Your friendly neighbourhood Spiderman

När jag växte upp var superhjältar lite campy killar i långkalsonger och cape. De hade svenska namn som Stålmannen, Hulken, Spindelmannen och - la pièce de resistance - Läderlappen. Men något hände. Jag misstänker att det var 90-talet och den där irriterande postmodernismen som skulle göra finkultur av allt från Madonna-låtar till The days of our lives. Eller så var det publiceringen av Watchmen. Jag vaknade nämligen en dag och upptäckte att superhjälten numera är en bitter, komplex, grubblande übermensch som lever i nåt slags urbant postapokalyptiskt kaos. På steroider. Kultureliten (iaf de som är födda på 60-70-talet) krämar ner byxorna när de får analysera den senaste Batman-filmen och använda sig av termer som "manlighetskris", "alienation" och "dystopi".
Kom igen! På med tightsen igen, det här är ju rent löjligt. De är SUPERHJÄLTAR och som sådana ska de inte lida av existentiella grubblerier utan bli bitna av radioaktiva insekter och efter detta kunna, tja, hänga upp och ner från taket, surfa eller se med röntgensyn. Möjligen kan de ha ett barndomstrauma att hämnas, men för det mesta ska omgivningen vara vänligt inställd bortsett från en noga utvald och endimensionellt porträtterad nemesis.
Och när blev Läderlappen Bat Man? Den blick av totalt oförstående blandat med en smula förakt som min 4-åriga son gav mig när jag kallade Bat Man för Läderlappen får mig fortfarande att vakna svettig och livrädd om nätterna ibland.




Den här bildserien som visar actionfiguren GI Joes utveckling sen 60-talet vittnar om att han onekligen har fått smak för ryssfemmorna i det nya milleniet. Så opatriotiskt. Och var har det stiliga skägget tagit vägen?

Det får vara nog med pretentiösa superhjältar nu. Up and atom, Radioactive man!