Polisen misstänker: Sofo-hipster kvävd av otippad wigger-vinballe under häxhouseorgie

Har just läst klart Pelle Forsheds och Sefan Thungrens Stockholmsnatt. Åh, Gud, hur är det egentligen möjligt att identifikationsfaktorn är så stor? Jag är ju totalt SÅ inte hip. Största delen av namedroppingen i boken går rakt över huvudet på mig - ändå blir jag rent generad över hur close to home alltihop är. Lite som när jag läste Adrian Moles Dagbok på högstadiet och blev oerhört illa berörd och kände mig som värsta klyschan för att han ständigt refererar till sina ambitioner att bli "intellektuell".

Jag blir ändå förbryllad av hur så många som är födda första halvan av 70-talet kan ha så mycket gemensamt - är det "zeitgeist"? Indieskabben som har muterats in i våra gener så att vi filterar information på samma sätt, allihop?

"Allihop", förresten. Man får väl inte glömma att det handlar om någon procent södermalmsbor som nu är i en ålder som gör att de dominerar popkulturhegemonin i ankdammen. Men ändå... det är lite creepy.

Sedan har vi ju fenomenet 'hipster' i sig. Backlashen är ju rätt tydlig om man ska döma av Facebookgrupper som "I hate hipster scum", "Punch a hipster in the face", "All who blatantly hate hipster", "Get those glasses off, hipster cunt!", "Hipster Halocaust - the movie", "Thank you for not being a hipster douchebag", och min egen, på nyligen förekommen anledning, favorit "Take that Panama hat off your hipster head". Sajter som Look at this fucking hipster och Stuff hipsters hate eller Stuff white people like orerar på i samma anda.



Hipster or hobo? You be the judge.

En förvirrad svensk journalist född på 80-talet gjorde förra året ett försök att försvara hipstern på Expressen Debatt. Där utnämner han Robyn till hipster-drottning och yrar om att "poängen med hipsterkulturen något annat: vetskapen om att det finns någonting utanför schlagerbubblan. Riktig popmusik, och rätten att klä sig och vara som man vill."

Okej, det är ju trevligt att man slipper beslå killen med anklagelsen att han skulle vara kulturrelativist, eftersom han uppenbarligen menar att det finns "riktig" popmusik (argumentet ekade för övrigt i DN häromdagen, men då i debatten kring ett nytt operahus i Stockholm; enligt Nikola Matisic tränar oss Operan att se kvalitet). Jag förmodar att Andersson är för ung och Matisic för sur för att ge postmodernismen lite credit för att den tagit Kulturen från eliten och gjort den till Joe Blows subjektiva upplevelser i stället. Att folk i allmänhet tyvärr inte upplever annat än leda av På spaning efter den tid som flytt eller Niebelungens ring är nog bara att acceptera.

Inte heller verkar någon större del av befolkningen bry sig om "riktig" popmusik, om inte Idol-Jay och Bo Kaspers Orkester, som denna vecka dominerar topplistorna över mest nedladdade album, är vad Andersson menar med "riktig" popmusik.

Det andra problemet med Anderssons debattartikel är sentensen att hipstern helt enkelt bara utnyttjar "rätten att klä sig och vara som man vill". Fine, jag köper det som princip - men min egen onda hjärna vet ju att den rätten sannerligen inte verkar gälla den som väljer cityshorts, Ed Hardy-tishor och foppatofflor, eller ens den som är för tjock för sina Weekday-jeans - därav begreppet "pop-rygg". Hipstern är väl hatad just för sin intolerans, inte för sin sköna acceptans av all creations great and small, för att parafrasera James Herot? (Min högra, kosmiska hjärnhalva hatar i alla fall min vänstra hipsterhemisfär för att den är en sån jävla hate-monger!)

Äh, jag vet inte. I-landsproblem, yessiree. Det är bara så oerhört tröttsamt att hela tiden känna sig som om man slåss med sig själv: jag hatar Vice, men jag hatar också att jag hatar Vice, för egentligen gillar jag Vice. Makes sense? Förhoppningsvis inte. Om jag inte kan vara hipster, hipsterhatare, hipster som hatar andra hipsters eller hipsterhatare som hatar andra hipsterhatare kan jag i alla fall vara komplex!