Jag hade kunnat köpa om Pfeiffer hade, typ, sagt "Jamen, kolla här, Fear of a Black Planet", det är också poesi. Men Bob Dylan. Jisses.
Jag märker att jag ofta i tanken återkommer till den filmen när jag läser Elisabeth Åsbrinks Smärtpunken, boken som handlar om tillkomsten av pjäsen Sju tre, med sitt gräsliga efterspel med morden i Malexander.
För vad ÄR det med kulturarbetare? Jag är ledsen, men konsten räddar inga liv. Möjligtvis kan Michelangelos David fungera som kulstudsare i en kritisk situation. Då bör man stå BAKOM Michelangelos David. Men det finns en lite flock, ofta vänsterorienterad, kulturklick som tror att om vi bara startade lite teaterlektioner ("och så gör vi SPEGELN allihop! Jättebra, Hezekaia!") och konstkurser i Rosengård, så skulle allt lugna ner sig.
Jag förstår att tanken är god. Jag förstår att ett samhälle som vore så fruktbärande att det kunde erbjuda varje människa en plats inom det normativa kanske skulle ge oss lyckligare och fredligare människor. Kanske skulle vi inte ha några brott. Kanske skulle kamphundarna självdö. Kanske.
Och det är inget fel i att drömma; drömma om en värld där konsten värderas högre än börsen, men sen får man ju ta av sig foliehatten och titta ut i verkligheten.
Jag har inte läst klart Smärtpunkten ännu. Men jag kunde inte låta bli att ändå skriva om hur obegripligt det är för mig att en sådan naivitet som den kring Sju tre fick grassera, oförblommat. Det enda medarbetarna hänger upp sig på är den här "nynazismen" som de alla säger sig vara anhängare av. Efter ett halvårs repetitioner verkar medarbetarna helt perplexa över att "skådespelarna" fortfarande, trots ALL DENNA KONST, inte tycker att integration är jättebra.
Sen vill jag ge en eloge till Reine Brynolfsson för att han lyckas framstå som den minst samarbetsvilliga skådespelaren någonsin. Hans små rättshaveristiska tilltag löper som en liten röd tråd genom boken, och jag älskar det.
"How many roads must a man walk down before you call him a man?" Man riktigt känner hur det resonerar hos Krazee D'Shawn längst bak i klassrummet.
Inlägg
Visst är det otroligt! jag gillar också att Lars Norén tvingar Kumlaanstalten att ge upp alla restriktioner om rökning. Bara för honom. Only for you, Lars! /Emma
SvaraRaderaOch alternativet är alltså en värld med enbart kultur styrd av efterfrågan. Du är bra cynisk du. Att drömma och att vilja något - det är det som för oss vidare. Att kritisera Noréns Sju tre experiment, är som att skjuta på en sittande blind influensasjuk anka utan vare sig vingar eller ankfötter med en bazooka. Det vore naivt att tro att man skulle missa.
SvaraRaderaVilken drapa, Zeb.
SvaraRaderaMen jag tycker faktist att du missuppfattat mig, mr dante. Jag kritiserar inte projektet som sådant. Det är ju gulligt. Det är den skrämmande och naiva bristen på insikt om mänskligheten; Tony Olsson t.ex. hade ju en antisocial personlighetsstörning ("psykopati"). En sådan är konstant. Den växer inte bort med lite teater, snarare göds den narcissistiska delen av tiden på scenen. Men i sin naiva iver att "förändra" dessa samhällets förbrytare fanns INGEN som anförde rationella argument kring permissionerna och att deras bodyguard var en liten Isa Stenberg på 160 centimter. Alla fängelseinterner får gärna öva teater för mig men varför göra en massa undantag för den store Norén till exempel? Efter att ha läst hans dagböcker måste jag säga att jag ser stora paralleller mellan hans tänkande kring sig själv och de tre internernas självbilder - pur narcissism.
Men det intressantaste tycker jag faktiskt är att många av kulturarbetarna som var inblandade i projektet ville skära i/helt ta bort akt nio, där skådespelarna pratar om sina nynazistiska åsikter, som de vid uppsättningen fortfarande stod för. DET tycker jag är obegripligt. Om det var något i pjäsen som hade allmänvärde måste det väl varit att höra hur en nynazist, en produkt av Sverige idag, tänker? Men nej, det är ju synd om judarna. (Ja, det ÄR synd om judarna). Och att de ville spela akt nio visade ju att konsten INTE hade förändra dem.
Sju tre tycker jag dessutom inte var något konstnärligt experiment utan en histrionisk författares nyfikenhet på en fängelsemiljö och litterär tradition som går tillbaka till typ Genet. Ren cynism, helt enkelt.
Och nej, jag tycker inte att efterfrågan ska styra kulturen. Om jag inte minns fel har jag t o m skrivit ett inlägg om idiotin i att den som ska få ut författarlön uppenbarligen måste dela kulturborgarrådets politiska åsikter, annars blir hon "arg". Men jag är en dålig visionär, så någon lösning har jag inte på hur konst ska finansieras. Benny Andersson? Han är rätt generös.
Personkult 3:1 hade för övrigt varit en bättre titel på praktiskt taget allt som har med den humorlöse Norén att göra.
Jag är bra på drapor. Det är roligt ibland att ta till stora köttyxan. Men om jag missförstod dig genom ditt inlägg vet jag inte. Jag har nu läst det en gång till. Och tycker mig nog fortfarande läsa in en smått föraktfull ton mot kulturarbetare i allmänhet. Efter att ha läst ditt svar förstår jag att det inte var din avsikt. Pudelns kärna var Norén. Om honom och hans produktion vet du ofantligt mycket mer än vad jag gör. Men, det lilla jag vet, gör mig illa berörd. Kulturelitens elefanter får alltför ofta löpa amok till deras klicks oförställda förtjusning eller klämkäcka ordbajsande himlastormande kritik.
SvaraRaderaSjälvklart har du rätt. Svårt psykiskt störda människor helar man inte med teater. Man helar dem heller inte genom att sätta dem i fängsligt förvar. Var blev psykvården av?
Men människor i allmänhet mår bra av kultur. Att läsa, analysera, att dramatisera; att uppleva, stimuleras, att provoceras.
Men, vet du, Norén är en lika stor statussymbol för kultureliten som Eddie Meduza är för polarna på mitt jobb. Vem av dessa två var bäst ämnade till att "rädda" dessa nynazistiska psykopater tror du? Jag hade i hundra fall av hundra lagt min röst på gamle Eddie. Inte för att han skulle ha lyckats. Men för att hans ansats hade varit intelligentare, mer mänsklig och förmodligen mer vetenskapligt underbyggd.
Word.
SvaraRadera