Impopulärkultur

Om inte Emma satt och höll på Erica Jongs Rädda livet kanske jag snart skulle kunna skriva den där grejen om Erica Jong och mitt så kallade liv. Jag hoppas att det framgår att jag verkligen anstränger mig i den här bloggen för att skriva om så perifera, nej, (kanske, rightfully so) bortglömda fenomen som möjligt. Jag är trött på Weird Science. Tacka vet jag Tyska bloggen.

Ormen, Schmormen

Två frågor: 1) vad hade han att gnälla över och 2) vad är den röda tråden i de här bilderna???*

Stig Dagerman föddes 1923 och var en riktig festprisse. Var det sittning så var det Dagerman som stod för kupletterna och om det var pranks på gång kunde man räkna med att Dagerman tog befälet. T.ex. lär han under värnplikten ha skruvat locken på mässens samtliga saltkar så att näste olyckligen saltare fick en oväntad hög med salt på maten.

Man förstår också hans glada läggning av citat som "The only way to live is to cohabit with anxiety because it gives man at least a small possibility to experience himself" och "Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden" och kanske även av titlarna på några av hans böcker: Bränt barn, Tysk höst, De dömdas ö, Vårt behov av tröst och novellen Att döda ett barn. Att döma av vilka som numera läser honom, det vill säga hästtjejer som gör små hjärtan som prickar när de skriver bokstaven "i" och som avslutar sina mail med "kramiz", kan vi också ana oss till den livsglädje och chosefria inställning till livet som Dagerman förmedlade. Tyvärr ändades hans liv alldeles för tidigt 1954 då han på en jätterolig fest skrattade ihjäl sig.

Nej. Naturligtvis stämmer ovanstående biografi icke. I stället har väl ingen, utom Ingmar Bergman, för svenskarna så representerat existentialismen och den rena ångesten. Man kan nog hävda att Dagerman kanoniserats, även om t.ex. psykoanalytikern Anders Cullberg visade i "Skaparkriser. Strindbergs inferno och Dagermans", 1992 hur den hyperintelligente pojken Stig, som en försvarsmekanism då farfadern mördades och farmodern strax därefter dog i hjärnblödning, kom att få en narcissistisk personlighet, övertygad om sin särskildhet. Alltså en ganska självupptagen snubbe som inte bara skrev vackra aforismer (dagverser) som den berömda Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl utan en snubbe som ville ha allas uppmärksamhet och som drevs att skriva bland annat av avundssjuka, och som därför uppfattade sina skrivkamper som rent förödmjukande.

Dagermans relation till kvinnor var (gäsp) naturligtvis inte heller okomplicerad, kanske av det faktum att hans mor tog sitt pick och pack när Dagerman var några veckor, lämnade hemmet i Älvkarleby och sågs aldrig igen. Han växte allstå upp hos farmor och farfar ("en lycklig tid") medan fadern arbetade i Stockholm.

Dagerman anklagas (ja, ja, det är min egen forumering) för att ligga närmare de franska filosoferna, framför allt Camus, framför de tyska, och anses också vara den väckte det egentliga intresset för Franz Kafka och till viss del för Jean-Paul Sartre i Sverige. Dagerman är fortfarande en mycket läst författare i Frankrike och Italien.

Och ja. Dagerman är fortfarande en mycket läst författare i Sverige. Vi kan ju till exempel inte tvivla på att Björn Ranelid läst killen efter pekoralet "Mitt namn skall vara Stig Dagerman" som kom 1993. Nu ÄR ju tyvärr inte Ranelid problemet med Dagerman, om vi måste identifiera ett problem (och när jag läste dramaturgi lärde jag mig att jag måste etablera en konflikt eller ett problem här någonstans annars har jag ingen text). Istället tycker jag att det är en plåga att på fyrans buss se en sextonårig emobrud sitta och stirra uttrycktslöst ut i luften medan en pocketversion av Bränt barn vilar i hennes knä. Den enda författare hon kunde läsa som mer skulle skrika JAG MÅR DÅLIGT är antagligen Bärny Pålssons tokbok (Vingklippt ängel?).

Jag läste naturligtvis Ormen när jag var sexton år, för det är väl ingen som inbillar sig att jag mådde toppen då. Just nu har jag inget minne av vad jag tyckte, mer än att jag tyckte jag var rätt hep som läste Dagerman, men just då måste han ha väckt en del i mig för nu när jag läser om Ormen (på Kanarieöarna, no less) är understrykningar gjorde och det finns hyfsat långa anteckningar i marginalen. Jag tog mig själv På Allvar.

Faktum är att Stig Dagerman bara var 22 år och aktiv syndikalist som nyss gjort beredskapsvärnplikt när Ormen publicerades. Handlingen i Ormen får väl sägas vara ett antal berättelser som alla hänger samman med personer som bor i barackerna på Göta Livgarde i centrala Stockholm eller som arbetar i något tillhörande livgardet, som mässen. Ormen är en huggorm som en av soldaterna fångat i sin ränsel och som förmodligen representerar skräcken, döden, allt sådant festligt.

Men 22 år! Det är skrämmande ungt för en debut av det här slaget, där så mycket dödsångest och självhat klättrar fram över sidorna att man blir mörkrädd. Fast å andra sidan; var det inte just i den åldern, och tidigare, som man fortfarande kunde ta sig själv och sina existentiella funderingar på allvar utan att cyniskt ironisera över att man orkar formulera så välkända fenomen.

Jag överväger under läsningen om det kan vara så att Dagerman fullkomligt saknar humor. Jag bestämmer mig för att det nog fanns lite humor där under filmstjärnelooken; han ironiserar så subtilt kring de personer som anser sig själva vara "intellektuella". Jag misstänker dock litegrann att det bara är ännu ett uttryck för hans oförmåga att känna gemenskap: inte ens de som skulle vara "som han" godkänns av Dagerman som potentiella vapendragare. Narcissismen lämnar honom återigen ensam.

Ormen som symbol funderar jag rätt mycket kring där på min solstol i Maspalomas. Fallos. Död. Gifter. Oklar skräck men gemensam skräck när ormen rymt ur sin ränsel på barackerna. I latinamerikansk tradition är ormen symbol för kvinnlighet men här är kvinnorna arbetarflickor eller senilt vänliga gummor, och arbetarflickorna blir tablåer för desperation - att kroppsligt komma nära och hålla skräcken borta åtminstonde några minuter. Hey, vore vi freudianer kunde vi ju till och med se ligget som ormens uppslukande i en fuktig jord, oskadliggjord. Well, nu är vi inte freudianer, men det lät rätt bra.

Något som jag dock INTE reflekterar kring men som jag inser är centralt är något jag plockar upp ur en recension av Sven Stolpe. Han hänvisar i sin recension till möjligheten att Dagermans generation kanske är västvärldens sista; så nära låg rädslan för "atombombens apokalyptiska tider". Bomben nämns inte alls i boken men måste ju genomsyrat tiden så att den nästan blev ett axiom, en samtida skräck som inte ens behövde nämnas, den var alltid där. Lite som när man läste Kamratposten på 1980-talet.

Med omvärldens förfall och med livgardets kafkaesqua arbete med mer eller mindre påhittade uppgifter bara för att sysselsätta de inkallade demoraliseras gruppen mer och mer. Mellanmänsklig grymhet blir vanligt bland internerna, även på permission. Kvinnor misshandlas liksom en alltför kontaktsökande medsoldat, Gideon.

Ärligt talat, boken funkar, i alla fall om man känner sig lite suicidal. Jag ger den fyra baskrar av fem och önskar att jag kunde gjort en lite snyggare analys. Men nu ska jag kolla på 30 Rock.

*Ja, just det. Röda tråden till bild ett är ju såklart att de är ett gäng självmördare; Vilhelm Moberg, Sylvia Plath, Yukio Mishima och Karin Boye.

Feminismen by and for dummies inför inlägget 'Erica Jong & jag'.

Om jag har förstått saken riktigt (och risken är väl rätt stor att jag inte har det) pratar man om olika vågor (vågar? Andrea Dworkin behövde ju en) när man diskuterar feminismen som 'idèhistoriskt fenomen'. Den första vågen var suffragetterna. De krävde mest att få rösträtt, att få bära byxor och att få cykla på såna där cyklar med ett jättestort och ett jättelitet hjul. Tack och lov förbjöds de att göra det sistnämnda, men de fick rösträtt. Nå, i samband med andra världskriget försvann plötsligt en stor del av de amerikanska företagens arbetare till krigstjänst, varför man då kallade in kavalleriet, dvs kvinnorna fick ta över arbetet. Sedan kom männen hem och ville ha sina jobb tillbaka, men då hade kvinnorna fått smak på det där med att ha egen lön och egna rättigheter och de verkade också ha blivit enormt kåta av att låta testosteronet flöda där på arbetsplatserna så den generationen som föddes i början av 40-talet blev så många att de kallades "baby boomers". Deras mammor hade nu tvingats tillbaka till husmorsrollen genom ivrig propaganda och för att stå ut knaprade de både uppers och downers (tabletter var behagligt tillgängliga under 50-talet, "mother's little helper" har vi ju alla nynnat till) men tänkte sin själ låta sina döttrar gå i college också och inte bara för att "get a degree in finding a husband". De skulle kunna försörja sig själva och stå på egna ben.

.

Sen började de där baby boomer-typerna växa upp. Andelen kvinnor som läste vidare på college hade aldrig varit större. Plötsligt blev tillströmningen till universitet och colleges jättestor (även om fair share skickades till DaNang) och det var väl i samband med att college och universitet gjorde att kvinnor kunde samlas i stora grupper och dela erfarenheter (samt den fasansfulla tanken på att dregla omkring som en zombie som en liten hemmafru i New Jersey) som den andra vågen av feminism började växa fram. Det är nu det börjar bli krångligt.

Nu hade nämligen p-pillren introducerats för den stora allmänheten, och det som tidigare varit kvinnors stora skräck, ofrivillig gravidiet, var inte längre någon big deal. Alltså var kvinnan nu för första gången i historien fria att utforska sin sexualitet utan verkligt sucky konsekvenser. Så under andra vågens feminism pippades det en hel del, men kvinnorna kände sig ÄNDÅ inte jämlika med män (och så fick de ju inte vaginala orgasmer så de var av Freud utdömda som "omogna") utan ansåg att de fick lägre lön för lika arbete, att de objektifierades, att de viktimiserades, att deras män inte tog något ansvar för hemmet och matlagningen trots att båda arbetade in ad infinitum. Objektifieringen försökte andra vågens feminister minska genom att etablera den s.k. "bull-dyke-looken" som stereotyp för en feminist. Men framför allt brände man BH:ar (vilket borde exponerat feministernas bröstvårtor?) och bar foträta skor och försökte få igenom lagändringar som skulle ge kvinnor rätt till fri abort och lika lön och dagis och så vidare. Man brukar säga att andra vågens feminism höll i sig från mitten av sextiotalet till slutet av sjuttiotalet, och det hände ju faktiskt en hel del på många fronter. Men till slut tror jag det var det här med ständig full bush och orakade ben som fick andra vågen att ebba ut. Folk slutade tända på varandra. Det, eller att Ronald Reagan blev president 1980 och stod i ständig kontakt med frimurarna.

Men alltså, tredje vågens feminism är bara för mycket. Postmodern feminism aka postfeminismen, tror jag, jag har ju som bekant ingen vidare koll. Tredje vågens feminism ter sig dock totalt akademisk och samtidigt populistisk, Göran Person är feminist och Fredrik Feldery queer. Sossekvinnorna ser till att inga socialdemokrater bor på hotell där det finns porrkanaler på TV:n. But anyway, det finns mycket bra grejer där men de jag tror vi ska tacka för att Lisa Carver kan kissa på scenen med sitt band Suckdog eller att det nu finns lika många kvinnliga läkare som manliga är kämparna i andra vågen eller att jag kan sitta här och vara allmänt odräglig. Det privata är politiskt.

Erica Jong är aldrig politisk. Hon är dock alltid privat. Och tanten har följt mig genom livet som en envis liten tax som hänger från byxbenet. Och Erica Jong är mycket en produkt av andra vågens feminism. Jag menar, tanten är född 1942, herregud. Hon var tonåring precis i brytpunkten mellan då en "fin" flicka skulle hålla på sig och då även "fina" flickor kunde ligga om hon var tillräckligt diskret. Hon var precis i brytpunkten där hon ständigt fick "mixed messages" som jänkarna säger. "Du ska bli en fri kvinna! Gör inte som jag! Jag gifte mig och sedan var jag inte konstnär längre! Bara din far var konstnär" samtidigt som lilla mamma också kunde säga att man ska hålla på sig, och att män inte tycker om kvinnor som släpper till och att sex faktiskt bara bestod av att "close your eyes and think of England".

Något som är genomgående i de två (kanske tre) böckerna av Erica Jong som jag tänkte lira lite om är att det är ett väldigt tjat om Freud. Vi får inte glömma att vi har haft ett paradigmskifte sedan Jong skrev sina böcker. Psykodynamisk psykoanalys med det orala stadiet och det anala stadiet och drömtydning och hur pappa skar kalkonen är inte längre särskilt chic. Men då Jong skrev sina böcker var det självklart att den bildade New York-medelklassen gick i psykoanalys, och Erica Jong går så långt att hon till och med gifter sig med en psykoanalytiker. Snacka om att ha en självbild som lämnar något övrigt att önska. Det ger böckerna en lite campy atmosfär också, och sånt är jag svag för, yessiree.

Sådär ja. Då har vi klarat av feminismen according to nån som inte har en aning om vad hon pratar om.

Death scenes - A Homicide Detective's Scrap Book (text by Katherine Dunn)

Katherine Dunn är en kvinna i min smak. Hon har en förkärlek för 1) cirkusfreaks 2) morbiditeter 3) människans komplexitet, inte bara förmågan att älska eller utvecklas eller annat skräp som kommer fram i de flesta romaner och, framför allt 4) Hollywoods baksida.

Tinseltown är glitter, glamour, limousiner, gigantiska filmproduktioner, använda kanyler, söndersupna levrar, mord på fyllan och längs motorvägar, död av olycksfall på fyllan och så ett par gäng snutar som ska reda upp i alla fall de sista fenomenen. James Ellroy har ju skildrat denna värld gång på gång, och med finfin känsla för korruption, men James Ellroy borde ju faktiskt, ärligt talat, sitta inne själv. En man som brukade smyga omkring och bryta sig in i folks hus för att sniffa på kvinnors underkläder ÄR faktiskt inte vid sina sinnens fulla, hur bra han än skriver.

Well. Det är i alla fall inte James Ellroy jag ska skriva om. Inte heller om John Fante vars himmelska Ristat i damm med sin skildring av Arturo Bandini som skall bli författare och som betraktar både skönheten och förfallet (och baseball) i 30-talets L.A). Förordet till PANs upplaga av Ristat i Damm är förresten skrivet av Charles Bukowski, och det ter sig ju tämligen logiskt. Gamle Bukens sena bok Hollywood tänker jag för övrigt ge mig på lite senare.

Så här är det. Det finns ett amerikanskt bokförlag som heter Feral house. Feral house skapades av en snubbe som tar sig själv på väldigt stort allvar, kanske för att det länkas till texter som den här från Wikipedia: "Adam Parfrey is probably the most influential 'underground' publisher in post-millennial America. If you are a fan of film-maker Ed Wood; have read the biting social commentary of Church of Satan founder Anton Szandor LaVey, or witnessed the contemporary revival of 1950s burlesque culture, you have been touched by the singular mind of Adam Parfrey." (Tim Burtons Ed Wood baserades på en av böckerna som Parfrey givit ut). Men man får ge Feral House en grej: de backar inte för något. Inte ens för att ge ut en 166 sidors coffe table book som i själva verket är Homicide Detective Jack Huddlestons eget fotoalbum (scrapbooking, anyone?) med brottsfotografier från ungefär 1930-1950; murder, decaptiation, hermaphrodites and all. Huddlestone har varit inblandad i alla fallen på något sätt, MEN han har inte givit sitt medgivande till att albumet publiceras (eftersom man inte kunde lokalisera honom, och än), men ett fiktivt, kort förord från Mr. Huddleston finns. Det avslutas med orden PLEASE HANDLE THIS BOOK WITH RESPECT.

Jag tänker ganska ofta på Mr Hudlestons kommentar. För jag fruktar att boken inte alls behandlas med respekt, utan skickas runt som gory material på efterfester och gothkonventioner. Jag är naturligtvis själv skyldig till att med histrionisk skadeglädje låta icke-medicinskt skolade vänner se en nitton kilos testikel eller ett perfekt avhugget huvud. Ja, jag är en dålig människa.

Katherine Dunn skriver ett intressant förord. Hon menar att under den tiden då Huddleston arbetade började döden döljas mer och mer. Penicillinets upptäckt gjorde att många av de sjukdomar som gjorde att människor dog i hemmen försvann. Sanitärt förbättrades också förhållandena, framför allt i mellankrigstiden. Många dog i världskrigen, men de kom hem i kistor (om alls), Traditionen att fotografera sina döda, som bara trettio år tidigare varit legio betraktades nu som bisarr (tänk t.ex. filmen The others med Nicole Kidman).

Tiden efter det amerikanska alkoholförbudet verkar också ha varit en ren kabbanal (och med alkohol kommer våld, död och dåliga ligg från Kellys). Och det var under Huddelstons verksamma år som Hollywood blev Tinseltown. Los Angeles började alltså under den här tiden dra till sig fler och fler tvivelaktiga och i vissa fall bara naiva personer. Staden myllrade av förvirrade prom queens som tagit bussen från Alabama, och förvirrade prom queens från Alabama blir ätna till frukost av (kanske även de) nyinflyttade hustlers och pimps. Flickorna var lätta byten som inte blev starlets utan sjaviga horor längs motorvägarna och gatorna i stan.

Det Katherine Dunn säger att hon vill att boken ska visa är att det aldrig fanns några good old days (hon behövde väl bara tänka på Fatty Arbuckle för att bli av med den illusionen; om kvinnor mördade med champagneglaskor inkörda i kroppsöppningar lockar dig, läs då Hollywoood Babylon av Kenneth Anger för en mer uttömmande text om ämnet Fatty). Människor har alltid varit fulla, svartsjuka, helt uppfuckade och oerhört ovaksamma.

Min egen anledning till att jag tycker att Death Scenes är en viktig bok är det som Dunn berör flera gånger: vårt avstånd till vårt eget gemensamma öde; den där Döden (han som spelar schack, ni vet. Och har en lie. Och som man, enligt Blue Öyester Cult inte ska frukta). Vi ska alla dit. Det kanske inte blir snyggt. Det kanske inte blir som i Tisdagarna med Morrie (den SÄMSTA bok jag läst - döden tillrättalagd för amerikansk medelklass). Det kanske blir du, eller jag, som får huvudet perfekt avskuret i en riktigt onödig bilolycka.

Och jag lovar, hädanefter ska boken inte cirkulera runt på efterfester. Det är faktiskt dags att visa de där gamla liken respekt. En smula, i alla fall.

Förresten, om Feral House publikationer skulle intressera er vill jag rekommendera boken Apocalypse Culture, där förlagets utgivningar representeras i ganska korta men intressanta "essäer" (eller vad man ska kalla det när GG Allin skrivver i bajs).

"My Sister, My Love: The Intimate Story of Skyler Rampike (P.S.)" by Joyce Carol Oates

Julafton 1996 "kidnappades" och mördades en sexårig liten skönhetsdrottning (jo, hon tävlade i sånt som Miss Congeniality och Prettiest smile ad infinitum) i Boulder, Colorado. Hennes namn var JonBenet Ramsey och hon var dotter till en av stadens mest inflytelserika familjer. Först hittade mamma Patsy ett brev där det krävdes lösensumma för att hon skulle släppas (skrivet på familjens eget telefonblock) men någon timme senare, när mordplatsen var fullständigt nedlusad av löst folk (à la OJ-fallet) släpptes JonBenets fader (som enligt all rättspsykiatrisk gärningsmannaprofilering borde betraktats som om inte misstänkt ör flickans bortförande så i alla fall inte som en av utredningsstyrkan) iväg för att söka igenom huset en gång till. John Bennet (varifrån JonBenet fått sitt smakfulla namn) kom några minuter senare stapplande uppför trappan med ett barnalik i armarna. Och det här stör mig något. Jag ser framför mig hur han håller henne ömt i båda armarna, vyssjande, som en baby. Icke så. John Bennet lyfte helt enkelt upp JonBenet i armhålorna och höll henne så långt ifrån sig han kunde. Jon Benet hade en storebror, Burke, och det är ur hans perspektiv Joyce Carol Oates har valt att berätta "sin" version av som må ha hänt den där natten 1996. Klarlagt är i alla fall att JonBenet dog av ett kraftigt slag mot huvudet och inte av den primitiva garott som lämnats runt hennes hals; klarlagt är också att hon vid sex års ålder fortfarande var kronisk sängvätare och att hon året innan hon dog besökt sin husläkare sjutton gånger.

På flickans kropp fanns inga spår av sperma, däremot hade hon haft urinavgång och rättsläkaren menade att någon "möjligen" hade försökt penetrera hennes underliv med ett träredskap.

JonBenet Ramsey fallet väckte mycket uppmärksamhet, framför allt på grund av den finkänslighet man visat familjen Ramsey innan Jon Benet hittades (då det ju är väl underbyggt att barn oftast mördas av sina föräldrar) och även eftersom the Ramseys tidigt skaffade advokater, ett mediateam och försökte belägga ett antal närstående med munkavle. Men trots åratal av arbete är fallet fortfarande olöst. Patsy Ramsey (som jag sätter mina pengar på) är död nu; hon fick ett åter fall i den äggledarcancer hon "mirakulöst" botats från några år tidigare.

När man ser bilderna på JonBenet (de värsta är väl bortrensade från nätet nu, men vissa med klar sexuell anspelning finns kvar) undrar jag bara: vad i helvete tänker folk på? Ja, det är kul att klä ut sig till vuxen när man är sex år men att spendera upp till fyrtio timmar i veckan med att träna på att bete sig som en crackhora längs Rt 61 är väl att ta i. Nog för att jag skulle vilja vara en Southern Belle men nån måtta får det vara.

Så då kommer vi till Joyce Carol Oates bok. Hon har gjort den lilla skönhetsprinsessan till skridskoprinsessa, i tighta gymnastikdräkter gnistrande av strass. Brodern, vars historia detta tänks vara (och som IRL trots sin ringa ålder, elva år, misstänktes för mordet), lämnar mig egendomligt oberörd. Och jag undrar om det är meningen? Försöker Oates beskriva en familj där allting var yta men egentligen bara tomt (eller ruttet) under skalet?

Habilt" är ett ord som väl egentligen bara betyder "tekniskt kunnig men helt utan känsla". Tänk "kristen musiker". Jag tycker det är lite av Oates problem; hon skriver så jävla bra att det inte behövs så mycket substans, egentligen. Nu är ju jag besatt av fallet boken bygger på, och jag har svårt för genren skönlitteratur som bygger på "riktiga händelser" (typ Blonde (gäääääsp) och American Wife. Undantaget är ju naturligtvis Truman Capotes In cold blood. Mitt främsta problem med boken är nog att jag inte förstår vad Oates VILL med boken. Skuldbelägga någon? Analysera ett brott? Kritisera de sociala strukturerna i midddleclass America? Det blir nog mitt omdöme: Jag vet inte.

Ingen har någonsin anklagat mig för att ha god smak.

Brasklappen

Det kanske är läge för mig att nämna att jag inte har någon som helst akademisk utbildning i litteratur (om man inte räknar 20 poäng "modern litteratur" som jag läste i Lund och där jag fick lära mig att det inte finns några "författare", bara "texter" (och ibland inte ens det). Det är alltså inte Jonas Thente, Noam Chomsky, Lagercranz, Bakunin, Ebba Fitt-Brattström eller goddamn Foucault som är mina referenser när jag skriver om böcker. Jag avänder mina egna referensramar och de är något... naggade i kanten; jag kan min Isherwood och True Crime men jag har aldrig på riktigt läst om den jämrans madeleine-kakan. Jag kan samtliga skivor med Wings men Elfride Jelineks Erika spelar pianostycken jag säkert skulle tycka om men de skulle säga mig nada.

So. Även om jag slirar i referenser och intertext och associationer så döm mig inte alltför hårt. Jag hatade nämligen postmodernismen. Men nu är den i mina händer. Äntligen!

Svårt att tänka sig, eller hur, men den här lilla damen är Ann Rule och hon är drottning av all True Crime-litteratur, och hon har dessutom, ironiskt nog, arbetat på en "jourhavande kompis"-telefonlinje med Ted Bundy (vilket skildras i den fasansfulla The Stranger Inside Me.

Like a bat out of hell

I fem år (2004-2009) hade jag en "populärkultur" blogg på sidan yadayada.blogs.se. Framåt hösten där någonstans förstod jag plötsligt att festen inte älskade mig längre, och om man dessutom skulle göra sig av med en blogg, vilket år kändes mer passande än 2009, året då mediahororna med hegemonisk självklarhet invaderade mediet? Herregud, Maria Schottenius hade en blogg. Och sen stod alla på Kåken och tog varandra på testiklarna som uppskattning för den senaste nedskrivningen av unts eller Sweptaways eller vad det nu tänkas vara kunde.

Så. Jag raderade allt. Jag post-postmoderniserade mig själv och dekonstruerade mig inte utan destruerade mig och radera mig. Jag har nästan aldrig ångrat att jag gjorde så, även om det fanns ett gäng texter som låg mig extra nära hjärtat:

1. Texten om min önskan att vara av mosaisk härkomst.

2. Texten där jag förklarar att skivsamlare sällan förökar sig utan istället startar så kallade "skivbörsar".

3. Beskrivningar av samtal med FF, som jag saknar så, och som är den enda som sett mig gråta riktiga tårar över hur synd det är om Britney Spears.

4. Min egen Bruce Springsteen-text (jag minns bara "I came back from 'Nam in -71, I used to have two hands, now I had none.")

5. Utarbetandet av min teori att det finns endast två slags heterosexuella män: ass-men v/s tit-men.

6. Den grundliga genomgången av sambandet skäggväxt och missbruk av heroin.

Här tycker jag mig även kunna se lite tecken på s.k. horse-fetma.

Nå. Nu är texterna borta men jag finns kvar. Lite allvarligare, lite mindre pillerstenad, men när jag skrattar gör jag det på riktigt. Jag antar att inget riktigt juicy kommer att komma av dessa texter så därför tänkte jag redan nu kasta ur mig de två bitarna mediaskvaller jag har: 1). Viggo Cavling lär ha micropenis. 2). Hanne Kjöller lär ha Sveriges längsta blygdläppar. Men jag lovar, om något lika intressant når mina öron kommer jag att dela med mig.

Hur länge har det gått sedan jag skrev sist? Ett halvår kanske. Men ändå är det jag vill göra med den här bloggen helt annorlunda än gamla hederliga yadayada.blogs.se. Visst, jag kommer att kommentera den briljanta bristen på sexuell dynamik mellan Tina Fey och Alec Baldwin i 30 Rock, men egentligen vill jag skriva på riktigt. Jag skulle faktiskt vilja mena det jag skriver. Och jag tror att det innebär att den här bloggen kommer att fokusera på böcker och annat omodernt. Och mitt senaste projekt (som kommer sig av den "roman" jag själv skriver ('don't we all?') innebär omläsning av väldigt mycket som var viktigt för mig som läsande barn (admit it, en tonåring är en hormonell unge som bör låsas in under alla omständigheter med en hög klassiker och en kartong kleenex). Det blev så att jag började med Stig Dagermans Ormen (vid en pool på Kanarieöarna av alla ställen). Beredskapstiden är för mig endast förknippat med min morfars livslånga hat mot ölänningar eftersom han inte fick köpa jordgubbar av nån bonde när han hade permission. Dagerman, bless his heart, visade mig än en gång att beredskapstiden (och kriget) var mer än sura ölänningar. Och om detta skall ni få läsa när jag helt stilla läst in mig på det som är relevant för dig och mig idag och som, förefaller det, var lika relevant 1945. Men jag vill att ni först skall betänka att Dagerman var 22 år när han skrev Ormen. När ni tänkt på detta några svettiga dagar ("men herregud, jag är ju 37" - fast då var ju Dagerman död) ska jag skriva en text om Ormen. Och snälla, stop me stop me stop me if you heard this one before; alltså stop me om jag är pretentiös. Jag vill bara vara På Riktigt.

Vilket naturligtvis inte kommer att hindra mig från att visa Tina Fey i gravt sexistiska fotografiska positioner.