Jag gör möjligtvis ping-pong-tricket, men jag dör hellre än närmar mig falukorven.

Det har varit nationaldag och prinsessbröllop och nationalism och en jävla massa stolhet över sitt land. Jag ska tala om för er vad jag är stolt över: ATT JAG INTE KOMMER FRÅN DALARNA! Jag är så jävla stolt över att jag inte är från dalarna att nästa gång jag besöker mitt eget hemlandskap (Småland) ska jag kyssa marken av tacksamhet. Tacksamhet för att det inte finns någon slags kult kring en horribel orange häst (som lanserades till the Worlds Fair 1931 och alltså inte är nån särskiltgammal kult). Tacksamhet för att det inte krävs av mig att jag ska uppskatta en fyra timmars resning av en enorm penis (vilket i dalarna inte kallas midsommarstång som i resten av sverige, utan majstång). Tacksam för att det finns hus i andra färger än rött, trästocksbrunt, och, i modiga fall, gammelvitt. Tacksam för att det inte finns nåt idiotiskt fenomen som ett "härbrä" vilket i princip är en hög gamla brädor som man kan förvara utemöblerna i under vintern.

Och herregud, kläderna! I'm not even going there.


Fäbodjäntan, ja ja ja. EN acceptabel grej.

Och till och med Fäbodjäntan ger anledning att gäspa: det finns inte en enda dalarnabo som INTE hävdar att de haft "hon som gjorde falukorvsscenen" som mattant, gympalärare, ICA-kassörska, fotterapeut, barnmorska, ad infinitum. Skärp er. Ingen tror er. The only "urban" myth of Dalarna.

Jag är tacksam över att det i mina kromosomer inte finns en enda liten knätofsprydd gensekvens som vill lyssna på Sator och åka Borlänge runt i en gammal amerikanare. Sen kan ni Stockholmsrockabillys tycka att ni är hur happening som helst; inse fakta: ni härmar ett gäng dårar från norröver och inte några sydstatare. Hade jag möjlighet skulle jag helt enkelt nuke Enviken. Ett lätt sätt att bli av med både Dalarna och rockabillyhipsters.

Det är fanimej inte konstigt att halva Stockholm består av inflyttat folk från Dalarna. Slår vad om att de använder uttrycket "Sofo" helt o-ironiskt.