Google maps locates me, therefore I am!

Som ungefär sist i världen har jag skaffat en s.k. "smart phone", en iPhone. De första dagarna var jag väldigt nära att självantändas över dess ondskefulla användarovänliga simkorts-synkronicering, för att inte tala om hur ohanterlig den är för mig som saknar alla former av finmotorik. Det är ett under att jag kunde ringa med t o m gamla kobratelefoner, så fortsättningsvis kommer mina sms att vara mycket korta och av typen "hr edu qw3ewrsett Waltrrrrrrrrrrs skriiiuidgskor??-.Dagijs t ishall imrgn." Om jag ska ringa någon vars nummer jag bara har på en lapp lär jag aldrig lyckas få numret rätt, så länge inte någon konstruerar en app som låter mig fotografera lappen och som sedan automatiskt lägger in den i min telefonbok som siffor (detta skulle iofs också vara svårt för mig, eftersom jag inte ens kan hålla telefonen stilla nog för att ta ett foto som går att avkryptera).

Och vad är upp med Apples snålhet med möjligheter att importera egna bilder från fil? Visst, en del appar låter dig skicka DERAS bilder till andra, men vad hjälper det mig när mormor omedelbart vill ha en bild på Walter som nyfödd? Tror hon skulle bli rätt lack om jag istället skickade en bild från LOL-pics med en skärmdump som visar Adolf Hitler som en Top Rated Girl.

Men... Föutsägbart nog börjar jag dock inse telefonens storhet. T.ex. tycker jag det är oerhört futuristiskt och campy Orwellskt med platsläsarfunktionerna (även om det var lite deprimerande att se att jag under tre dagar endast rört mig i en radie om 25meter kring mitt eget hem). Jag känner mig som en utrotningshotad bald eagle som någon har satt ett microchip på, det är ju stenhårt! Konsekvent laddar jag hem varje app som vill ha platsinformation för att kunna bevaka mig. Jag finns! Google maps can locate me, therefore I am! T-shirt-store i Skrapan erbjuder mig en tygväska för en krona - donc, je suis!

Ändå kan jag inte låta bli att fundera på det här med apparna. Det finns ju oändliga möjligheter! Om jag ändå kunde programmera! Här är mina topp-3 bästa ideér:

1. iWank

Detta är ett spel, oerhört simpelt, men ändå genialt! Principen är bara att, tja, med hjälp av ett eller flera fingrar på touch screenen så snabbt, rytmiskt
och effektivt som möjligt wanka av iPhonen. Givetvis måste det ändå finnas ett utfall av en mängd olika iPenisar/iKlitorisar som alla kräver olika teknik - kanske måste man trycka på "lube"-knappen i vissa fall, i andra inte osv. Men i gratisversionen får det vara basic: man ska sitta som en idiot och dra fingret upp och ner på skärmen. Snabbt. Jättesnabbt. Jag misstänker att apple inte kommer att gilla den här idén så grafiken fick ju vara obefintlig, och the money shot kan ersättas med en glad trudelutt eller catch phrase. Kanske t.o.m världens töntigaste fras kan användas: Boo Yeah!!!

2. Daily Emo Affirmations

App-butiken kryllar ju av olika "dagens-citat", "daily affirmations", "motivational quotes", "Bible quote of the day", "Einstein qoute of the day", "Funny quote of the day" etc i oändlighet. Jag avser dock att skapa en app som dagligen skickar en emo-affirmation: Vissa dagar kan det vara något så simpelt som "You suck!" eller "You really should carve your initials into your thigh, nutcase!"; andra dagar kan vi ta det till en mer intellektuellt utmanande nivå med citat som den alltid lika briljante Ciorans uppmuntrande "It is not worth the bother of killing yourself, since you always kill yourself too late" eller "Since all life is futility, then the decision to exist must be the most irrational of all" .
Förresten, ju mer jag tänker på det, så behöver nog E.M. Cioran en "Cioran Quote of the day"-app alldeles själv; the king of one-liners!
Anywho, Nietzches "Hope in reality is the worst of all evils because it prolongs the torments of man" kommer naturligtvis också att poppa upp en dag hos emo-prenumeranten, kanske dagen efter ett simpelt men kraftfullt "CUNT!!!"

3. Neologism-detektorn

Egentligen är nog det här mer ett verktyg för redaktionen på DN: det är ju sedan länge känt att när ett nytt svenskt ord (alltså antingen en anglicism, eller ett nyskapat eller svenskifierat ord i.e. en neologism) dyker upp i DN för första gången så betyder det att "early adopters-early discarders" skrockar sarkastiskt och tänker "meh, så jäkla 11 månader sen!".
Den här appen är således tänkt att scanna ett antal sajter (Flashback, Nöjesguiden, svenska twittrare i den demografiska gruppen "Stockholmare födda 1980-1985 och som har fler än 500 followers och som har läst fristående kurser i humaniora, helst filmvetenskap"; appen ska också kunna leta sig in i hårddiskarna hos svenskar som är med i Facebook-gruppen om tv-programmet "The Wire" (då fångar vi upp lingot hos de lite äldre neologism-pionjärerna), och, typ feber.se - ja, ni fattar).

Det här är en, som det nu är modernt att kalla sig som entreprenör, filantropisk app - vi kommer nu att till morgonkaffet slippa få ord som MILF eller bukkakke förklarade för oss tre år efter vi slutade använda det.

Ja, det var väl det jag hade att säga. I have spoken. Boo yeah!!!

Polisen misstänker: Sofo-hipster kvävd av otippad wigger-vinballe under häxhouseorgie

Har just läst klart Pelle Forsheds och Sefan Thungrens Stockholmsnatt. Åh, Gud, hur är det egentligen möjligt att identifikationsfaktorn är så stor? Jag är ju totalt SÅ inte hip. Största delen av namedroppingen i boken går rakt över huvudet på mig - ändå blir jag rent generad över hur close to home alltihop är. Lite som när jag läste Adrian Moles Dagbok på högstadiet och blev oerhört illa berörd och kände mig som värsta klyschan för att han ständigt refererar till sina ambitioner att bli "intellektuell".

Jag blir ändå förbryllad av hur så många som är födda första halvan av 70-talet kan ha så mycket gemensamt - är det "zeitgeist"? Indieskabben som har muterats in i våra gener så att vi filterar information på samma sätt, allihop?

"Allihop", förresten. Man får väl inte glömma att det handlar om någon procent södermalmsbor som nu är i en ålder som gör att de dominerar popkulturhegemonin i ankdammen. Men ändå... det är lite creepy.

Sedan har vi ju fenomenet 'hipster' i sig. Backlashen är ju rätt tydlig om man ska döma av Facebookgrupper som "I hate hipster scum", "Punch a hipster in the face", "All who blatantly hate hipster", "Get those glasses off, hipster cunt!", "Hipster Halocaust - the movie", "Thank you for not being a hipster douchebag", och min egen, på nyligen förekommen anledning, favorit "Take that Panama hat off your hipster head". Sajter som Look at this fucking hipster och Stuff hipsters hate eller Stuff white people like orerar på i samma anda.



Hipster or hobo? You be the judge.

En förvirrad svensk journalist född på 80-talet gjorde förra året ett försök att försvara hipstern på Expressen Debatt. Där utnämner han Robyn till hipster-drottning och yrar om att "poängen med hipsterkulturen något annat: vetskapen om att det finns någonting utanför schlagerbubblan. Riktig popmusik, och rätten att klä sig och vara som man vill."

Okej, det är ju trevligt att man slipper beslå killen med anklagelsen att han skulle vara kulturrelativist, eftersom han uppenbarligen menar att det finns "riktig" popmusik (argumentet ekade för övrigt i DN häromdagen, men då i debatten kring ett nytt operahus i Stockholm; enligt Nikola Matisic tränar oss Operan att se kvalitet). Jag förmodar att Andersson är för ung och Matisic för sur för att ge postmodernismen lite credit för att den tagit Kulturen från eliten och gjort den till Joe Blows subjektiva upplevelser i stället. Att folk i allmänhet tyvärr inte upplever annat än leda av På spaning efter den tid som flytt eller Niebelungens ring är nog bara att acceptera.

Inte heller verkar någon större del av befolkningen bry sig om "riktig" popmusik, om inte Idol-Jay och Bo Kaspers Orkester, som denna vecka dominerar topplistorna över mest nedladdade album, är vad Andersson menar med "riktig" popmusik.

Det andra problemet med Anderssons debattartikel är sentensen att hipstern helt enkelt bara utnyttjar "rätten att klä sig och vara som man vill". Fine, jag köper det som princip - men min egen onda hjärna vet ju att den rätten sannerligen inte verkar gälla den som väljer cityshorts, Ed Hardy-tishor och foppatofflor, eller ens den som är för tjock för sina Weekday-jeans - därav begreppet "pop-rygg". Hipstern är väl hatad just för sin intolerans, inte för sin sköna acceptans av all creations great and small, för att parafrasera James Herot? (Min högra, kosmiska hjärnhalva hatar i alla fall min vänstra hipsterhemisfär för att den är en sån jävla hate-monger!)

Äh, jag vet inte. I-landsproblem, yessiree. Det är bara så oerhört tröttsamt att hela tiden känna sig som om man slåss med sig själv: jag hatar Vice, men jag hatar också att jag hatar Vice, för egentligen gillar jag Vice. Makes sense? Förhoppningsvis inte. Om jag inte kan vara hipster, hipsterhatare, hipster som hatar andra hipsters eller hipsterhatare som hatar andra hipsterhatare kan jag i alla fall vara komplex!