Brasklappen

Det kanske är läge för mig att nämna att jag inte har någon som helst akademisk utbildning i litteratur (om man inte räknar 20 poäng "modern litteratur" som jag läste i Lund och där jag fick lära mig att det inte finns några "författare", bara "texter" (och ibland inte ens det). Det är alltså inte Jonas Thente, Noam Chomsky, Lagercranz, Bakunin, Ebba Fitt-Brattström eller goddamn Foucault som är mina referenser när jag skriver om böcker. Jag avänder mina egna referensramar och de är något... naggade i kanten; jag kan min Isherwood och True Crime men jag har aldrig på riktigt läst om den jämrans madeleine-kakan. Jag kan samtliga skivor med Wings men Elfride Jelineks Erika spelar pianostycken jag säkert skulle tycka om men de skulle säga mig nada.

So. Även om jag slirar i referenser och intertext och associationer så döm mig inte alltför hårt. Jag hatade nämligen postmodernismen. Men nu är den i mina händer. Äntligen!

Svårt att tänka sig, eller hur, men den här lilla damen är Ann Rule och hon är drottning av all True Crime-litteratur, och hon har dessutom, ironiskt nog, arbetat på en "jourhavande kompis"-telefonlinje med Ted Bundy (vilket skildras i den fasansfulla The Stranger Inside Me.