Konspirationsteoretiker av guds nåde: Ignatius Reilly

För några veckor sedan beslutade jag mig ju för att försöka hitta tillbaka till hur jag blivit den jag är genom att läsa om de böcker som (trodde jag) format mig mest. Jag gick ut hårt; jag började med Dumskallarnas Sammansvärjning av John Kennedy Toole.

För den som inte har läst boken är den närmast omöjlig att beskriva. Tänk dig att en hybrid mellan Chris Farley (på bilden nedan) och Adolf Hitler
dvs protagonisten Ignatius Reilly patrullerar gatorna i din hemstad (i det här fallet New Orleans - en stad vars dekadens gör Ignatius rasande, men samtidigt förtjust eftersom det ger honom stora möjligheter att hålla jeremiader mot osedliga nattfjärilar, sodomiter, pederaster, transvestiter, masochister och bara vanliga medborgare som inte har vett att inse att Upplysningen var vad som förstörde västvärlden), men som har sin bas hemma hos sin lilla mamma, Irene, som stukad av sin ständigt skällande (och läskedrycken Dr Nut-krävande) son börjat förvara stora flaskor Muskatell i gasugnen; flaskor som hon mer och mer regelbundet klunkar i sig. Irenes liv har inte varit lätt. Hon gick på bio en gång, vilket gjorde Mr Reilly så frisky att Ignatius blev till. Irene är därför skeptisk mot män som går på bio. Ignatius hatar också Hollywood, så till den milda grad att han måste se varje ny technicolorrulle och förfasa sig. Högljutt. Faktum är att allt Ignatius gör, gör han högljutt. Han är en kille Som Märks.

Ignatius är en bildad man, vilket han gärna betonar, och det var på college som han mötte "slinkan, markattan, skökan" Myrna Minkoff - en JAP från New York som lyckligt kastar sig över varje folksångar/medborgarrätts/sexuellt frigörande projekt hon kommer över. Hennes strävanden är lika lite uppskattade som Ignatius. Faktum är att när hon försökte äta frukost på en "blacks only"-diner blev ivägjagad med högafflar.
Nå, nu bor ms Minkoff åter i New York, men brevväxlingen dem emellan går som en röd tråd genom boken. Needless to say bygger brevväxlingen enbart på förolämpningar.

Nå. Mamma Irene Reilly, uppviglad av vänner och en hoppfull beau, tvingar Ignatius att börja arbeta. Han kommer under bokens gång att inneha två jobb; ett som arkivarie på en byx-fabrik; Levy-byxor, där han ser det som en plikt att uppvigla fabrikens arbetare mot ledningen, inte av medborgarrättsliga skäl utan för att han tycker att ledningen är inkompetent då de inte uppskattar hans meterstora medeltida träkors och andra utsmyckningar på kontoret. Då han förlorar jobbet där resorterar han till att börja sälja varm korv i the French Quarter. Det är meningen att han skall vara utklädd till pirat, men han är för tjock för kostymen vilket resulterar i att han i stället lindar en röd sidenskarf runt sin gröna jägarmössa med nedfällbara öron, krånglar in sig i ett vitt, av hälsovårdsmyndiheterna krävt, plastförkläde, sätter en enorm örring i ena örat och beväpnar sig med en plastsabel. Han anser sig
själv vara en formidabel syn, och tillbringar mest dagarna med att jaga iväg potentiella kunder, äta korv ur sin egen vagn och planera för västerlandets (och Myrna Minkoffs) undergång.

Etcetera.

Dumskallarnas Sammansvärjning är en mycket pratig bok, och inte blir den direkt mer lättläst då det är Ernst Heckscher som översatt den. "Ojvoj", låter han t.ex. den svarte mannen mr Jones genomgående säga och jag vet faktiskt inte vad som möjligen kan vara förlaga för denna fras. Dock: boken är så ofantligt mättad med ett kompakt språk att jag faktiskt kan ge Heckscher en liten eloge för att han med lätthet använder ord som "Herr Mongoloiden I. Abelmann" och "Vad för slag!?", fraser som jag mycket väl kan tänka mig Ignatius använda. Men hans försök till dialekt, nej. I början drev det mig till vanvett att inte förstå vad folk säger i Heckshers version men jag vande mig vid det också.

Så började jag tänka. Hur har denna bok färgat mig? Kan jag ha varit arton, högst, när jag läste den? Vad kunde jag möjligtvis ha tagit till mig av Ignatius djupare, medeltida funderingar vid den åldern? Sannolikt ingenting. Jag tror att det som stannade hos mig var Ignatius totala oförmåga att se sig själv objektivt och därför kunde skriva pekoral, hugga med sabel efter invalider och se samma film med Li'l Debbie Reynolds fyra gånger i sträck för att han "föraktade den och allt den stod för". Med mina egna vid den tiden rätt avancerade planer på att ingå i någon slags intelligentia kom den ibland lite alltför nära mina egna tankar (Ignatius önskar sig till exempel en "upplyst despot" vilket jag inte heller skullle haft nåt emot) så jag rodnade mig igenom vissa stycken, precis som när jag läste böckerna om Adrian Mole när jag var fjorton.

Och jag TYCKER OM Ignatius. Han är ju stofil, om än lite ung för att vara en bona fide sådan, och kanske var det här min stofilofili och magnetiska dragningskraft på stofiler grundlades? Ignatius har verkligen ingen aning om att han är en horribel människa på många sätt, och hans sätt att trakassera den totalt okunnige Professor Talc som undervisar i engelska genom att kasta pappersflygplan med hot signerade ZORRO är egentligen väl underbyggd kritik som förmedlas lite happening-aktigt.

Det är således KLART att jag älskade boken, men förstod jag den? Nja. Men det gjorde absolut ingenting. Faktum är, att nu när jag förstår att översättningen av ordet "boy" till pojke neutraliserar hur pro civil rights boken faktiskt är, så blir den mer komplicerad att läsa. Mindre nöje, mer satir.

Thus: 8 av 10 blandband till nån man var kär i på gymnasiet åt Dumskallarnas Sammansvärjning.

Och förlåt. Det här blev för långt.

Jag vill att ni ska titta på det här klippet. Nej, jag kräver att ni tittar på det här klippet. Det är det ENDA inlägg i "mina barn"-diskussioner som jag har kunnat relatera till.

Jag älskar min son. Det fattar väl alla. Men. Ärligt talat, hur kul är det att hänga dygnet runt med någon som har slutat att tala i begripliga meningar och numera uttrycker sig genom att säga saker som "...och mamma, sen när vi har gått över gatan så är det en SWOOOOOOOOOOOOOSH "(gör märkligt gest) "där och om vi har tillräckligt mycket apelsiner då så kommer vi att komma till nästa nivå. Fast jag tror jag tappade några apelsiner när jag rörde vid kamel-ninjan."

Excuse me? Bör han läggas in? Jag har ju sedan länge insett att om NÅGON vuxen (utom möjligen Lars Norén) ens för en minut uppförde sig som ett barn under fyra år så skulle de intas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Uppenbarligen har barnet förlorat kontakten med verkligheten och lever nu i ett dataspel. Och det är mitt fel. I min outsägliga leda som föräldraledig har jag utsstt honom för att betrakta xbox-spel efter xbox-spel så jag tror jag har gjort hans hjärna japansk. Vi såg en j-poppare på stan och sonen har inte varit riktigt sig själv sen dess. Jag tror han är kär. Riktigt, riktigt kär.

Egentligen har det här varit ganska problematiskt för mig, och jag har tänkt extra mycket på det just nu när en man jag älskade en sommar just fått en bebis. För jag tror att han möjligen är som jag; man tror att saker ska förändras när man får barn. Inte bara rent logistiskt, utan att man helt plötsligt också ska utrustas med ett oändligt tålamod, intresse för andra saker än morbiditeter och att man också ska förlora ganska mycket av sin humor så att det liksom inte spelar någon roll att man inte längre är särskilt kul att ha att göra med eftersom man bara pratar om min bebis.

Men jag förändrades inte. Och egentligen tror jag att det är en bra sak, även om jag ibland känt mig lurad, uttråkad, parasiterad och rädd att det är något fel på mig som inte blev Elise Claeson direkt efter Walters födsel. Det gör allting svårare att Walter och jag inte delar en gemensam integritet utan vi är två stycken. Världens minsta familj. Och trots allt, vi respekterar varandra, han och jag. Han respekterar visserligen mig lite mindre än jag respekterar honom, men det växer nog till sig. Jag tror det blir bra, trots att jag aldrig ömsade skinn och stod där i ett förklarat ljus som den ömma modern.

Jag lämnade ju Walts pappa under graviditeten. Så jag undrar ibland hur det skulle varit. Hur det skulle varit att få den där underbara lilla läskigt kladdiga killen som jag nyss fött lagd på magen och kunnat titta någon som jag älskade i ögonen och säga, eller tänka "Du. Det här har vi gjort. Du och jag." Kanske hade allt varit annorlunda då. Eller så hade inget varit annorlunda alls. Jag lär aldrig få veta, för, nej, jag tror inte det blir fler. Kanske ett golfproffs, men hur får man garantier för det?

Spoiler: det här är rätt smaklöst.

Jaha. Jag visste det. Jag lär ha HIV. I armhålan. End-stage. Gustaf frågade om jag hade haft oskyddat sex i armhålan men jag svarade att jag tror inte det men att jag kanske varit för full för att minnas nån gång.

Nå. Bölderna behandlas med Heracillin.

Armhålor är verkligen fula. Onödiga. Jag fattar faktiskt inte ens varför de är behårade: huvudet; ja, det skyddar mot kyla och är skönt att sova på, könshår; hindrar konstiga mikroorganismer från att krypa in i reproduktionssystemet, rövhår; så att man ska kunna skämta om kånkelbär men armhålan??? Hur ofta ställer man sig ute i minusgrader och håller armarna i luften och tänker "vilken tur att jag har hår i armhålorna, annars skulle det här varit riktigt kallt!"?

En gång läste jag och en vän en artikel om en kläddesigner i Los Angeles. Hon hade gjort ett linne med inbyggt armhålehår. Jag har lite andra förslag i genren:

1. Redan urtvättat mensfläckiga trosor.
2. Enstaka strumpor.
3. Lustiga festivalhattar som man kan köpa redan när man är nykter.
4. Mobilhölstret måste re-lanseras med nya, fräcka versioner.
5. "The reversed brazilian" - där kvinnor med bristande könsbehåring (kanske vid sjukdomen alopecia areata välsignas med ett påklistrat komplett pubeshår-kit, inklusive en bikinilinje full med kvisslor.
6. För den mer slitne dandyn kan kanske ett par jeans med en antydan till redan nedpissat skrev vara av intresse.
7. Roligare proteser: vad är det som säger att bara för att man blivit av med ett öga måste man sätta i ett öga av glas/plast i ögonhålan? Varför inte en kasperdocka på en fjäder? En digitalklocka så att alla man möter vet vad klockan är? Nyskapande OCH samhällsnyttigt?

Jag ska sluta nu. Jag har ett möte med Industrin. De har visat stort intresse för punkt 6, eftersom 40-talisterna numer både har pengar och pissar på sig.

White Cave Bitch

Kommer ni ihåg den där bedrövliga filmen med Michelle Pfeiffer; Dangerous Minds. Den som hade Coolios hit på soundtracket. Det var filmen där Michelles rollfigur fick ett gäng thugs, hoes and hoodlums att älska poesi - genom att läsa Bob Dylan-texter för dem!

Jag hade kunnat köpa om Pfeiffer hade, typ, sagt "Jamen, kolla här, Fear of a Black Planet", det är också poesi. Men Bob Dylan. Jisses.

Jag märker att jag ofta i tanken återkommer till den filmen när jag läser Elisabeth Åsbrinks Smärtpunken, boken som handlar om tillkomsten av pjäsen Sju tre, med sitt gräsliga efterspel med morden i Malexander.

För vad ÄR det med kulturarbetare? Jag är ledsen, men konsten räddar inga liv. Möjligtvis kan Michelangelos David fungera som kulstudsare i en kritisk situation. Då bör man stå BAKOM Michelangelos David. Men det finns en lite flock, ofta vänsterorienterad, kulturklick som tror att om vi bara startade lite teaterlektioner ("och så gör vi SPEGELN allihop! Jättebra, Hezekaia!") och konstkurser i Rosengård, så skulle allt lugna ner sig.

Jag förstår att tanken är god. Jag förstår att ett samhälle som vore så fruktbärande att det kunde erbjuda varje människa en plats inom det normativa kanske skulle ge oss lyckligare och fredligare människor. Kanske skulle vi inte ha några brott. Kanske skulle kamphundarna självdö. Kanske.

Och det är inget fel i att drömma; drömma om en värld där konsten värderas högre än börsen, men sen får man ju ta av sig foliehatten och titta ut i verkligheten.

Jag har inte läst klart Smärtpunkten ännu. Men jag kunde inte låta bli att ändå skriva om hur obegripligt det är för mig att en sådan naivitet som den kring Sju tre fick grassera, oförblommat. Det enda medarbetarna hänger upp sig på är den här "nynazismen" som de alla säger sig vara anhängare av. Efter ett halvårs repetitioner verkar medarbetarna helt perplexa över att "skådespelarna" fortfarande, trots ALL DENNA KONST, inte tycker att integration är jättebra.

Sen vill jag ge en eloge till Reine Brynolfsson för att han lyckas framstå som den minst samarbetsvilliga skådespelaren någonsin. Hans små rättshaveristiska tilltag löper som en liten röd tråd genom boken, och jag älskar det.


"How many roads must a man walk down before you call him a man?" Man riktigt känner hur det resonerar hos Krazee D'Shawn längst bak i klassrummet.

Slap the dolphin!

Jag har upptäckt både det ena och det andra.

Det ena: det är en omöjlighet att hitta en tonfiskmacka på typ seven eller Pressbyrån eller ICA osv. Man får knata iväg till Sandys eller Subway om man vill ha sin jävla tonfiskmacka. Men då undrar jag: vadan detta? Har vi under tjugotals år matats med inplastade tonfiskmackor som i själva verket var rena sarin-gas-attackerna? Började folk få botulism?. Det har varit så här i nästan ett år nu. Enligt Smittskyddsinstitutet förgiftades fyra personer av tonfisk 2004. Det är helt enkelt för få för att jag ska bry mig och visst är det för få för att dra in ALLA tonfiskmackor?

Eller har tonfiskarna börjat förklä sig till delfiner så att de inte längre går att fånga? Tonfiskarna, havets enigmatiska förklädnadsexperter? Jag bryr mig dock inte om ifall jag får en delfinmacka, jag vill kunna köpa en "tonfiskmacka" när jag vill! Uppror! Kulturskymning! Valsång! Bah!

Det andra: Det är för lite sex på barnkanalen. Tecknat sex.

He's really not that into you

Det här är Linna Johansson. Hon är en av mina gamla idoler. Hon startade fanzinet Bleck, på den tiden det fortfarande fanns fanzine och inte sunkiga gamla hemsidor. Bleck var ett "feministiskt" fanzine - men inget forum för inbördes beundran. Istället fanns det utrymme både för självkritik och reflektioner; har VI (feminister) tolkningsrättten? Finns det andra sätt att se på det hela? Ja, ni fattar.

Sen blev hon krönikör på Expressen och bloggare. Hon var fortfarande min idol. Vi fick barn ungefär samtidigt och det Johansson skrev om amning på sin blogg:

"Länge opererade min barnmorska kring tesen att min ovilja att amma måste ha att göra med min relation till andra, skamkänslor kanske, övergrepp i barndomen? När det slutligen gick upp för henne att det snarare var frågan om min relation till min tid, till mej blev hon om möjligt ännu aggressivare. Detta var ju ett så futtigt skäl."

var saker som fick resonans i mitt hårda hjärta. Äntligen! Inte bara jag! Jag har ju den omoderna åsikten att svensk amningshysteri förhindrar jämlikhet, och snuvar papporna på en väldigt, väldigt rar tid av bebisens uppväxt.

Men nu såg jag den här bilden. Är det ett foto på en tolerabelt lycklig människa? Jag tycker mig se avgrunder av ångest där, men jag kan ha fel (och jag är säker på att Linna Johansson skulle ge mig en roundhouse kick om hon fick höra att det satt en brud på söder och tyckte synd om henne).

Men jag hör saker. Och jag blir ledsen. Och så den där blicken. Anna Odell efter en dålig kväll på Tre Remmare.

Linna. Flytta in hos mig. Vi får nog plats. Jag ska ändå sälja mitt enorma matbord, eftersom jag inte har enormt mycket vänner. Har du?

Dumskallarnas sammansvärjning

Jag fick ett brev i veckan från en 29-årig vän. Hon var nedstämd. "Vad hände med åren mellan tjugo och trettio?" undrade hon. "Jag hade ju mest ångest och var rädd för människor."

Jag ser ju parallellerna till mitt eget liv. "Vad hände med åren mellan trettio och fyrtio? Jag hade ju mest ångest och hatade människor? Och mig själv?"

Men sen tänkte jag: nu tittar vi på hårdfakta: min vän är doktorand i filosofi på Yale. Det kan man väl säga är något av en händelse. Hon har publicerat akademiska artiklar. Hon har levt i relationer. Om det är ändlösa nätter av hängivet halsande av lakritsshots hon tycker borde ingått i livet så är hon fel ute. Det kan man förresten även ägna sig åt efter trettio.

Och så är hon vacker. Till råga på allt.
Men jag delade med mig av min hemlighet: ingen, INGEN, av de jag har frågat som är thirty something skulle vilja vara i sina twenties igen. En hipster, till exempel, definierad på det elaka sättet, skulle aldrig kunna vara över trettitvå för sen kammar han sig och inser att det finns viktigare saker än rätt längd på uppviket på jeansen.

I alla fall. Hennes brev fick mig att fundera över vem man varit och vem man blivit, och hur man skulle kunna undersöka det. Det blev såhär:

Under de närmaste månaderna ska jag läsa om de romaner som gjorde enorma intryck på mig under tillblivandet av den jag är idag. Och sen ska jag analysera dem och intrycket de gjorde nu.

Dumskallarnas Sammansvärjning av John Kennedy Toole, stackarn. Ingen ville ha hans manus så han tog livet av sig. Sen fick han Pulitzerpriset postumt. Tack så jävla mycket, hördes det mullra från hans grav. Era jävla dumskallar.

Bermudatriangeln: Kvarnen, Carmen, Kellys

Vilken konstig vecka. Gick t.ex ut för en stilla öl på Kvarnen (av alla ställen) men ramlade via Carmen och Kellys (vi kör classy där jag bor) hem pickled i drinkar som bestod av ett shotglas Jäger nedsänkt i Red Bull. Det hävdades att detta varit en mycket populär drink för några år sen, men puuuuh-leeeease, borde jag inte ha märkt det då?

Sen fick jag ett sånt där plötsligt hjärtsnörp; varför kan man inte skydda sina barn från sitt eget icke-normativa liv. Min son har träffat EN snubbe jag har dejtat på fyra år och det var typ ett år sen. Men ändå, häromdagen framför TV:n, stirrade han tomt ut i luften och suckade: "Den där DD. Han har nog dött." Och det här var ANDRA gången han drog upp DD:s eventuella bortgång. Vad säger man? "Nä, han lever, det var mamma som var dum i huvudet?"

Döden verkar rätt happening när man är fyra år. Hans farfar, som dog av en simpel hjärtinfarkt, dog, enligt Walt i själva verket av ett pistolskott i magen och eftersom han var estnisk båtflykting så har nu ett gäng estniska råttor simmat hit och börjat gnaga på honom, på Skogskyrkogården. Tja. Varför inte?

Men just det, ja. Jag skulle ju räkna upp bra grejer. Here goes:

1. Jag kan hela första versen till Stagnelius dikt Föruttnelse.
2. Jag är bättre på engelska än någon annan jag känner.
3. Jag är bra på att kyssas.
4. Jag associerar jättesnabbt.
5. Jag kan jättelitet om jättemycket.
6. Jag har skakat hand med Stephen King.
7. Jag är tok-lojal. Inte bunnyboiler-lojal, men lojal.
8. Jag kan hitta en festlig vinkel på ungefär vad som helst.
9. Jag slår vad om att inte ens Leif GW Persson har läst så många böcker om gärningsmannaprofilering som jag.
10. Jag vill inte dö längre. Och det är inte din förtjänst, FF. Och inte din heller, CH.
11. Det är väl egentligen rätt coolt att jag lyckades skaffa ett vapen?
12. Jag tycker snusk är romantiskt.
13. Jag är jättebra med 18-månaders bebisar. Sen tröttnar de.
14. Jag har varit på Graceland fem gånger.
15. Jag har varit i Pentagon.
16. Jag tog mig igenom världens värsta graviditet på egen hand. Dessutom flög jag USA runt med magen i vädret och elefantben.
17. Jag förstår hur bra Repo Man är.
18. Jag kan läsa en bok på en kväll. Kanske inte På spaning efter den tid som flytt, men, säg, Confederacy of Dunces. Men de senaste månaderna har jag haft en craving efter att lösa korsord. Kan jag vara gravid?
19. Jag är bra på att se nykter ut när jag är totally smashed.
20 När jag är totally smashed är jag jättebra på att få andra personer att utföra practical jokes som jag själv kommit på men är för feg för att genomföra.
21. Jag är bra på skor.
22. Jag är snyggare nu än när jag var nitton.

Jag framstår inte som särskilt komplex. Det kan bero på att jag inte är det.