Devo på Vivo - the Return of the Ordvits

Tvärtemot vad man kan tro så är min självcensur monumental. Jag har skrivit mängder av blogginlägg och sen bestämt mig för att "Nä. Fail." och så hamnar inlägget inte på bloggen utan i arkivet. Men nu får det vara slut! Det verkar ju inte besvära andra att de inte har något att säga på sina bloggar, och med tanke på att ingen dessutom ens verkar läsa min blogg, så kan jag väl lika gärna lägga ut saker jag är halvnöjd med. Så here goes: ett inlägg om ett redan discarded fenomen, men som kändes kul när jag skrev det (e.g. för fyra veckor sedan)...

Det verkar som om "den roliga historien" är tillbaka. Vitsen, alltså. Calle Schulman och produktionsbolaget Hard Hat ska i samarbete med SVT börja göra "Har du hört den förut?" igen.

För er som var för unga för att minnas och för er som har förträngt programmet var det helt enkelt något slags proletärt stå-upp-program, med skillnaden att de som bidrog med skämten inte stod upp, inte var roliga (och definitivt aldrig elaka), och såg dessutom ut som slöjdlärare. När jag tänker på det så var väl förresten enda likheten med stand-up att publiken drack alkohol (programmet spelades in på en "gemytlig" krog). Anywho, under ledning av bindgalningen Ewert Ljusberg och gul Blend-tanten Margareta Kjellberg, drogs det "roliga" historier som i regel gick ut på att disponent Åhman på pappersbruket/prosten/svärmor/kommunalrådet drogs vid näsan av husan/byfånen/svärsonen/krösamaja - ja, ni fattar. Klassisk sparka-uppåt-humor. (Och sådan är ju faktiskt aldrig rolig, tvärtemot vad Bengt af Klintberg försöker slå i er). Det fanns också roliga historier med ett lite mer ekivokt inslag, men vi snackar inte Aristocrats här, utan snarare vitsar där ord som "sänghalm" och "herdestund" ingick. Av någon anledning kom jag just ihåg att min egen mormor höll på att kvävas av skratt när vi såg på programmet: mormor bröt ihop när "husan" på frågan "Hur lång är er fästmans semester?" svarade "23 centimeter". Det säger visserligen en del om programmet, men vid närmare eftertanke kanske mer om min mormor...

Nu är inte nylanseringen av "Har du hört den förut?" enda tecknet på vitsens återkomst som acceptabel underhållning (naturligtvis har vi early discarders redan lagt ner skämtandet HELT, men jag pratar mer ur ett zeitgeist-perspektiv här, serru). Av alla otippade personer i Curb Your Enthusiasm-galleriet drar t.ex. Funkhouser en faktisk vits i ett av senaste säsongens avsnitt, och SAMMA vits utlöser analinkontinens (och en quest efter skämtets ursprung) i ett nyligen sänt avsnitt av Family Guy.




Men framför allt var 2010 specifikt året då "ordvitsen" (a.k.a. "pappa-skämtet") integrerades i t.ex. så gott som all rubriksättning av t.ex. krönikörer och bloggare med Koll.

Visst, en ordvits kan fortfarande vara en simpel ordvits - och ett briljant halv-färskt exempel är väl Åke Catos "Efter teves granskning av Ingvar Kamprad samlades i går ett antal demonstranter utanför Ikea och ropade slagbord" (ett skämt som jag själv skrattade åt i ungefär en vecka, och nu skrattar jag visst igen).

Men: the new and improved ordvits bör innehålla ett element av referenshumor. Jag kan belysa med ett urval av rubriker på Fredrik Strages krönikor/blogginlägg på Dn:
- Gå (i demonstrationståg) som en egyptier (okej, den var ju egentligen inte hans egen utan baserad på You tube-klippet, men YOU TUBE-KLIPPET platsar ju)
- Burgaren i nöden
- Johnny B om ursäkt
- När lammen väsnas
- Ku Klux Kort
- Bättre Daft har ingen haft

Det här är ingen utveckling jag på något sätt har något emot, tvärtom! Ordvitsaren i mig, den tvångsmässige ordvitsaren, jublar inombords. Och jag upptäckte genom en vän något alldeles, alldeles underbart: Lou Reed i tweed - en blogg som kombinerar ordvitsen med ofta esoteriska, eller snarare obskyra, referenser och photoshop! Skåda:

Franciscus av Assissi i Thin Lizzy



Moa Martinsson i Yvonne



Rodney King och Staffan Ling




Nu kan jag ju inte stjäla alla bilder och lägga ut dem här, men låt mig ändå citera några ytterligare inlägg:

- k.d. lang i Sugarhill Gang
- Heidegger färglägger
- Bez som Pez
- Platon fyller arton
- Rosa Parks i Sparks

Dock verkar projektet Loureeditweed ligga på is. Sista inlägget är från 30 november 2010 ("Apbyxa" som bloggens skapare kallar sig är naturligtvis en early discarder...), men i mitt huvud rullar förslagen i hundraåtti. Jag KAN INTE sluta att försöka komma på nya möjliga Loureeditweed-bilder. Så som katharsis lägger jag ut dem här. En del av dem. En bråkdel. Så sorgligt kompulsivt är mitt ordvitsande att rådata är outsinligt.

Mina favoriter ur mitt eget material:

1. Cagney & Lacey & John Wayne Gacy
2. Devo på Vivo
3. Coolio med polio
4. Ralph Waldo Emerson Lake and Palmer
5. Lacan som en astrakan.
6. Kanaye West i en skinnväst.
7. Philip Glass i Infinite Mass.
8. Robert Wyatt & en hi-hat.
9. Peppe Eng som maräng.
10. Michael Anthony Hall i the Fall

Så, för att sammanfatta, tänker jag flytta till Göteborg. Later, dudes and dudettes.