Devo på Vivo - the Return of the Ordvits

Tvärtemot vad man kan tro så är min självcensur monumental. Jag har skrivit mängder av blogginlägg och sen bestämt mig för att "Nä. Fail." och så hamnar inlägget inte på bloggen utan i arkivet. Men nu får det vara slut! Det verkar ju inte besvära andra att de inte har något att säga på sina bloggar, och med tanke på att ingen dessutom ens verkar läsa min blogg, så kan jag väl lika gärna lägga ut saker jag är halvnöjd med. Så here goes: ett inlägg om ett redan discarded fenomen, men som kändes kul när jag skrev det (e.g. för fyra veckor sedan)...

Det verkar som om "den roliga historien" är tillbaka. Vitsen, alltså. Calle Schulman och produktionsbolaget Hard Hat ska i samarbete med SVT börja göra "Har du hört den förut?" igen.

För er som var för unga för att minnas och för er som har förträngt programmet var det helt enkelt något slags proletärt stå-upp-program, med skillnaden att de som bidrog med skämten inte stod upp, inte var roliga (och definitivt aldrig elaka), och såg dessutom ut som slöjdlärare. När jag tänker på det så var väl förresten enda likheten med stand-up att publiken drack alkohol (programmet spelades in på en "gemytlig" krog). Anywho, under ledning av bindgalningen Ewert Ljusberg och gul Blend-tanten Margareta Kjellberg, drogs det "roliga" historier som i regel gick ut på att disponent Åhman på pappersbruket/prosten/svärmor/kommunalrådet drogs vid näsan av husan/byfånen/svärsonen/krösamaja - ja, ni fattar. Klassisk sparka-uppåt-humor. (Och sådan är ju faktiskt aldrig rolig, tvärtemot vad Bengt af Klintberg försöker slå i er). Det fanns också roliga historier med ett lite mer ekivokt inslag, men vi snackar inte Aristocrats här, utan snarare vitsar där ord som "sänghalm" och "herdestund" ingick. Av någon anledning kom jag just ihåg att min egen mormor höll på att kvävas av skratt när vi såg på programmet: mormor bröt ihop när "husan" på frågan "Hur lång är er fästmans semester?" svarade "23 centimeter". Det säger visserligen en del om programmet, men vid närmare eftertanke kanske mer om min mormor...

Nu är inte nylanseringen av "Har du hört den förut?" enda tecknet på vitsens återkomst som acceptabel underhållning (naturligtvis har vi early discarders redan lagt ner skämtandet HELT, men jag pratar mer ur ett zeitgeist-perspektiv här, serru). Av alla otippade personer i Curb Your Enthusiasm-galleriet drar t.ex. Funkhouser en faktisk vits i ett av senaste säsongens avsnitt, och SAMMA vits utlöser analinkontinens (och en quest efter skämtets ursprung) i ett nyligen sänt avsnitt av Family Guy.




Men framför allt var 2010 specifikt året då "ordvitsen" (a.k.a. "pappa-skämtet") integrerades i t.ex. så gott som all rubriksättning av t.ex. krönikörer och bloggare med Koll.

Visst, en ordvits kan fortfarande vara en simpel ordvits - och ett briljant halv-färskt exempel är väl Åke Catos "Efter teves granskning av Ingvar Kamprad samlades i går ett antal demonstranter utanför Ikea och ropade slagbord" (ett skämt som jag själv skrattade åt i ungefär en vecka, och nu skrattar jag visst igen).

Men: the new and improved ordvits bör innehålla ett element av referenshumor. Jag kan belysa med ett urval av rubriker på Fredrik Strages krönikor/blogginlägg på Dn:
- Gå (i demonstrationståg) som en egyptier (okej, den var ju egentligen inte hans egen utan baserad på You tube-klippet, men YOU TUBE-KLIPPET platsar ju)
- Burgaren i nöden
- Johnny B om ursäkt
- När lammen väsnas
- Ku Klux Kort
- Bättre Daft har ingen haft

Det här är ingen utveckling jag på något sätt har något emot, tvärtom! Ordvitsaren i mig, den tvångsmässige ordvitsaren, jublar inombords. Och jag upptäckte genom en vän något alldeles, alldeles underbart: Lou Reed i tweed - en blogg som kombinerar ordvitsen med ofta esoteriska, eller snarare obskyra, referenser och photoshop! Skåda:

Franciscus av Assissi i Thin Lizzy



Moa Martinsson i Yvonne



Rodney King och Staffan Ling




Nu kan jag ju inte stjäla alla bilder och lägga ut dem här, men låt mig ändå citera några ytterligare inlägg:

- k.d. lang i Sugarhill Gang
- Heidegger färglägger
- Bez som Pez
- Platon fyller arton
- Rosa Parks i Sparks

Dock verkar projektet Loureeditweed ligga på is. Sista inlägget är från 30 november 2010 ("Apbyxa" som bloggens skapare kallar sig är naturligtvis en early discarder...), men i mitt huvud rullar förslagen i hundraåtti. Jag KAN INTE sluta att försöka komma på nya möjliga Loureeditweed-bilder. Så som katharsis lägger jag ut dem här. En del av dem. En bråkdel. Så sorgligt kompulsivt är mitt ordvitsande att rådata är outsinligt.

Mina favoriter ur mitt eget material:

1. Cagney & Lacey & John Wayne Gacy
2. Devo på Vivo
3. Coolio med polio
4. Ralph Waldo Emerson Lake and Palmer
5. Lacan som en astrakan.
6. Kanaye West i en skinnväst.
7. Philip Glass i Infinite Mass.
8. Robert Wyatt & en hi-hat.
9. Peppe Eng som maräng.
10. Michael Anthony Hall i the Fall

Så, för att sammanfatta, tänker jag flytta till Göteborg. Later, dudes and dudettes.

Att ge Chthulu fingret är INTE ett etablerat dramaturgiskt grepp, TV-tropes!

Det finns en så kallad "wiki" som går under namnet TV Tropes. En "trope" är en term som används inom många områden (framför allt filosofi och lingvistik) men brukar populärt få beteckna de konventionella attribut som förknippas med ett specifikt fenomen. T.ex. kan man säga att ett par glasögon är en "trope" som märkligt nog inte helt enkelt antyder att bäraren har synfel, utan dessutom tillskrivs bäraren gärna egenskaper som nördighet, intelligens, intresse för datorer, oförmåga att fånga en boll, social osmidighet, och, om en kvinna bär dem, möjligheten att hon i själva verket är en riktig fox om hon bara tog av sig glasögonen och släppte ut sitt långa hår.

TV Tropes har samlat alla tv och film-världens "tropes". De nöjer sig inte bara med att räkna upp klyschiga attribut (av vilka "the beard of sorrow" är min favorit), utan vill dessutom identifiera miljöer, dialoger, monologer, berättartekniker, karaktärer och hela scenarion (scenarier? scenarios? cheerios?) som återkommer i all fiktion. Och trots namnet begränsar de sig inte heller till TV eller film; även spel, skönlitteratur, serier, konst, reklam, teater, brädspel, internet and what have you behandlas i TV Tropes.

Och detta massiva och ambitiösa upplägg gör TV Tropes till en av det kända internet-nätets minst användarvänliga och mest oöverskådliga sajter, och detta sörjer jag något oerhört! Idén är ju fenomenal! Det är inte så att något saknas på TV Tropes, alla dramaturgiska grepp går att hitta (utom möjligtvis den trope som använder en människas förmåga att citera Shakespeare utantill för att visa att "här har vi minsann med ett geni att göra!"), problemet är att TV Tropes helt saknar struktur.

Om jag till exempel klickar på "Narrative devices" (berättartekniska grepp) vill jag inte få upp en helt obegriplig länklista som innehåller ungefär fyrahundra klickbara länkar som heter saker som "Did you just flip off Chthulu?", "Genocide Dilemma", "Punk in the trunk", "Religious Russian Roulette", "Two Scenes, One Dialogue" osv. Jag är förvisso "intrigued" av särskilt "Genocide Dilemma", men ett berättartekniskt grepp skulle jag lista mindre internt. Eller mer begripligt. Vilket som.

Okej, nu väljer jag att titta på det synnerligen etablerade (?) berättartekniska greppet "Did you just flip off Chthulu?" och klickar på länken. Jag får då förklarat för mig
att denna berättarteknik är lika med "When a minor or comparatively weak character distracts or annoys the Big Bad momentarily, giving the other characters time to escape, prepare or attack". Samtidigt får jag också upp ungefär niohundra ANDRA länkar att kolla upp. Vissa av länkarna hänvisar till berättartekniska grepp som jag absolut INTE får förväxla med Chthulu-greppet, andra länkar hänvisar till samma sak fast under ett annat namn, några länkar till NÄSTAN samma grepp och ett gäng länkar är exempel på verk där Chthulu-greppet har använts.

Fuck. Rensa upp i träsket, why don't you? Det hade ju kunnat bli så bra! Ett Urban Dictionary för TV tropes - fatta vilken ständig källa till glädje det hade varit. Och i stället: förvirring, skärmbränna, information overload.

Ja. Det var dagens i-landsproblem, det.

Google maps locates me, therefore I am!

Som ungefär sist i världen har jag skaffat en s.k. "smart phone", en iPhone. De första dagarna var jag väldigt nära att självantändas över dess ondskefulla användarovänliga simkorts-synkronicering, för att inte tala om hur ohanterlig den är för mig som saknar alla former av finmotorik. Det är ett under att jag kunde ringa med t o m gamla kobratelefoner, så fortsättningsvis kommer mina sms att vara mycket korta och av typen "hr edu qw3ewrsett Waltrrrrrrrrrrs skriiiuidgskor??-.Dagijs t ishall imrgn." Om jag ska ringa någon vars nummer jag bara har på en lapp lär jag aldrig lyckas få numret rätt, så länge inte någon konstruerar en app som låter mig fotografera lappen och som sedan automatiskt lägger in den i min telefonbok som siffor (detta skulle iofs också vara svårt för mig, eftersom jag inte ens kan hålla telefonen stilla nog för att ta ett foto som går att avkryptera).

Och vad är upp med Apples snålhet med möjligheter att importera egna bilder från fil? Visst, en del appar låter dig skicka DERAS bilder till andra, men vad hjälper det mig när mormor omedelbart vill ha en bild på Walter som nyfödd? Tror hon skulle bli rätt lack om jag istället skickade en bild från LOL-pics med en skärmdump som visar Adolf Hitler som en Top Rated Girl.

Men... Föutsägbart nog börjar jag dock inse telefonens storhet. T.ex. tycker jag det är oerhört futuristiskt och campy Orwellskt med platsläsarfunktionerna (även om det var lite deprimerande att se att jag under tre dagar endast rört mig i en radie om 25meter kring mitt eget hem). Jag känner mig som en utrotningshotad bald eagle som någon har satt ett microchip på, det är ju stenhårt! Konsekvent laddar jag hem varje app som vill ha platsinformation för att kunna bevaka mig. Jag finns! Google maps can locate me, therefore I am! T-shirt-store i Skrapan erbjuder mig en tygväska för en krona - donc, je suis!

Ändå kan jag inte låta bli att fundera på det här med apparna. Det finns ju oändliga möjligheter! Om jag ändå kunde programmera! Här är mina topp-3 bästa ideér:

1. iWank

Detta är ett spel, oerhört simpelt, men ändå genialt! Principen är bara att, tja, med hjälp av ett eller flera fingrar på touch screenen så snabbt, rytmiskt
och effektivt som möjligt wanka av iPhonen. Givetvis måste det ändå finnas ett utfall av en mängd olika iPenisar/iKlitorisar som alla kräver olika teknik - kanske måste man trycka på "lube"-knappen i vissa fall, i andra inte osv. Men i gratisversionen får det vara basic: man ska sitta som en idiot och dra fingret upp och ner på skärmen. Snabbt. Jättesnabbt. Jag misstänker att apple inte kommer att gilla den här idén så grafiken fick ju vara obefintlig, och the money shot kan ersättas med en glad trudelutt eller catch phrase. Kanske t.o.m världens töntigaste fras kan användas: Boo Yeah!!!

2. Daily Emo Affirmations

App-butiken kryllar ju av olika "dagens-citat", "daily affirmations", "motivational quotes", "Bible quote of the day", "Einstein qoute of the day", "Funny quote of the day" etc i oändlighet. Jag avser dock att skapa en app som dagligen skickar en emo-affirmation: Vissa dagar kan det vara något så simpelt som "You suck!" eller "You really should carve your initials into your thigh, nutcase!"; andra dagar kan vi ta det till en mer intellektuellt utmanande nivå med citat som den alltid lika briljante Ciorans uppmuntrande "It is not worth the bother of killing yourself, since you always kill yourself too late" eller "Since all life is futility, then the decision to exist must be the most irrational of all" .
Förresten, ju mer jag tänker på det, så behöver nog E.M. Cioran en "Cioran Quote of the day"-app alldeles själv; the king of one-liners!
Anywho, Nietzches "Hope in reality is the worst of all evils because it prolongs the torments of man" kommer naturligtvis också att poppa upp en dag hos emo-prenumeranten, kanske dagen efter ett simpelt men kraftfullt "CUNT!!!"

3. Neologism-detektorn

Egentligen är nog det här mer ett verktyg för redaktionen på DN: det är ju sedan länge känt att när ett nytt svenskt ord (alltså antingen en anglicism, eller ett nyskapat eller svenskifierat ord i.e. en neologism) dyker upp i DN för första gången så betyder det att "early adopters-early discarders" skrockar sarkastiskt och tänker "meh, så jäkla 11 månader sen!".
Den här appen är således tänkt att scanna ett antal sajter (Flashback, Nöjesguiden, svenska twittrare i den demografiska gruppen "Stockholmare födda 1980-1985 och som har fler än 500 followers och som har läst fristående kurser i humaniora, helst filmvetenskap"; appen ska också kunna leta sig in i hårddiskarna hos svenskar som är med i Facebook-gruppen om tv-programmet "The Wire" (då fångar vi upp lingot hos de lite äldre neologism-pionjärerna), och, typ feber.se - ja, ni fattar).

Det här är en, som det nu är modernt att kalla sig som entreprenör, filantropisk app - vi kommer nu att till morgonkaffet slippa få ord som MILF eller bukkakke förklarade för oss tre år efter vi slutade använda det.

Ja, det var väl det jag hade att säga. I have spoken. Boo yeah!!!

Polisen misstänker: Sofo-hipster kvävd av otippad wigger-vinballe under häxhouseorgie

Har just läst klart Pelle Forsheds och Sefan Thungrens Stockholmsnatt. Åh, Gud, hur är det egentligen möjligt att identifikationsfaktorn är så stor? Jag är ju totalt SÅ inte hip. Största delen av namedroppingen i boken går rakt över huvudet på mig - ändå blir jag rent generad över hur close to home alltihop är. Lite som när jag läste Adrian Moles Dagbok på högstadiet och blev oerhört illa berörd och kände mig som värsta klyschan för att han ständigt refererar till sina ambitioner att bli "intellektuell".

Jag blir ändå förbryllad av hur så många som är födda första halvan av 70-talet kan ha så mycket gemensamt - är det "zeitgeist"? Indieskabben som har muterats in i våra gener så att vi filterar information på samma sätt, allihop?

"Allihop", förresten. Man får väl inte glömma att det handlar om någon procent södermalmsbor som nu är i en ålder som gör att de dominerar popkulturhegemonin i ankdammen. Men ändå... det är lite creepy.

Sedan har vi ju fenomenet 'hipster' i sig. Backlashen är ju rätt tydlig om man ska döma av Facebookgrupper som "I hate hipster scum", "Punch a hipster in the face", "All who blatantly hate hipster", "Get those glasses off, hipster cunt!", "Hipster Halocaust - the movie", "Thank you for not being a hipster douchebag", och min egen, på nyligen förekommen anledning, favorit "Take that Panama hat off your hipster head". Sajter som Look at this fucking hipster och Stuff hipsters hate eller Stuff white people like orerar på i samma anda.



Hipster or hobo? You be the judge.

En förvirrad svensk journalist född på 80-talet gjorde förra året ett försök att försvara hipstern på Expressen Debatt. Där utnämner han Robyn till hipster-drottning och yrar om att "poängen med hipsterkulturen något annat: vetskapen om att det finns någonting utanför schlagerbubblan. Riktig popmusik, och rätten att klä sig och vara som man vill."

Okej, det är ju trevligt att man slipper beslå killen med anklagelsen att han skulle vara kulturrelativist, eftersom han uppenbarligen menar att det finns "riktig" popmusik (argumentet ekade för övrigt i DN häromdagen, men då i debatten kring ett nytt operahus i Stockholm; enligt Nikola Matisic tränar oss Operan att se kvalitet). Jag förmodar att Andersson är för ung och Matisic för sur för att ge postmodernismen lite credit för att den tagit Kulturen från eliten och gjort den till Joe Blows subjektiva upplevelser i stället. Att folk i allmänhet tyvärr inte upplever annat än leda av På spaning efter den tid som flytt eller Niebelungens ring är nog bara att acceptera.

Inte heller verkar någon större del av befolkningen bry sig om "riktig" popmusik, om inte Idol-Jay och Bo Kaspers Orkester, som denna vecka dominerar topplistorna över mest nedladdade album, är vad Andersson menar med "riktig" popmusik.

Det andra problemet med Anderssons debattartikel är sentensen att hipstern helt enkelt bara utnyttjar "rätten att klä sig och vara som man vill". Fine, jag köper det som princip - men min egen onda hjärna vet ju att den rätten sannerligen inte verkar gälla den som väljer cityshorts, Ed Hardy-tishor och foppatofflor, eller ens den som är för tjock för sina Weekday-jeans - därav begreppet "pop-rygg". Hipstern är väl hatad just för sin intolerans, inte för sin sköna acceptans av all creations great and small, för att parafrasera James Herot? (Min högra, kosmiska hjärnhalva hatar i alla fall min vänstra hipsterhemisfär för att den är en sån jävla hate-monger!)

Äh, jag vet inte. I-landsproblem, yessiree. Det är bara så oerhört tröttsamt att hela tiden känna sig som om man slåss med sig själv: jag hatar Vice, men jag hatar också att jag hatar Vice, för egentligen gillar jag Vice. Makes sense? Förhoppningsvis inte. Om jag inte kan vara hipster, hipsterhatare, hipster som hatar andra hipsters eller hipsterhatare som hatar andra hipsterhatare kan jag i alla fall vara komplex!