Den svenske hipstern: J'accuse språkreseföretaget EF!

Jag förstår att det pågår en otroligt navelskådande debatt i media kring begreppet hipster. Senast var det väl någon Kristofer Anderson som menade att det liksom var ett självändamål i sig att leta snygga skor på e-bay och känna till what's hot and what's not. Så man skulle liksom inte gnälla på dem, inte skrocka hånfullt när de namedroppar ännu ett FANTASTISKT M.I.A-inspirerat band från Uzbekistan som de hittade på Myspace igår. "Vi är liksom spjutspets", tror jag han försökte säga. Gäsp. Det må bero på att jag är en dinosaurie men en man som utnämner Robyn till alla hipsters drottning kommer aldrig någonsin att få min röst som ledamot i Hipsterstyrelsen.

Om ni frågar mig, och det gör ni inte så jag svarar ändå, så skulle Stockholms innerstad sett helt annorlunda ut om det under 90-talet varit strängeligen förbjudet för svenska tonåringar att vara utbytesstudenter. I stället vällde vi pubertala outcasts in i det stora landet i väster bara för att upptäcka att de enda som ville umgås med oss där OCKSÅ var the outcasts; stoners, goter, indierockare, skateboardåkare, matte-klubben och killar som kunde ingått i the trenchcoat maffia. Eftersom man som tonåring verkar vara en kunskapssvamp inkorporerades dessa nya vänners "kunskaper" (hur gammal Ginger i Gilligans Island är nu, hur man bygger en äppel-bong, storylinen i "Saved by the bell" , att det är roligt att hata resten av skolan när de i själva verket inte visste att vi fanns, att vinylskivor är oändligt mycket coolare än CD-skivor, att Heathers är ett mästerverk, att comic bookstore-guy är roligast i Simpsons och så vidare i evigheters evighet). Och helt plötsligt trodde vi att vi var amerikaner. Och att Sverige var en av USA:s satellit-stater.

I själva verket var vi ju fortfarande småstadsnördar fast nu med utbytesstudent-engelska och mantrat "jag önskar Starbucks kunde komma till Sverige."
Småstadsnördar som flyttade till Stockholm och startade pretentiösa reklambyråer och produktionsbolag och som knappt vågade flytta sig från punkt a till punkt b eftersom de (vi? jag flyttade till Lund och där var folk helt oironiskt politiska) var så bajsnödigt överspända.

Och detta säger jag Eder: det tar aldrig slut! Kristofer Anderson och anhang tar över emedan vi som var tonåringar på 90-talet äntligen börjar ägna oss åt åldersadekvata aktiviteter som, typ, att jobba och skaffa barn (som man förvisso kan använda som accesoarer för sitt inte helt nedlagda hipster-sinne genom att klä dem i Black Flag-tröjor eller låta dem titta på japansk manga odubbat och otextat).

Det där med Black Flag-tröjan är jag förresten själv skyldig till. Förlåt.


Ibland är skillnaden hårfin; hipsters eller Samhalls?