Snabbvisit i Göteborg med sonen. Lika helvetiskt som det låter. Han måste snart bli minst 1,5 meter lång så vi kan åka lite elchocks-bergochdalbanor. Kanske man kan dra ut honom på något sätt. Gjorde man inte det med folk på medeltiden? True story: Om man vill bli längre idag bryter ortopederna benen av en, och medan det halvläker sätter ortopederna fast skruvar i de brutna benen och drar dem längre och längre ifrån varandra. Sen när man är lagom lång får det helt läka. Det sägs att sångaren i Weezer lade en hel del pengar på en sån operation (och en jäkla massa morfin, får man anta).
Anywho. Tillbaka på Öland. Det regnar. Det passar bra, för den senaste tiden har gått i bitterhetens tecken. Fuck you, långskridskoåkare, mediahoror, ni med perfekt syn, alla kärnfamiljer, bloggare, folk som behöver "stabila vänner", grillare, mellanchefer, kompisknull och entrepreneurer.
Jag kan ju inte ens läsa romaner, men ändå ligger jag vaken om nätterna och tänker på Den Stora Samtidsromanen, som givetvis ska skrivas av mig. Men den ska inte handla om mig. Så jag har väl ingen chans; det enda folk verkar vilja skriva eller läsa är bekännelselitteratur. Men någon gång måste väl den marknaden vara mättat; vi bekänner ju allt i våra ruttna bloggar. Som den här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar