Death scenes - A Homicide Detective's Scrap Book (text by Katherine Dunn)

Katherine Dunn är en kvinna i min smak. Hon har en förkärlek för 1) cirkusfreaks 2) morbiditeter 3) människans komplexitet, inte bara förmågan att älska eller utvecklas eller annat skräp som kommer fram i de flesta romaner och, framför allt 4) Hollywoods baksida.

Tinseltown är glitter, glamour, limousiner, gigantiska filmproduktioner, använda kanyler, söndersupna levrar, mord på fyllan och längs motorvägar, död av olycksfall på fyllan och så ett par gäng snutar som ska reda upp i alla fall de sista fenomenen. James Ellroy har ju skildrat denna värld gång på gång, och med finfin känsla för korruption, men James Ellroy borde ju faktiskt, ärligt talat, sitta inne själv. En man som brukade smyga omkring och bryta sig in i folks hus för att sniffa på kvinnors underkläder ÄR faktiskt inte vid sina sinnens fulla, hur bra han än skriver.

Well. Det är i alla fall inte James Ellroy jag ska skriva om. Inte heller om John Fante vars himmelska Ristat i damm med sin skildring av Arturo Bandini som skall bli författare och som betraktar både skönheten och förfallet (och baseball) i 30-talets L.A). Förordet till PANs upplaga av Ristat i Damm är förresten skrivet av Charles Bukowski, och det ter sig ju tämligen logiskt. Gamle Bukens sena bok Hollywood tänker jag för övrigt ge mig på lite senare.

Så här är det. Det finns ett amerikanskt bokförlag som heter Feral house. Feral house skapades av en snubbe som tar sig själv på väldigt stort allvar, kanske för att det länkas till texter som den här från Wikipedia: "Adam Parfrey is probably the most influential 'underground' publisher in post-millennial America. If you are a fan of film-maker Ed Wood; have read the biting social commentary of Church of Satan founder Anton Szandor LaVey, or witnessed the contemporary revival of 1950s burlesque culture, you have been touched by the singular mind of Adam Parfrey." (Tim Burtons Ed Wood baserades på en av böckerna som Parfrey givit ut). Men man får ge Feral House en grej: de backar inte för något. Inte ens för att ge ut en 166 sidors coffe table book som i själva verket är Homicide Detective Jack Huddlestons eget fotoalbum (scrapbooking, anyone?) med brottsfotografier från ungefär 1930-1950; murder, decaptiation, hermaphrodites and all. Huddlestone har varit inblandad i alla fallen på något sätt, MEN han har inte givit sitt medgivande till att albumet publiceras (eftersom man inte kunde lokalisera honom, och än), men ett fiktivt, kort förord från Mr. Huddleston finns. Det avslutas med orden PLEASE HANDLE THIS BOOK WITH RESPECT.

Jag tänker ganska ofta på Mr Hudlestons kommentar. För jag fruktar att boken inte alls behandlas med respekt, utan skickas runt som gory material på efterfester och gothkonventioner. Jag är naturligtvis själv skyldig till att med histrionisk skadeglädje låta icke-medicinskt skolade vänner se en nitton kilos testikel eller ett perfekt avhugget huvud. Ja, jag är en dålig människa.

Katherine Dunn skriver ett intressant förord. Hon menar att under den tiden då Huddleston arbetade började döden döljas mer och mer. Penicillinets upptäckt gjorde att många av de sjukdomar som gjorde att människor dog i hemmen försvann. Sanitärt förbättrades också förhållandena, framför allt i mellankrigstiden. Många dog i världskrigen, men de kom hem i kistor (om alls), Traditionen att fotografera sina döda, som bara trettio år tidigare varit legio betraktades nu som bisarr (tänk t.ex. filmen The others med Nicole Kidman).

Tiden efter det amerikanska alkoholförbudet verkar också ha varit en ren kabbanal (och med alkohol kommer våld, död och dåliga ligg från Kellys). Och det var under Huddelstons verksamma år som Hollywood blev Tinseltown. Los Angeles började alltså under den här tiden dra till sig fler och fler tvivelaktiga och i vissa fall bara naiva personer. Staden myllrade av förvirrade prom queens som tagit bussen från Alabama, och förvirrade prom queens från Alabama blir ätna till frukost av (kanske även de) nyinflyttade hustlers och pimps. Flickorna var lätta byten som inte blev starlets utan sjaviga horor längs motorvägarna och gatorna i stan.

Det Katherine Dunn säger att hon vill att boken ska visa är att det aldrig fanns några good old days (hon behövde väl bara tänka på Fatty Arbuckle för att bli av med den illusionen; om kvinnor mördade med champagneglaskor inkörda i kroppsöppningar lockar dig, läs då Hollywoood Babylon av Kenneth Anger för en mer uttömmande text om ämnet Fatty). Människor har alltid varit fulla, svartsjuka, helt uppfuckade och oerhört ovaksamma.

Min egen anledning till att jag tycker att Death Scenes är en viktig bok är det som Dunn berör flera gånger: vårt avstånd till vårt eget gemensamma öde; den där Döden (han som spelar schack, ni vet. Och har en lie. Och som man, enligt Blue Öyester Cult inte ska frukta). Vi ska alla dit. Det kanske inte blir snyggt. Det kanske inte blir som i Tisdagarna med Morrie (den SÄMSTA bok jag läst - döden tillrättalagd för amerikansk medelklass). Det kanske blir du, eller jag, som får huvudet perfekt avskuret i en riktigt onödig bilolycka.

Och jag lovar, hädanefter ska boken inte cirkulera runt på efterfester. Det är faktiskt dags att visa de där gamla liken respekt. En smula, i alla fall.

Förresten, om Feral House publikationer skulle intressera er vill jag rekommendera boken Apocalypse Culture, där förlagets utgivningar representeras i ganska korta men intressanta "essäer" (eller vad man ska kalla det när GG Allin skrivver i bajs).