Två frågor: 1) vad hade han att gnälla över och 2) vad är den röda tråden i de här bilderna???* Stig Dagerman föddes 1923 och var en riktig festprisse. Var det sittning så var det Dagerman som stod för kupletterna och om det var pranks på gång kunde man räkna med att Dagerman tog befälet. T.ex. lär han under värnplikten ha skruvat locken på mässens samtliga saltkar så att näste olyckligen saltare fick en oväntad hög med salt på maten.
Man förstår också hans glada läggning av citat som "The only way to live is to cohabit with anxiety because it gives man at least a small possibility to experience himself" och "Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden" och kanske även av titlarna på några av hans böcker: Bränt barn, Tysk höst, De dömdas ö, Vårt behov av tröst och novellen Att döda ett barn. Att döma av vilka som numera läser honom, det vill säga hästtjejer som gör små hjärtan som prickar när de skriver bokstaven "i" och som avslutar sina mail med "kramiz", kan vi också ana oss till den livsglädje och chosefria inställning till livet som Dagerman förmedlade. Tyvärr ändades hans liv alldeles för tidigt 1954 då han på en jätterolig fest skrattade ihjäl sig.
Nej. Naturligtvis stämmer ovanstående biografi icke. I stället har väl ingen, utom Ingmar Bergman, för svenskarna så representerat existentialismen och den rena ångesten. Man kan nog hävda att Dagerman kanoniserats, även om t.ex. psykoanalytikern Anders Cullberg visade i "Skaparkriser. Strindbergs inferno och Dagermans", 1992 hur den hyperintelligente pojken Stig, som en försvarsmekanism då farfadern mördades och farmodern strax därefter dog i hjärnblödning, kom att få en narcissistisk personlighet, övertygad om sin särskildhet. Alltså en ganska självupptagen snubbe som inte bara skrev vackra aforismer (dagverser) som den berömda Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl utan en snubbe som ville ha allas uppmärksamhet och som drevs att skriva bland annat av avundssjuka, och som därför uppfattade sina skrivkamper som rent förödmjukande.
Dagermans relation till kvinnor var (gäsp) naturligtvis inte heller okomplicerad, kanske av det faktum att hans mor tog sitt pick och pack när Dagerman var några veckor, lämnade hemmet i Älvkarleby och sågs aldrig igen. Han växte allstå upp hos farmor och farfar ("en lycklig tid") medan fadern arbetade i Stockholm.
Dagerman anklagas (ja, ja, det är min egen forumering) för att ligga närmare de franska filosoferna, framför allt Camus, framför de tyska, och anses också vara den väckte det egentliga intresset för Franz Kafka och till viss del för Jean-Paul Sartre i Sverige. Dagerman är fortfarande en mycket läst författare i Frankrike och Italien.
Och ja. Dagerman är fortfarande en mycket läst författare i Sverige. Vi kan ju till exempel inte tvivla på att Björn Ranelid läst killen efter pekoralet "Mitt namn skall vara Stig Dagerman" som kom 1993. Nu ÄR ju tyvärr inte Ranelid problemet med Dagerman, om vi måste identifiera ett problem (och när jag läste dramaturgi lärde jag mig att jag måste etablera en konflikt eller ett problem här någonstans annars har jag ingen text). Istället tycker jag att det är en plåga att på fyrans buss se en sextonårig emobrud sitta och stirra uttrycktslöst ut i luften medan en pocketversion av Bränt barn vilar i hennes knä. Den enda författare hon kunde läsa som mer skulle skrika JAG MÅR DÅLIGT är antagligen Bärny Pålssons tokbok (Vingklippt ängel?).
Jag läste naturligtvis Ormen när jag var sexton år, för det är väl ingen som inbillar sig att jag mådde toppen då. Just nu har jag inget minne av vad jag tyckte, mer än att jag tyckte jag var rätt hep som läste Dagerman, men just då måste han ha väckt en del i mig för nu när jag läser om Ormen (på Kanarieöarna, no less) är understrykningar gjorde och det finns hyfsat långa anteckningar i marginalen. Jag tog mig själv På Allvar.
Faktum är att Stig Dagerman bara var 22 år och aktiv syndikalist som nyss gjort beredskapsvärnplikt när Ormen publicerades. Handlingen i Ormen får väl sägas vara ett antal berättelser som alla hänger samman med personer som bor i barackerna på Göta Livgarde i centrala Stockholm eller som arbetar i något tillhörande livgardet, som mässen. Ormen är en huggorm som en av soldaterna fångat i sin ränsel och som förmodligen representerar skräcken, döden, allt sådant festligt.
Men 22 år! Det är skrämmande ungt för en debut av det här slaget, där så mycket dödsångest och självhat klättrar fram över sidorna att man blir mörkrädd. Fast å andra sidan; var det inte just i den åldern, och tidigare, som man fortfarande kunde ta sig själv och sina existentiella funderingar på allvar utan att cyniskt ironisera över att man orkar formulera så välkända fenomen.
Jag överväger under läsningen om det kan vara så att Dagerman fullkomligt saknar humor. Jag bestämmer mig för att det nog fanns lite humor där under filmstjärnelooken; han ironiserar så subtilt kring de personer som anser sig själva vara "intellektuella". Jag misstänker dock litegrann att det bara är ännu ett uttryck för hans oförmåga att känna gemenskap: inte ens de som skulle vara "som han" godkänns av Dagerman som potentiella vapendragare. Narcissismen lämnar honom återigen ensam.
Ormen som symbol funderar jag rätt mycket kring där på min solstol i Maspalomas. Fallos. Död. Gifter. Oklar skräck men gemensam skräck när ormen rymt ur sin ränsel på barackerna. I latinamerikansk tradition är ormen symbol för kvinnlighet men här är kvinnorna arbetarflickor eller senilt vänliga gummor, och arbetarflickorna blir tablåer för desperation - att kroppsligt komma nära och hålla skräcken borta åtminstonde några minuter. Hey, vore vi freudianer kunde vi ju till och med se ligget som ormens uppslukande i en fuktig jord, oskadliggjord. Well, nu är vi inte freudianer, men det lät rätt bra.
Något som jag dock INTE reflekterar kring men som jag inser är centralt är något jag plockar upp ur en recension av Sven Stolpe. Han hänvisar i sin recension till möjligheten att Dagermans generation kanske är västvärldens sista; så nära låg rädslan för "atombombens apokalyptiska tider". Bomben nämns inte alls i boken men måste ju genomsyrat tiden så att den nästan blev ett axiom, en samtida skräck som inte ens behövde nämnas, den var alltid där. Lite som när man läste Kamratposten på 1980-talet.
Man förstår också hans glada läggning av citat som "The only way to live is to cohabit with anxiety because it gives man at least a small possibility to experience himself" och "Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden" och kanske även av titlarna på några av hans böcker: Bränt barn, Tysk höst, De dömdas ö, Vårt behov av tröst och novellen Att döda ett barn. Att döma av vilka som numera läser honom, det vill säga hästtjejer som gör små hjärtan som prickar när de skriver bokstaven "i" och som avslutar sina mail med "kramiz", kan vi också ana oss till den livsglädje och chosefria inställning till livet som Dagerman förmedlade. Tyvärr ändades hans liv alldeles för tidigt 1954 då han på en jätterolig fest skrattade ihjäl sig.
Nej. Naturligtvis stämmer ovanstående biografi icke. I stället har väl ingen, utom Ingmar Bergman, för svenskarna så representerat existentialismen och den rena ångesten. Man kan nog hävda att Dagerman kanoniserats, även om t.ex. psykoanalytikern Anders Cullberg visade i "Skaparkriser. Strindbergs inferno och Dagermans", 1992 hur den hyperintelligente pojken Stig, som en försvarsmekanism då farfadern mördades och farmodern strax därefter dog i hjärnblödning, kom att få en narcissistisk personlighet, övertygad om sin särskildhet. Alltså en ganska självupptagen snubbe som inte bara skrev vackra aforismer (dagverser) som den berömda Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl utan en snubbe som ville ha allas uppmärksamhet och som drevs att skriva bland annat av avundssjuka, och som därför uppfattade sina skrivkamper som rent förödmjukande.
Dagermans relation till kvinnor var (gäsp) naturligtvis inte heller okomplicerad, kanske av det faktum att hans mor tog sitt pick och pack när Dagerman var några veckor, lämnade hemmet i Älvkarleby och sågs aldrig igen. Han växte allstå upp hos farmor och farfar ("en lycklig tid") medan fadern arbetade i Stockholm.
Dagerman anklagas (ja, ja, det är min egen forumering) för att ligga närmare de franska filosoferna, framför allt Camus, framför de tyska, och anses också vara den väckte det egentliga intresset för Franz Kafka och till viss del för Jean-Paul Sartre i Sverige. Dagerman är fortfarande en mycket läst författare i Frankrike och Italien.
Och ja. Dagerman är fortfarande en mycket läst författare i Sverige. Vi kan ju till exempel inte tvivla på att Björn Ranelid läst killen efter pekoralet "Mitt namn skall vara Stig Dagerman" som kom 1993. Nu ÄR ju tyvärr inte Ranelid problemet med Dagerman, om vi måste identifiera ett problem (och när jag läste dramaturgi lärde jag mig att jag måste etablera en konflikt eller ett problem här någonstans annars har jag ingen text). Istället tycker jag att det är en plåga att på fyrans buss se en sextonårig emobrud sitta och stirra uttrycktslöst ut i luften medan en pocketversion av Bränt barn vilar i hennes knä. Den enda författare hon kunde läsa som mer skulle skrika JAG MÅR DÅLIGT är antagligen Bärny Pålssons tokbok (Vingklippt ängel?).
Jag läste naturligtvis Ormen när jag var sexton år, för det är väl ingen som inbillar sig att jag mådde toppen då. Just nu har jag inget minne av vad jag tyckte, mer än att jag tyckte jag var rätt hep som läste Dagerman, men just då måste han ha väckt en del i mig för nu när jag läser om Ormen (på Kanarieöarna, no less) är understrykningar gjorde och det finns hyfsat långa anteckningar i marginalen. Jag tog mig själv På Allvar.
Faktum är att Stig Dagerman bara var 22 år och aktiv syndikalist som nyss gjort beredskapsvärnplikt när Ormen publicerades. Handlingen i Ormen får väl sägas vara ett antal berättelser som alla hänger samman med personer som bor i barackerna på Göta Livgarde i centrala Stockholm eller som arbetar i något tillhörande livgardet, som mässen. Ormen är en huggorm som en av soldaterna fångat i sin ränsel och som förmodligen representerar skräcken, döden, allt sådant festligt.
Men 22 år! Det är skrämmande ungt för en debut av det här slaget, där så mycket dödsångest och självhat klättrar fram över sidorna att man blir mörkrädd. Fast å andra sidan; var det inte just i den åldern, och tidigare, som man fortfarande kunde ta sig själv och sina existentiella funderingar på allvar utan att cyniskt ironisera över att man orkar formulera så välkända fenomen.
Jag överväger under läsningen om det kan vara så att Dagerman fullkomligt saknar humor. Jag bestämmer mig för att det nog fanns lite humor där under filmstjärnelooken; han ironiserar så subtilt kring de personer som anser sig själva vara "intellektuella". Jag misstänker dock litegrann att det bara är ännu ett uttryck för hans oförmåga att känna gemenskap: inte ens de som skulle vara "som han" godkänns av Dagerman som potentiella vapendragare. Narcissismen lämnar honom återigen ensam.
Ormen som symbol funderar jag rätt mycket kring där på min solstol i Maspalomas. Fallos. Död. Gifter. Oklar skräck men gemensam skräck när ormen rymt ur sin ränsel på barackerna. I latinamerikansk tradition är ormen symbol för kvinnlighet men här är kvinnorna arbetarflickor eller senilt vänliga gummor, och arbetarflickorna blir tablåer för desperation - att kroppsligt komma nära och hålla skräcken borta åtminstonde några minuter. Hey, vore vi freudianer kunde vi ju till och med se ligget som ormens uppslukande i en fuktig jord, oskadliggjord. Well, nu är vi inte freudianer, men det lät rätt bra.
Något som jag dock INTE reflekterar kring men som jag inser är centralt är något jag plockar upp ur en recension av Sven Stolpe. Han hänvisar i sin recension till möjligheten att Dagermans generation kanske är västvärldens sista; så nära låg rädslan för "atombombens apokalyptiska tider". Bomben nämns inte alls i boken men måste ju genomsyrat tiden så att den nästan blev ett axiom, en samtida skräck som inte ens behövde nämnas, den var alltid där. Lite som när man läste Kamratposten på 1980-talet.
Med omvärldens förfall och med livgardets kafkaesqua arbete med mer eller mindre påhittade uppgifter bara för att sysselsätta de inkallade demoraliseras gruppen mer och mer. Mellanmänsklig grymhet blir vanligt bland internerna, även på permission. Kvinnor misshandlas liksom en alltför kontaktsökande medsoldat, Gideon.
Ärligt talat, boken funkar, i alla fall om man känner sig lite suicidal. Jag ger den fyra baskrar av fem och önskar att jag kunde gjort en lite snyggare analys. Men nu ska jag kolla på 30 Rock.
*Ja, just det. Röda tråden till bild ett är ju såklart att de är ett gäng självmördare; Vilhelm Moberg, Sylvia Plath, Yukio Mishima och Karin Boye.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar