The bluest eyes in Texas are haunting me tonight

Det är en dålig natt. Är det fullmåne? Poltergeisten i min lägenhet håller sig lugn, med undantag för en och annan attack mot kaffebryggaren. Men jag hemsöks av spöken ändå. Dumma, dumma spöken. Kanske kan scientologerna vara något för mig? De tror väl att det sitter dumma, dumma spöken (tethaner) på ens rygg som man måste skrapa bort. Sen är man clean. Kostar väl $1000 000 000 dollar som jag inte har. Jag lägger pengarna på hederliga psykofarmaka. Och de verkar ju sannerligen ha en UTMÄRKT effekt ikväll.

Usch. Det känns som i julsagan, det kommer snart någon och hämtar mig och jag är Scrooge och så ska jag få se allt jag har gjort fel och så blir julafton jättedålig för jag har varit så elak. Fast i natt när jag försöker sova vill inte spökena åka charter för att kolla in svältande afrikanska barn jag inte hjälpt, utan de kommer seglande genom luften rakt ovanför min egen säng. Jag är fucking hemsökt.

Först är det the-artist-formerly-known-as-Sif. Duktig nu, på Liljevalchs och i DN och väldigt burlesque. Och bara borta. Hon vände sig inte om och sa adjö. Träffa någon varje dag i två år och sen... men... och inget mer. Jag måste ha en usel personlighet för...

... sedan är det Mediahoran. Säkert duktig, c-list-celeb (eftersom Stockholm är så litet är man c-list bara genom att skriva om kända personer, på rätt tidning). The-artist-formerly-known-as-Sif slog i alla fall inte i mig att det fanns nån slags framtid, och i hennes fall behövde jag aldrig känna mig som ett jävla pucko. En player. Sveries mest cyniska kvinna föll för en player. Men det är okej. Ibland är vi förvirrade. Han var, jag var. Men mest förvirrad är min son. Som i förrgår. Efter ett halvårs tystnad om Mediahoran sa han: " - Den där *c-list*. Han är nog död nu." Det hoppas jag inte. Men ljuset ute är som ljuset när vi träffades och jag faktiskt trodde jag var special (och inte special som i Special Ed...). Det är väl därför jag är haunted ikväll. Och likheten med hur the-artist-formerly-known-as-Sif i sättet vi aldrig sågs mer gör det där med min usla personlighet än mer troligt som orsak till alla ghouls.

... sedan är det Mediaflickan. Jag vill inte kalla henne hora. Men där var det en clean cut igen, och om det kan jag inte säga någonting mer än att det surrar i mitt huvud och det liknar Sif och det liknar Mediahoran.


Golem surgery

... sedan är det Juden. Men det säger ju sig själv. Jag är ju för sjuttom goyim.
Så han krälar omkring här på golvet som en cp-skadad Golem och påminner mig om att "hey, clean cut med folk som dej, that's the way to go".

Varför då? Jag är en jävligt jobbig människa, det är jag fullt medveten om. Kritisk, mindervärdeskomplex, nojjig, satirisk, släpper aldrig garden först. Men jag är lojal to the bone, jag är rätt rolig när jag orkar och jag KÄNNER saker. Ja. Fortfarande.

Jag fattar faktiskt inte. Jag gör inte det. Men nu är ni här, allihop, och då kunde ni väl i alla fall vara snälla att rada upp er och sjunga nåt fint. Som "Never going back again." Så känns det mer som vårt skilsmässoalbum.

Sådär. Det låter jättefint.