Men man vänjer sej...

Sedan jag själv slutade twittra har jag följt kanske en eller två snubbar på Twitter. Om jag har förstått saken rätt ger man som twittrare upp ännu mer av detta omoderna begrepp integritet och låter världen ta del av alla små irritationsmoment, toppar, dalar, spyor och tillfälliga ligg som drabbar en. Lite som August Strindbergs avföringsdagbok, alltså.

Så jag tänkte att jag kan ju lika väl avslöja allt osmickrande om mig själv på en gång, så slipper jag börja twittra ÄNNU en gång:


1. Jag tycker skämt som inbegriper judar är jätteroliga.
2. Jag tycker skämt som inbegriper nazister är jätteroliga.
3. Jag är diagnostiserad med ADD Attention Deficenciy Disorder). Tack för den, Uppsala Akademiska sjukhus.
4. Jag föraktar människor som är ideologer.
5. Jag har aldrig suttit ner genom en hel TV eller DVD-film.
6. Jag har en gång skaffat en pistol med syftet att skjuta huvudet av mig (kunde Sara Svensson skaffa vapen kunde väl jag).
7. Jag känner en obehaglig sympati för Elizabeth Wurtzel.
8. Jag förutsätter att alla människor ljuger. Detta är ett nytt fenomen, som även ledde till punkt 6.
9. Jag har sett Laibach live.
10. Med största sannolikhet överkonsumerar jag psykofarmaka.
11. Jag är oerhört romantisk, men inte på något särskilt konventionellt sätt.
12. Jag tänker inte rösta.
13. Final Fantasy VII är fortfarande det bästa dataspel jag har spelat.
14. Jag tycker det är ganska tråkigt att umgås med min son. Därmed inte sagt att jag inte älskar honom över allt annat.
15. En gång sov jag inte på tre dygn och sen fick jag en psykos.
16. Jag är långsint.
17. Jag skulle ALDRIG kunna ödmjuka mig och be någon jag älskar/älskat om en ny chans. Hellre döden.
18. Jag har för vana att bli förbannad på folk och då radera dem ur telefonboken och sen ångra det när jag vill berätta nåt kul för dem via SMS.
19. Jag är livrädd för att gå ut i närområdet för alldeles för många av mina nemesis har flyttat hit/alltid bott här.
20. Jag har väldigt svårt att behandla patienter med osjälvständig personlighetsstörning objektivt, eftersom de påminner om min mormor, och då blir jag arg.
21. Jag har, underligt nog, ingen personlighetsstörning själv. Fråga Uppsala Akademiska sjukhus. Jag har bara ADD.
22. Jag blir nästan bara ihop med sexmissbrukare.
23. Min morfar var nazist.
24. Jag har psoriasis. Jättelite, på armbågarna.
25. Jag ligger aldrig med någon med ett IQ under 130.
26. Min öga-hand-kordination är i paritet med en åttaårings, så jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det med punkt 25.
27. Min enda hobby är seriemördare. Möjligen bordtennis också.
28. Jag dricker oerhört sällan alkohol. Jag blir nämligen helt amfetaminspeedad av sprit och allt slutar med att jag vaknar i Düsseldorf.
29. Jag är fullkomligt hyperneurotiskt vad gäller min vikt.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Jag är JÄVLIGT osympatisk, fast jag blir faktiskt ledsen ibland också. I morgon tänker jag skriva några finfina grejer om mig själv. Det finns några såna. Typ tre.

Den svenske hipstern: J'accuse språkreseföretaget EF!

Jag förstår att det pågår en otroligt navelskådande debatt i media kring begreppet hipster. Senast var det väl någon Kristofer Anderson som menade att det liksom var ett självändamål i sig att leta snygga skor på e-bay och känna till what's hot and what's not. Så man skulle liksom inte gnälla på dem, inte skrocka hånfullt när de namedroppar ännu ett FANTASTISKT M.I.A-inspirerat band från Uzbekistan som de hittade på Myspace igår. "Vi är liksom spjutspets", tror jag han försökte säga. Gäsp. Det må bero på att jag är en dinosaurie men en man som utnämner Robyn till alla hipsters drottning kommer aldrig någonsin att få min röst som ledamot i Hipsterstyrelsen.

Om ni frågar mig, och det gör ni inte så jag svarar ändå, så skulle Stockholms innerstad sett helt annorlunda ut om det under 90-talet varit strängeligen förbjudet för svenska tonåringar att vara utbytesstudenter. I stället vällde vi pubertala outcasts in i det stora landet i väster bara för att upptäcka att de enda som ville umgås med oss där OCKSÅ var the outcasts; stoners, goter, indierockare, skateboardåkare, matte-klubben och killar som kunde ingått i the trenchcoat maffia. Eftersom man som tonåring verkar vara en kunskapssvamp inkorporerades dessa nya vänners "kunskaper" (hur gammal Ginger i Gilligans Island är nu, hur man bygger en äppel-bong, storylinen i "Saved by the bell" , att det är roligt att hata resten av skolan när de i själva verket inte visste att vi fanns, att vinylskivor är oändligt mycket coolare än CD-skivor, att Heathers är ett mästerverk, att comic bookstore-guy är roligast i Simpsons och så vidare i evigheters evighet). Och helt plötsligt trodde vi att vi var amerikaner. Och att Sverige var en av USA:s satellit-stater.

I själva verket var vi ju fortfarande småstadsnördar fast nu med utbytesstudent-engelska och mantrat "jag önskar Starbucks kunde komma till Sverige."
Småstadsnördar som flyttade till Stockholm och startade pretentiösa reklambyråer och produktionsbolag och som knappt vågade flytta sig från punkt a till punkt b eftersom de (vi? jag flyttade till Lund och där var folk helt oironiskt politiska) var så bajsnödigt överspända.

Och detta säger jag Eder: det tar aldrig slut! Kristofer Anderson och anhang tar över emedan vi som var tonåringar på 90-talet äntligen börjar ägna oss åt åldersadekvata aktiviteter som, typ, att jobba och skaffa barn (som man förvisso kan använda som accesoarer för sitt inte helt nedlagda hipster-sinne genom att klä dem i Black Flag-tröjor eller låta dem titta på japansk manga odubbat och otextat).

Det där med Black Flag-tröjan är jag förresten själv skyldig till. Förlåt.


Ibland är skillnaden hårfin; hipsters eller Samhalls?

I look just like Buddy Holly

Snabbvisit i Göteborg med sonen. Lika helvetiskt som det låter. Han måste snart bli minst 1,5 meter lång så vi kan åka lite elchocks-bergochdalbanor. Kanske man kan dra ut honom på något sätt. Gjorde man inte det med folk på medeltiden? True story: Om man vill bli längre idag bryter ortopederna benen av en, och medan det halvläker sätter ortopederna fast skruvar i de brutna benen och drar dem längre och längre ifrån varandra. Sen när man är lagom lång får det helt läka. Det sägs att sångaren i Weezer lade en hel del pengar på en sån operation (och en jäkla massa morfin, får man anta).

Anywho. Tillbaka på Öland. Det regnar. Det passar bra, för den senaste tiden har gått i bitterhetens tecken. Fuck you, långskridskoåkare, mediahoror, ni med perfekt syn, alla kärnfamiljer, bloggare, folk som behöver "stabila vänner", grillare, mellanchefer, kompisknull och entrepreneurer.

Jag kan ju inte ens läsa romaner, men ändå ligger jag vaken om nätterna och tänker på Den Stora Samtidsromanen, som givetvis ska skrivas av mig. Men den ska inte handla om mig. Så jag har väl ingen chans; det enda folk verkar vilja skriva eller läsa är bekännelselitteratur. Men någon gång måste väl den marknaden vara mättat; vi bekänner ju allt i våra ruttna bloggar. Som den här.

Som underhållning?!

Live-blogg från Ölands Roots

Ett historiskt blogginlägg, faktiskt. Jag skriver nämligen helt live från soundclashen mellan Stereo Steppers Soundsystem från Stockholm, Jah Ark Manifest från Oslo och Firehouse från Köpenhamn på Roots-festivalen på Öland. Den som vinner får en FEEEEEEEEEET pokal och lite stålar. Jag sätter mina pengar på Firehouse, men det kanske mest beror på att deras front var den enda snubben som inte såg ut att ha bott med kackelackor sedan Bob Marley spelade på Gröna Lund.

Svenska Stereo Steppers har redan åkt ut och rightfully so. Det enda de gjorde som var bra var att hylla gamle Peps en smula. Norge borde också åka ut, för deras front ser ut som Yar Yar Binks. Men all in all; soundclashs är roliga för de skäller så vänligt på varandra. Killen i Firehouse verkar förresten vara allvarligt kär i Buju Banton. Men ärligt; Firehouse förtjänar så hårt att vinna. Verkar vara fina killar (se.t.ex bilden nedan).



Annars ägnar jag mig ju mest åt people-watching. Det är ju faktiskt fruktansvärt roligt med svenska rastafaris, framför allt deras huvudbonader. Jag har sett: virkade mössor, peru-mössor, en tomteluva, swingpjatthattar vilket verkar vara festivalgrejen nummer ett i år, tropikhjälm, fler turbaner än jag orkar tänka på och, något otippat, två cowboyhattar.

Fast jag har liksom inte orkat engagera mig idag. Det var för varmt, så först vid halvsextiden släpade jag mig ner till festivalområdet (det är 50 meter). Festivalen tar 2300 personer och det var slutsålt och INGEN var full ännu. Spännande.

För övrigt har jag nu kommit på ytterligare en sak som jag på något sätt tycker är hjärtskärande förutom överläkare som äter pinnglass; en jamaikansk artist som kilade omkring på området ivrigt mumsande på en våffla med sylt och grädde. Det liksom s t ä m d e inte.

Men det verkar som om finalduellen mellan Firehouse och Jah Ark Manifest drar ut på tiden och jag bryr mig inte tillräckligt för att ta reda på vem som kommer att vinna. Så nu går jag hem.

It's like goth

Jag är ju, till motsatsen är bevisad, faktiskt doktor i både det ena (M.D.) och det andra (Ph.D). Min syn är dessutom bedrövlig (höger öga: -9.5, vänster öga -8.5). Jag snöar in på saker som Alan Turing eller rundmaskar, men kan inte sitta stilla genom en hel biofilm. (Nu märker jag att det verkar som om jag försöker berätta att jag har Aspergers syndrom, men jag HAR inte det. Vad jag däremot HAR är en magnifik uppmärksamhetsstörning; fast jag föredrar att tänka på det som en magnifik förmåga till multi-tasking).

I själva verket ville jag bara kokettera med att jag är en nörd och förklara varför jag en vacker dag som denna sitter och random-söker på data basen MedLine. Jag är så otroligt fascinerad av de underliga projekt socialt inkompetenta personer som jag dedikerar sina liv till. Låt mig visa några exempel:

1. The mental health literacy of rural adolescents: Emo subculture and SMS texting av två snubbar från Australien.

Jag ser framför mig två lite för gamla goter på någon socialmedicinsk instutition som vill ut och "vara nere" med ungdomarna. De tycker det där med emo är grymt, för det är en subkultur, "nästan som vi med Sisters of Mercy och dom; men det här med SMS? Kan det verkligen vara bra?

Det fanns ju inte när vi var unga. Då skickade vi blandband till varandra. Det var tider det."

En del frågor väcks onekligen. Vem BETALAR för den här forskningen? Telefonbolagen? H&M? Vem GAGNAS av den här forskningen? Förmodligen är svaret "ingen alls". Särskilt när studiens slutsats är denna: "CONCLUSIONS: The impact of Emo subculture and SMS texting on mental health literacy requires further exploration."

Faktum är att jag kan faktiskt inte komma på någonting som MINDRE "requires further exploration" som hur emo eller SMS påverkar lantlig ungdoms psykiska hälsa. Det skulle möjligen vara nästa artikel:

2. Sex and sport: chlamydia screening in rural sporting clubs.

Jag orkar inte ens kommentera onödvändigheten av den ovanstående undersökningen som OCKSÅ är gjord i Australien. De verkar ha lite av en hang-up på "rurala områden".

Det HÄR är dock en artikel som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Jag tänker därför citera hela inledningen till det festliga "abstractet" till artikeln (ett abstract är en sammanfattning av syfte, utförande, resultat och slutsats av den gjorda studien):

3. Crime scene investigation (as seen on TV).

A mysterious green ooze is injected into a brightly illuminated and humming machine; 10s later, a printout containing a complete biography of the substance is at the fingertips of an attractive young investigator who exclaims "we found it!" We have all seen this event occur countless times on any and all of the three CSI dramas, Cold Cases, Crossing Jordans, and many more...

Författaren till ovanstående studie aspirerar nog i själva verket på att få skriva synopsis till forensiska TV-serier men misslyckades i Creative Writing 101 och tvingades bli biomedicinare. Nu viger han sin karriär åt att underminera all ev. trovärdighet i samma TV-serier. "That'll show them", väser han och utbrister i ett sånt där "galen-professor"-skratt. Sen går han hem och kollar på Bones.

Okej, jag börjar bli långrandig. I alla fall; det här är artiklar jag hittat i en MEDICINSK databas. Tanken på vad jag skulle ramla över om jag sökt i den mer humaniorainriktade databasen Social Abstracts svindlar: Gökur ur ett queerperspektiv? Intertextualitet i Suzanne Vegas sångtexter? Sociala medier och Stonehenge: en jämförande studie?

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att all forskning bör förbjudas.

När folk med Tourettes startar Facebook-grupper

Jeeze. Såg just att det finns en Facebookgrupp som heter "It isn't rape, it's surprise sex." Vem vill att det ska komma upp på feeden? "Nance just joined the group 'It isn't rape, it's surprise sex.'"? "Like!"

Det får mig att tänka på en hemskt olycklig t-shirt på en Roskildefestival. En dyngrak, halvnaken och tonårig danska ramlade omkring på området i en tisha som det stod SUP MEG FULD OG UDNYD MEG på.

"Sup mig full och utnyttja mej", förresten. Man kanske skulle skaffa en sån tisha. Eller starta en facebookgrupp. Åh,herregud vad glad jag är att jag inte är full. Då hade jag baske mig gjort det.

He's good for you!

Öland är "bra för mig". Detta betyder att jag omedelbart måste lämna Öland. Det är ju ett etablerat axiom att så fort någon säger "han är bra för mig" så är denna någon SOOOOO inte kär i sin kille. Sannolikt är hon istället on the rebound galore eller lider av personlighetsstörning av borderlinetyp. (Av ren vänlighet leder länken till ett test där du kan kontrollera om du själv är borderline).

Så om jag stannar på Öland, för att det är "bra för mig", kommer jag snart att börja förakta Öland och äcklas av Ölands ständiga försök att göra allting rätt. Tro mig. Fast jag måste ju förstås vänta med att lämna ön tills jag har varit på Ölands Roots.

Teratologen

Jag är egentligen en sjöjungfru. Det enda världen märker det på är mina tår. På båda fötterna är de två tårna bredvid stortån liksom ihopväxta. Webbed feet. JAG å andra sidan märker det på mitt tvångsmässiga havsbadande, hemliga upskattning för calypso och att jag en gång var med i en ostronätartävling (jag åt ett ostron).

Jag är väl medveten om att mina sjöjungfrutår är en, ehrm, missbildning. Den har till och med ett namn: syndaktyli. Men, whatever, jag simmar jävligt bra.

Och nu är jag på Öland och har sprungit långt och kastat mig i Kalmar Sund och fick en liten endorfinrush och känner mig nöjd med både det ena och det andra.

T.ex.

1. Böckerna från Bokus som har anlänt, dvs två böcker av profileraren Roy Hazelwood, mannen som införde den forensiska dikotomin organiserad/disorganiserad mördare.

2. Att jag hällde öl på en nyhetsuppläsare från TV4 på Debaser igår. Inte med flit, men jag hatar TV4.

3. Att jag redan har sett ett gäng tyska rastafaris förbereda sig för reggae-roots-festivalen på dansbanan här borta till helgen. Deras förberedelser bestod i att försöka resa ett tält while under the influence av enorma mängder ganja. En vacker syn. Tyskar. Trevligt folk. Bra motorvägar.

4. Jag har kapitulerat inför faktumet att jag faktiskt inte längre kan läsa romaner. Det ENDA som intresserar mig litterärt är non-fiction. Jag väljer att skylla detta på världens samtliga författare, inte på min egen krympande temporallob, eller var nu kreativitetscentrum råkar sitta.

Ja, det här var ju inte nåt vidare inlägg. Jag kanske kan rekommendera något, så verkar det som om jag hade något att säga. Så jag rekommenderar skivan Queen of Denmark med John Grant (ex Czars). Om man inte lyssnar på texterna, och om man programmerar bort Elton John-låtarna med bara Grant och ett piano är det en sjukt bra platta. Han spelade på Strand för några veckor sen och visade tyvärr väldiga tendenser på att blomma ut som "Sverige-vän", men vi kan ju hoppas att det går över.

Konserten var för övrigt rätt sweet; men suck, ja, medelåldern på publiken var nånstans kring 35+. Men, kids, det är vi som bestämmer nu. Vi är de nya 40-talisterna, so screw you. Goddamnit. Det är dags att ni visar oss den respekt vi förtjänar. Vi BYGGDE fan era jävla hipster-ställen och, by golly, postpunken är helt enkelt VÅR!


Well, then; I pity you.

Tjoflöjt!

När jag hade min gamla blogg hade jag ett par hundra trogna läsare per dag. Nu verkar det som om jag har ungefär fjorton. För att åtgärda detta har jag beslutat mig för att tagga detta inlägg med lockande termer såsom felching, pegging och DP.

Jag är inte säker på att det är just den målgrupp som söker på sådana termer som är vad jag söker, men hey, all publicity is good publicity ("som Bianca Jagger sa" - det är det enda roliga i hela Johan Kindes infantila bok Någon sorts extas).

Så för att tillfredsställa de dreglande porrsurfarna men också mina fjorton läsare tänkte jag köra lite boktips idag. Men vänta er inget modernt.

Vi börjar med Charles Bukowski, bless his heart. Jag tänkte skriva några ord om Hollywood (1989), som jag läste på engelska eftersom Bukowskis samtliga böcker i Sverige är översatta av en kille som var lite hep på 70-talet och fortfarande använder samma lingo - men tyvärr tror jag att han ligger högt på Kulturtanternas Knulltia: jag pratar alltså om Einar Heckscher.

Det som alltid upprört mig mest med Heckschers misshandel av Bukowskis språk är att han (Ernst) helt frankt döpte om romanen "Ham on Rye" till "Min oskuld och Pearl Harbor". Vilket är helt obegripligt, för Bukowski har själv sagt att han ville att titeln skulle vara en blinkning åt Salingers Catcher in the Rye, samt också obegripligt eftersom boken mest handlar om Bukowskis nodulopostulära acne...

Ja, nu har jag ju kommit in på ämnet Heckscher. Fatta att de gav honom American Psycho att översätta! Det är ju som att be Jane Austen översätta Philip Roth!
Citat ur Einars fina CV: "Fem höga med handen!" (babelfisken säger "High five!"), "potassium-tabletter" (resten av den kända världen säger kaliumtabletter)."Himmel och pannkaka!" ropar en skäggig biker i Fear and loathing. WTF? Och så min eviga favorit: Whoooeeee!!!! i On the road blir... Tjoflöjt!!! i Heckschers händer...

Nå, nog om detta. Nu ska jag säga några ord om boken Hollywood, som ni alla givetvis ska läsa omedelbart, alla fjorton av er.

Buken är ju alltid Buken. Det här är en ganska sen roman; en nyckelroman om tillkomsten av filmen Barfly med Mickey Rourke och Faye Dunaway i huvudrollerna. Alla kändisar är ganska illa maskerade, Werner Herzog blir t.ex. Herner Werzog om jag inte missminner mig, vilket gör en Hollywood-triva-buff som jag gråtfärdig av lycka. Men själva boken... det är väldigt mycket kändisar som kommer fram till Buken och förklarar att de anser att Buken är amerikas enda ärliga författare, och så är det lite jobbigt med hans hopplöst medberoende hustru som liksom ett mantra genomgående muttrar "jag har fått honom att dricka örtte." Grattis. Hur som helst, Buken rocks, så mindre än tre flaskor Rosita av fem ger jag honom aldrig.


Är det Stoffe? Är det Kenta? Är det David Crosby? Jimmy Hoffa? Ånej, det är Einar Heckscher i sin bästa kostym.

En lite försenad nekrolog

Är det nu det är meningen att man ska bli lite tårögt 35+-nostalgisk och berätta om sina bästa Hultsfredsminnen? Jag menar, om t o m Fredrik Strage har kommit undan med det kan väl jag också få halta fram på en promenad längs memory lane.

Fast nu när jag tänker på det så vill jag inte. Ärligt talat var jag bara där för att hångla.



Ja, fråga inte mig; bilden kom upp när jag googlade "Hultsfredsfestivalen".

Jag är ställd.

I vanliga fall känner jag en rent patologisk drift att tycka precis tvärtemot alla andra. Nu har jag i en veckas tid försökt hitta en sexualliberal infallsvinkel på polismästare Lindbergs böjelser, men vad fan! Det går ju inte. Gränsen var liksom nådd när transkripten kom ut och Lindberg krävde att bli kallad "pappa" av småflickorna; det är ju för guds skull som en parodi på en hiphop-tryckare från 1997.

Jag försökte verkligen hitta nåt. "Till och med Ingela Agardh fantiserade om våldssex", tänkte jag. Insåg själv att det var ett uselt argument. "Det kanske bara är hitte-på, alltihop", försökte jag också. Men nej. Lite för mycket pekar i andra riktningar. Om de i alla fall kunde varit vuxna, flickorna, så hade jag haft lite mer att jobba med.

Det enda jag kan hoppas på nu är att kriminologen Martin Granns uttalanden i kvällspressen om att Lindberg sannolikt har en ovanligt stark sexdrift kommer att driva Kvinnojourernas Riksförbund (ROKS) bananas och att det alltså kommer att bli en festlig "SEXKÖP HANDLAR BARA OM MAKT!"-debatt mellan radikalfeministerna och naturvetarna.

Det här med min oförmåga att vara objektiv chockerar mig. Kan det vara så att jag inte är byggd av AI i alla fall? Skulle jag passera Turing-testet after all?

Jag gjorde ett försök på Turinghub. Resultaten tyder på att jag sannolikt är en människa, som väntat, men att Fred, svaranden, är en illa programmerad dator, men som möjligen skulle kunna vara en gravt schizofren cineast:


Jag: Hi there

Fred: Well basically, Hi :)

Jag: I am not an animal.

Fred: Is it a mammal?


Jag: I was quoting the movie Elephant Man.

Fred: All those bald headed people...Robert Duval and Donald Pleasance in rare form in THX1138.

Jag skrockar en stund. Men gudars skymning! Helt plötsligt uppvisar Fred en förvånande, och skrämmande, insikt i människans psyke:


Fred: Why do you like to talk to computers?

Jag: I guess I am a nerd.

Fred: Do you have any real friends?

Här valde jag att avsluta konversationen med Fred för jag vill inte få mina sociala tillkortakommanden blottlagda av en ganska keff dator. Undrar om han känner HAL?

Gammal favorit.

På något sätt får det mig att känna mig trygg att saker slinker igenom det politiskt korrekta filtret även på Facebook.