Gubbrummet

Jag vet inte om ni minns, men för ett tag sedan bestämde jag mig för att läsa om de böcker som jag trodde format mig (i kombination med genetisk belastning, substans(miss)bruk, avgörande livshändelser och resten av de komplexiteter som skapar en, eh, vuxen person).

Boken jag valde att börja med var John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning. Eftersom jag varit strängeligen upptagen med Mario Kart och Livet har det tagit ett tag för mig att samla mig och skriva om nästa bok jag valde att läsa.

Förklaringen kanske ligger i att nästa bok jag valde att läsa var Röda Rummet av vårt bittre nationalhelgon August Strindberg. Alltså hoppar jag från Ignatius Reilly till Röda Rummets protagonist Arvid Falk ganska exakt etthundra år bakåt i tiden.

Det tar mig ungefär fyra sidor att inse att jag de facto aldrig någonsin har läst Röda Rummet. Jag antar att jag trodde jag gjort det eftersom den var obligatorisk läsning på gymnasiet. Faktum är att jag till och med kan minnas ungefär var jag slutade läsa boken vid förra försöket; det var någonstans på sidan fyra, ungefär på raden som hänvisade till Maria Kyrkas "mjältsjuka klang".

Icke desto mindre läser jag hela boken nu, för bättre sent än aldrig. Och det är ju en alldeles utmärkt bok. Dessutom har jag som antagligen först i det kända universum upptäckt en mängd paralleller mellan Dumskallarnas Sammansvärjning och Strindbergs genomskådande av sin samtid. Liksom Ignatius Reilly rabulerar över samtiden får sig varenda samtidsfenomen en ordentlig känga av Strindberg (jag noterade på sidan 121 att inte en enda företeelse Arvid Falk stött på fram till dess hade beskrivits med någon form av gillande).

Suffragetter, bohemer, kapitalister, försäkringsbolag, filosofer, häradshövdingar, skriftställare, förlagsredaktörer, kotterier, skådespelare, konstnärer, parlamentsledamöter, präster, "fina fruar", judar; alla är de av samma skrot och korn, precis som Ignatius Reilly konstaterade missnöjt hundra år senare. Falks tragiske vän och filosof Olle Montanus hemsöks t.o.m. på ett lika corny sätt av polisen trots sin uppenbara oskuld, precis som stackars Ignatius.

Nu lämnar jag mina paralleller till Dumskallarnas Sammansvärjning. Röda Rummet är ju en bok som klarar sig alldeles utmärkt utan mina dåraktiga associationer (men kanske inte utan sitt historiska sammanhang). Jag känner mig inte hemma i 1800-talets senare decennier och finner det därför svårt att säga något om den kultursfär Arvid Falk lever i. Klart är dock att han bestämmer sig för att lämna sitt trygga ämbetsmannayrke för att bli "litteratör" (skribent) och blir därmed betraktad som mer eller mindre vansinnig.

Jag lämnar den egentliga handlingen åt sitt öde. Ni får nöja er med mina intryck av boken i stället.

Sällan har jag läst en så rolig (och samtidigt deprimerande) beskrivning av byråkrati. Franz Kafka's got nothing on den här killen. Parlamentssammanträdena fick mig faktist att skratta så att jag grät.



Även de s.k. kulturarbetarna roar i sin ständiga benägenhet att vända kappan efter vinden för att få sina alster publicerade, eller sina konstverk finanserade. Olle Montanus, skulptör och filosof, är väl den herre som trots sin eftersatta hygien längst blir sina ideal trogen. Han överger till och med konsten för filosofin, vilket slutligen dödar honom (man blir inte rik av att filosofera...). Även Arvid Falk ger upp sina ideal och ingår snart åter i borgerskapet, bland annat genom att gifta sig ståndsmässigt. Falks omvändelse tillbaka till borgerligheten är väl den delen av boken jag har svårast att förstå; några veckor i skärgården, ett illa stavat brev från en "nattfjäril" (där hon ber honom om pengar) som han tror han är kär i, att skärgårdsbefolkningen förefaller tycka honom vara en dåre då han vill bli du och broder med dem - detta verkar räcka för att Falk skall vända tillbaka till tryggheten i den borgerliga gemenskapen.

Jag är medveten om att detta inte är någon briljant analys, men någon sådan aspirerar jag icke heller på. Jag vill helt enkelt bara förmedla att Röda Rummet var så överraskande bra, och kändes så modern, att jag önskar att den vore obligatorisk läsning i gymnasiet. Ha. Ha. Nej, men den borde åtminstonde vara obligatorisk läsning för den som har humor, ogillar byråkrati, hyckleri och som vill se rätt intressant ut på tunnelbanan. Jag ger denna bok fem av fem möjliga mjältsjuka toner från Maria kyrka.

Nästa alster jag ger mig på följer en inre logik: jag ska skriva om Klas Östergrens Gentlemen. I denna bok får ju Klas (som han även heter i Gentlemen) i uppdrag att skriva en modern version av Röda Rummet. Jag har redan börjat läsa den, naturligtvis, och ordet "luguber" har på 32 sidor redan förekommit två gånger. Luguber. Ett utmärkt ord.