I fem år (2004-2009) hade jag en "populärkultur" blogg på sidan yadayada.blogs.se. Framåt hösten där någonstans förstod jag plötsligt att festen inte älskade mig längre, och om man dessutom skulle göra sig av med en blogg, vilket år kändes mer passande än 2009, året då mediahororna med hegemonisk självklarhet invaderade mediet? Herregud, Maria Schottenius hade en blogg. Och sen stod alla på Kåken och tog varandra på testiklarna som uppskattning för den senaste nedskrivningen av unts eller Sweptaways eller vad det nu tänkas vara kunde.
Så. Jag raderade allt. Jag post-postmoderniserade mig själv och dekonstruerade mig inte utan destruerade mig och radera mig. Jag har nästan aldrig ångrat att jag gjorde så, även om det fanns ett gäng texter som låg mig extra nära hjärtat:
1. Texten om min önskan att vara av mosaisk härkomst.
2. Texten där jag förklarar att skivsamlare sällan förökar sig utan istället startar så kallade "skivbörsar".
3. Beskrivningar av samtal med FF, som jag saknar så, och som är den enda som sett mig gråta riktiga tårar över hur synd det är om Britney Spears.
4. Min egen Bruce Springsteen-text (jag minns bara "I came back from 'Nam in -71, I used to have two hands, now I had none.")
5. Utarbetandet av min teori att det finns endast två slags heterosexuella män: ass-men v/s tit-men.
6. Den grundliga genomgången av sambandet skäggväxt och missbruk av heroin.
Här tycker jag mig även kunna se lite tecken på s.k. horse-fetma.
Nå. Nu är texterna borta men jag finns kvar. Lite allvarligare, lite mindre pillerstenad, men när jag skrattar gör jag det på riktigt. Jag antar att inget riktigt juicy kommer att komma av dessa texter så därför tänkte jag redan nu kasta ur mig de två bitarna mediaskvaller jag har: 1). Viggo Cavling lär ha micropenis. 2). Hanne Kjöller lär ha Sveriges längsta blygdläppar. Men jag lovar, om något lika intressant når mina öron kommer jag att dela med mig.
Hur länge har det gått sedan jag skrev sist? Ett halvår kanske. Men ändå är det jag vill göra med den här bloggen helt annorlunda än gamla hederliga yadayada.blogs.se. Visst, jag kommer att kommentera den briljanta bristen på sexuell dynamik mellan Tina Fey och Alec Baldwin i 30 Rock, men egentligen vill jag skriva på riktigt. Jag skulle faktiskt vilja mena det jag skriver. Och jag tror att det innebär att den här bloggen kommer att fokusera på böcker och annat omodernt. Och mitt senaste projekt (som kommer sig av den "roman" jag själv skriver ('don't we all?') innebär omläsning av väldigt mycket som var viktigt för mig som läsande barn (admit it, en tonåring är en hormonell unge som bör låsas in under alla omständigheter med en hög klassiker och en kartong kleenex). Det blev så att jag började med Stig Dagermans Ormen (vid en pool på Kanarieöarna av alla ställen). Beredskapstiden är för mig endast förknippat med min morfars livslånga hat mot ölänningar eftersom han inte fick köpa jordgubbar av nån bonde när han hade permission. Dagerman, bless his heart, visade mig än en gång att beredskapstiden (och kriget) var mer än sura ölänningar. Och om detta skall ni få läsa när jag helt stilla läst in mig på det som är relevant för dig och mig idag och som, förefaller det, var lika relevant 1945. Men jag vill att ni först skall betänka att Dagerman var 22 år när han skrev Ormen. När ni tänkt på detta några svettiga dagar ("men herregud, jag är ju 37" - fast då var ju Dagerman död) ska jag skriva en text om Ormen. Och snälla, stop me stop me stop me if you heard this one before; alltså stop me om jag är pretentiös. Jag vill bara vara På Riktigt.
Vilket naturligtvis inte kommer att hindra mig från att visa Tina Fey i gravt sexistiska fotografiska positioner.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar