Om jag har förstått saken riktigt (och risken är väl rätt stor att jag inte har det) pratar man om olika vågor (vågar? Andrea Dworkin behövde ju en) när man diskuterar feminismen som 'idèhistoriskt fenomen'. Den första vågen var suffragetterna. De krävde mest att få rösträtt, att få bära byxor och att få cykla på såna där cyklar med ett jättestort och ett jättelitet hjul. Tack och lov förbjöds de att göra det sistnämnda, men de fick rösträtt. Nå, i samband med andra världskriget försvann plötsligt en stor del av de amerikanska företagens arbetare till krigstjänst, varför man då kallade in kavalleriet, dvs kvinnorna fick ta över arbetet. Sedan kom männen hem och ville ha sina jobb tillbaka, men då hade kvinnorna fått smak på det där med att ha egen lön och egna rättigheter och de verkade också ha blivit enormt kåta av att låta testosteronet flöda där på arbetsplatserna så den generationen som föddes i början av 40-talet blev så många att de kallades "baby boomers". Deras mammor hade nu tvingats tillbaka till husmorsrollen genom ivrig propaganda och för att stå ut knaprade de både uppers och downers (tabletter var behagligt tillgängliga under 50-talet, "mother's little helper" har vi ju alla nynnat till) men tänkte sin själ låta sina döttrar gå i college också och inte bara för att "get a degree in finding a husband". De skulle kunna försörja sig själva och stå på egna ben.
.
Sen började de där baby boomer-typerna växa upp. Andelen kvinnor som läste vidare på college hade aldrig varit större. Plötsligt blev tillströmningen till universitet och colleges jättestor (även om fair share skickades till DaNang) och det var väl i samband med att college och universitet gjorde att kvinnor kunde samlas i stora grupper och dela erfarenheter (samt den fasansfulla tanken på att dregla omkring som en zombie som en liten hemmafru i New Jersey) som den andra vågen av feminism började växa fram. Det är nu det börjar bli krångligt.
Nu hade nämligen p-pillren introducerats för den stora allmänheten, och det som tidigare varit kvinnors stora skräck, ofrivillig gravidiet, var inte längre någon big deal. Alltså var kvinnan nu för första gången i historien fria att utforska sin sexualitet utan verkligt sucky konsekvenser. Så under andra vågens feminism pippades det en hel del, men kvinnorna kände sig ÄNDÅ inte jämlika med män (och så fick de ju inte vaginala orgasmer så de var av Freud utdömda som "omogna") utan ansåg att de fick lägre lön för lika arbete, att de objektifierades, att de viktimiserades, att deras män inte tog något ansvar för hemmet och matlagningen trots att båda arbetade in ad infinitum. Objektifieringen försökte andra vågens feminister minska genom att etablera den s.k. "bull-dyke-looken" som stereotyp för en feminist. Men framför allt brände man BH:ar (vilket borde exponerat feministernas bröstvårtor?) och bar foträta skor och försökte få igenom lagändringar som skulle ge kvinnor rätt till fri abort och lika lön och dagis och så vidare. Man brukar säga att andra vågens feminism höll i sig från mitten av sextiotalet till slutet av sjuttiotalet, och det hände ju faktiskt en hel del på många fronter. Men till slut tror jag det var det här med ständig full bush och orakade ben som fick andra vågen att ebba ut. Folk slutade tända på varandra. Det, eller att Ronald Reagan blev president 1980 och stod i ständig kontakt med frimurarna.
Men alltså, tredje vågens feminism är bara för mycket. Postmodern feminism aka postfeminismen, tror jag, jag har ju som bekant ingen vidare koll. Tredje vågens feminism ter sig dock totalt akademisk och samtidigt populistisk, Göran Person är feminist och Fredrik Feldery queer. Sossekvinnorna ser till att inga socialdemokrater bor på hotell där det finns porrkanaler på TV:n. But anyway, det finns mycket bra grejer där men de jag tror vi ska tacka för att Lisa Carver kan kissa på scenen med sitt band Suckdog eller att det nu finns lika många kvinnliga läkare som manliga är kämparna i andra vågen eller att jag kan sitta här och vara allmänt odräglig. Det privata är politiskt.
Erica Jong är aldrig politisk. Hon är dock alltid privat. Och tanten har följt mig genom livet som en envis liten tax som hänger från byxbenet. Och Erica Jong är mycket en produkt av andra vågens feminism. Jag menar, tanten är född 1942, herregud. Hon var tonåring precis i brytpunkten mellan då en "fin" flicka skulle hålla på sig och då även "fina" flickor kunde ligga om hon var tillräckligt diskret. Hon var precis i brytpunkten där hon ständigt fick "mixed messages" som jänkarna säger. "Du ska bli en fri kvinna! Gör inte som jag! Jag gifte mig och sedan var jag inte konstnär längre! Bara din far var konstnär" samtidigt som lilla mamma också kunde säga att man ska hålla på sig, och att män inte tycker om kvinnor som släpper till och att sex faktiskt bara bestod av att "close your eyes and think of England".
Något som är genomgående i de två (kanske tre) böckerna av Erica Jong som jag tänkte lira lite om är att det är ett väldigt tjat om Freud. Vi får inte glömma att vi har haft ett paradigmskifte sedan Jong skrev sina böcker. Psykodynamisk psykoanalys med det orala stadiet och det anala stadiet och drömtydning och hur pappa skar kalkonen är inte längre särskilt chic. Men då Jong skrev sina böcker var det självklart att den bildade New York-medelklassen gick i psykoanalys, och Erica Jong går så långt att hon till och med gifter sig med en psykoanalytiker. Snacka om att ha en självbild som lämnar något övrigt att önska. Det ger böckerna en lite campy atmosfär också, och sånt är jag svag för, yessiree.
Sådär ja. Då har vi klarat av feminismen according to nån som inte har en aning om vad hon pratar om.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar