Skinny puppy in concert

Pomperipossa?





Jaha, ja. Nu ska Skinny Puppy rullas ut på scenen i sina permobiler och turnera igen, bland annat i Sverige. Goterna i min omgivning risker att kräma ner brallerna, har jag noterat.

Då. Ska. Jag be att få berätta att jag såg Skinny Puppy 1990 tillsammans med en schweizisk got, en hårig rockare samt en vänlig dam i 40-årsåldern (och resten av publiken, då).

1990 hade bland annat Laurie Anderson gjort sitt bästa för att skapa en trend som gjorde konserter vid den här tidpunkten olidliga: multimedia-föreställningen. Skinny Puppy var inte sena att haka på. Om jag inte minns fel hade sångaren (Ogre? Förlåt mig, men efter den konsertupplevelsen har jag gjort mitt bästa för att glömma alllt som har med SP att göra) lindat in sig själv i bandage, antagligen för att den vita fond bandaget bildade gjorde det lättare att se den "videokonst" som projicerades på scenen. Eller som det står i Wiki: Skinny Puppy har alltid engagerat sig i politiska och framförallt djurrättsfrågor och är kända för sina liveuppträdanden som gränsar till renodlad performance. Nivek Ogre har tidigare sagt ”den bästa biten med Skinny Puppy är showerna och filmerna”.

Bite me, Nivek Ogre.

Mississippi Nights, som de spelade på, i St. Louis liknade på rätt många sätt Studion vid St. Eriksplan, för oss som minns den. Visserligen försökte Gwar hotta upp Studion vid något tillfälle genom att hissa korgar med rått kött över publiken, men i övrigt var ju Studion Your Average Rock Venue. Det var alltså ganska plågsamt att se mumien där uppe på scenen (jag tror han var inlindad i taggtråd också, men det här kan jag ha lagt till i efterhand) tillsammans med bandpolarna som hade samma enigmatiska ansiktsuttryck som Nürnberg 47 i Filmen G, alltmedan det blinkade saftblandare (fallandesjuka, beware), regnade plastmuggar från publiken och projicerade rörliga bilder på barn som sprang i Napalm på mumien. Låt mig sammanfatta i ett ord: olidligt. ("Nyskapande", var ordet som min schweiziske got hellre ville använda. Den hårige rockaren ville bara bli avrunkad och den vänliga damen ville bara hem.)

De enda som inte brydde sig om vad som försiggick på scenen var poga-gänget i the moshpit. De fick mig alltid att tänka på den där Ray Bradbury-novellen "The Crowd" där en fotograf upptäcker att varje gång han ska fotografera olycksplatser så är det samma gäng som står och kollar på liken. På Mississippi Nights bestod mosh pitten alltid av samma gäng, oavsett om det var They Might Be Gigants eller NON som spelade.

Så snälla ni, lägg ner förväntningarna. Å andra sidan, till och med Skinny Puppy inser väl numera att "multimedia" och faraonsk maskerad inte är särskilt happening. Fast... för bara något år sedan stod ju Throbbing Gristles Genesis P. Orridge (eller vad hon heter nu) på Spoken Word-festivalen och visade en video av sig själv på en liten TV, medan han själv stod bredvid och drog i skägget. Man kan aldrig veta. En del lär sig aldrig.