerna i under vintern.

Och herregud, kläderna! I'm not even going there.


Fäbodjäntan, ja ja ja. EN acceptabel grej.

Och till och med Fäbodjäntan ger anledning att gäspa: det finns inte en enda dalarnabo som INTE hävdar att de haft "hon som gjorde falukorvsscenen" som mattant, gympalärare, ICA-kassörska, fotterapeut, barnmorska, ad infinitum. Skärp er. Ingen tror er. The only "urban" myth of Dalarna.

Jag är tacksam över att det i mina kromosomer inte finns en enda liten knätofsprydd gensekvens som vill lyssna på Sator och åka Borlänge runt i en gammal amerikanare. Sen kan ni Stockholmsrockabillys tycka att ni är hur happening som helst; inse fakta: ni härmar ett gäng dårar från norröver och inte några sydstatare. Hade jag möjlighet skulle jag helt enkelt nuke Enviken. Ett lätt sätt att bli av med både Dalarna och rockabillyhipsters.

Det är fanimej inte konstigt att halva Stockholm består av inflyttat folk från Dalarna. Slår vad om att de använder uttrycket "Sofo" helt o-ironiskt.

Good guys go home!

Det finns ett gäng nötter i Svensk offentlighet som, säkert välvilligt, skor sig på skenhelighet. Den som förkroppsligar det här klockrent är Stefan Einhorn.
I bokform kläcker denne, det medger jag, vänlige man klyscha på klyscha med råd om livet. Dessa "råd" är i nivå med vad min 4-årige son redan har etablerat som etiska axiom; Var snäll mot andra. Hjälp andra. Lyssna ibland. Ni vet, typiska judeo-kristna värderingar.

Författarna av den här typen (Åsa Nilsonne är väl ett annat exempel) är ofta efterfrågade och beundrade föreläsare, och håller föreläsningar där kulturtanterna halkar runt på galonen och tycker att ... allt... är... så... fint. "Why can't we all just get along??? som Rodney King, bless his heart, gjorde till odödliga ord 1992".

Och vilken inspiratör han är, föreläsaren! "Nu", tänker kulturtanten, "ska jag gå hem och predika det jag hört för ointresserad anhöriga och kanske för Ulla, hon har ju cancer. Då blir hon nog glad." Och någonstans i kulturtantens hjärna tänker hon lite, litegrann att kanske Ulla fick cancer för att hon låtit de dåliga energierna ackumuleras i... höger bröst, eller om det var vänster.

Jag ska nu visa en power point-bild från en av Einhorns föreläsningar. Och minns, folk betalar för detta.




Ja. Vad skulle ni betala för att kolla på en föreläsning baserad på såna power-points? Själv skulle jag kräva en iPad bara för att närma mig föreläsningslokalen.

Jag vet att Stefan Einhorns föräldrar båda var överlevare, och jag tror att han försöker göra Viktor Frankls slutsatser utifrån studier av koncentrationslägeröverlevare tillgängliga på ett lite populistiskt sätt. Frankl var en österrikisk läkare av judiskt ursprung som tvingades arbeta som psykiater i Theresienstadt; han arbetade även i Auschwitz och Dachau, framför allt med självmordsprevention. I lägren förlorade han sin hustru och sina föräldrar. Efter kriget grundade Frankl logoterapin som betonar människans vilja att leva även under fullkomligt horribla omständigheter. Frankl skrev också boken Viljan till mening.

Det är en fin tanke att tillgängliggöra Frankl för kulturtanterna/skäggnissarna. Men varför infantiliseringen? (Okej, här är ju det uppenbara svaret "för att folk är idioter", men ändå.) Kan ingen låta Einhorn hålla sina föredrag på förskolor och låta, tja, Ann Heberlein (som jag i och för sig inte heller gillar) sköta pep-talksen för kulturnissarna. Jag ser fram emot en framtid av kulturtanter med otvättat hår, otvättade tishor och som bränner sig själva med cigaretter när de tömt en bag-in-a-box.

Förresten, Heberleins nya bok heter En liten bok om ondska. Jag tvivlar starkt på att det finns minsta inslag av humor i valet av den titeln.

Och en sak till: om en person till säger att jag liknar Ann Heberlein svarar jag inte för följderna.