Den som har träffat flest seriemördare vinner

John Douglas är en tidigare FBI-profilerare med stort ego och herpes. Han gillar att tillskriva sig själv lösningen av de flesta amerikanska seriemord, och sägs vara "förebilden för Quanticos Jack Crawford" i När lammen tystnar. Jag antar att det är han själv som säger att han är förebilden för Jack Crawford eftersom ingen annan egentligen verkar ta honom på allvar. I själva verket var han en ung proselyt hos the real deal, Robert K. Ressler. Ressler var den verkliga pionjären vad gäller gärningsmannaprofilering och var den som började systematisera intervjuformulär som seriemördare fick svara på.

Now, Ressler är rent ideologiskt en lömsk filur. Han utbildades inom militären och spenderade 60-talet som infiltratör i hippie-kretsar ("terrorister", enligt Ressler) men hade redan som barn fascinerats av en racka grizzly mord i hemstaden Chicago. Ressler är också lite campy i sina analyser ("jag förstod att det inte var ungdomar som klottrat detta eftersom "cunt" numera i ungdomsslang kallas för "pussy") men också lite festlig. Hans berättelse om mötet med Ed Kemper, en begåvad gigant, som först mördade sina morföräldrar som han bodde hos, placerades i ungdomsskola, släpptes efter fyra år varpå han omedelsbart slaktade lite tjejer och till slut högg huvudet av sin mor och placerade det på spiselkransen, är t.ex. grymt awkward. Ressler gjorde misstaget (som aldrig upprepades) att intervjua Kemper ensam, och när intervjun var klar tryckte han på knappen till vakten som skulle släppa ut honom. Problemet var bara att det aldrig kom någon vakt, och Kemper och Ressler hade liksom tömt ut de ämnen de kunde prata om. "Oprah's book of the month" och annat small talk teddes sig långt borta och Ressler började skruva lite på sig, vilket Kemper som den sluge 200-kilos-koloss han var, naturligtvis märkte och började prata om att "oj oj oj, den här cellen är VERKLIGEN ett litet utrymme för en enorm seriemördare och en åldrad snut att befinna sig på" osv. Ressler svettades, men lyckades slå i Kemper att han hade ett hemligt vapen ("Är det en giftig kulspetspenna?" frågade Kemper, tydligt influerad av alla de agent och spion-tidningar som seriemördare verkar ha en förkärlek för) och till slut, efter 45 minuter, kom vakten och släppte ut honom. Kemper gav Ressler en liten låtsassmocka på axeln och skrockade "You know I was just kidding you, right?" vilket Ressler tvivlade ordentligt på. Efter denna incident var det alltid två agenter som stod för intervjuerna. Ibland var det John Douglas som fick följa med, vilket i Resslers bok Whoever fights monsters alltid nämns i lite uttråkade parenteser. Ack, denna ständiga prestigekamp.

Fast. Det är ju faktiskt Ressler som myntat uttrycket "serial killer" och som började dela upp vansinnesmord i dikotymin "organiserade v/s icke-organiserade" mord. Exempel på en "organiserad" mördare är Ted Bundy, som hade ett modus operandi både för att skaffa offer, oskadliggöra dem, våldföra sig på dem, döda dem och göra sig av med kropparna (vars huvuden han brukade komma tillbaka till och ha nekrofilt oralsex med. Verkar ju inte ens särskilt skönt.). En icke-organiserad mördare är en ofta gravt sinnessjuk person som t.ex. The vampire of Sacramento, Richard Chase, som gjorde smoothies av sina offers organ och drack för att förhindra att hans blod blev till pulver.



Serial Killer Photogenique, Richard Chase

Resslers uppdelning gjorde att han ofta arbetade för försvaret när sinnessjukdom åberopades. Detta gjorde honom inte särskilt populär, men tack och lov är John Douglas än mindre populär sedan han bestämde sig för att agera rådgivare åt John och Patsy Ramsey i förundersökningen som gällde mordet på JonBenet Ramsey. Fast det fallet har jag skrivit om tidigare här på bloggen, eller i alla fall om Joyce Carol Oates rätt meningslösa tolkning My sister, my love.

Jag har ingen aning om varför jag skrev det här inlägget. Jag tror mest jag ville namedroppa lite. Och det är väl inte det sämsta?