I första avsnittet visas övergången från Termin 1 till Termin 2. Alla som pluggar medicin vet att detta betyder ANATOMIKURSEN och DISSEKTIONER (= obduktioner, med den lilla skillnaden att här är det ingen som vill veta dödsorsaken utan de utförs i utbildningssyfte. Vilket i sin tur betyder att en vanlig obduktion ter sig som en dag på Tivoli i Köpenhamn eftersom man vid vanliga obduktioner inte långsamt skalar sig ner genom lager efter lager av hud, fett, muskler i jakt på identifierbara organ). Så, om man tar sig igenom termin 1 utan att doppa ett A4 med en teckning av citronsyracykeln på i cyanid och svälja den är det bara att dra på sig handskarna och börja gräva.
Det är min fasta övertygelse att ANATOMIKURSEN enbart är ett slags medicinens mandomsprov, rite de passage, initiationsrit and what not; en rit in i synen på människokroppen som en maskin och in i den märkliga, hierarkiska värld som är läkarvetenskapens. De gamla rävarna i fakulteterna har dock förstått, typ fyrtio för sent, att "the times they are a-changing" och att det är rätt hippt med etik och att existentiella kriser inte är ovanliga för unga människor som på det här något bisarra sättet får se sin första döda kropp. Sålunda skall man inte bara göra sitt jobb, dvs lära sig anatomi, utan först förberedas genom föreläsningar av etiker, studentpräster, tidigare studenter, filosofer, obduktionstekniker och din morsa. Annat var det i 1800-talets Yale, där det "it was not uncommon to see mock battles among the students using [removed] body parts as weapons", som Dr Robert M. Kaplan beskriver i sin festliga pop-sci-bok Medical Murder.
Courtesy of Rembrandt...
Den politiskt korrekta maffian som grasserar inom den bildade övre medelklassen är sannolikt rörande överens om att det nuvarande förfarandet vid K.I. vid introduktionen av ANATOMIKURSEN är så nära utopia vi kan komma, om nu dissektioner måste förekomma.
Vad studieledningen eller maffian INTE tar med i beräkningen är att de som inte svalde cyanid börjar termin 2 ganska taggade och har förberett sig mentalt mellan terminerna, diskuterat sinsemellan, och är framför allt inte dumma i huvudet (i regel, i alla fall). Första veckan, föreläsningsveckan, blir alltså ett rungande antiklimax som dessutom bygger upp en närmast diabolisk spänning inför "mötet" med sannolikt studentens första lik. För naturligtvis kan inte inlärningen börja bara för att man genomlidit redundanta föreläsningar; nu kommer momentet "introduktion av lokalerna". I klungor vallas man genom salen där dissektionerna kommer att ske, man får se kylskåpen, arbetsverktygen, träffa vaktmästaren som för att skrämma upp oss ytterligare ser ut precis som Freddie Wadling och alltihop övervakas, givetvis, av studentprästen som lyckligt hugger tag på den stackare som bleknar lite eller sväljer lite för hårt.
Dagen efter vallningen är det dags för lit de parade. "Preparatet" (dvs den donerade kroppen) ska visas. Vid det här laget är halva kursen beredda att lägga in sig på Beckis och andra halvan funderar på om man inte borde blivit tidningsbud istället. Och så går man in i salen, där anatomikern står klädd i bland annat svarta gummihandskar som går upp till armhålorna och vinkar vänligt. Sen håller han ett litet tal om etik, igen, som tar ungefär 15 minuter, under vilka alla tvingas stå upp och ger alla tvångstankar om att de ska få blodtrycksfall, ramla ihop och släpas därifrån av en jublande studentpräst.
Tro inte att kroppen sen visas upp, hel och ren och död, vilket faktiskt inte är ev särskilt skrämmande syn utan en syn som ger upphov (om man bara fick chansen)till en känsla av ödmjukhet och respekt för att människor faktiskt av ren vänlighet donerar sina världsliga skal för att vi ska kunna utbilda oss. Men nej, ingen hel kropp förevisas. Anatomikern har bestämt att det är mindre "skrämmande" om han avtäcker kroppsdel för kroppsdel (tips: skippa de svarta gummihandskarna om du inte vill framstå som skrämmande). Således lyfter han upp lakanet från en hand, lägger tillbaka lakanet, visar ett knä, lägger tillbaka lakanet, visar ett öra, lägger tillbaka lakanet och så fucking vidare.
Jag kommer inte riktigt ihåg om vi slutligen fick se hela kroppen på en gång, men jag minns att dagen efter stod man i alla fall själv där vid ett lik med gummihandskar upp till armhålorna och en skalpell i högsta hugg. Gert Fylking borde varit där med ett "Äntligen!"
Jag kommer också ihåg hur oerhört LURAD jag kände mig den första dagen som var "på riktigt", för här hade hela institutet försökt slå i en att det var något högtidligt och fint vi skulle genomföra som inlärningsprocess, när det i själva verket närmast gick att likna vid en hybrid av rörmokeri och slakt.
Jag menar inte att vara respektlös med den här texten. Eller jo, jag är gärna respektlös mot studieledningen och maffian, men jag tycker att de människor som donerar sina kroppar (som för det mesta är gamla läkare, så de vet mycket väl vad de donerar sig till) förtjänar en oerhörd respekt. Vad de däremot INTE förtjänar är att vi under en veckas tid mer och mer kom att tänka på dessa före detta levande, skrattande, gråtande, morrande, älskande och älskade människor som fruktansvärda, skrämmande monster. Jag gillar inte David Eberhard men jag kan inte låta bli att faktiskt tycka att han har en poäng när han pratar om "trygghetsnarkomani". Faktum är ju faktiskt att vi, ehrm, alla den vägen ska vandra, och det är inget mer med det. Varför först försöka skydda oss från mötet med en död människa genom en massa eufemismer som "preparatet" i stället för att bara låta oss, som de vuxna människor vi är, ta oss an vår uppgift och börja jobba. Jag fattar bara inte. Men det är klart, vi är alla individer med olika bagage (jag hade aldrig sett ett lik innan) och naturligtvis måste det finnas utrymme för diskussion och reflektion för dem som behöver det (som t.ex. en kursare vars far gått bort för några månader sedan). Men gode gud, den där inledande veckan termin 2 måste vara ursprunget till uttrycket "the road to hell is paved with good intentions"...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar