Jag vill att ni ska titta på det här klippet. Nej, jag kräver att ni tittar på det här klippet. Det är det ENDA inlägg i "mina barn"-diskussioner som jag har kunnat relatera till.

Jag älskar min son. Det fattar väl alla. Men. Ärligt talat, hur kul är det att hänga dygnet runt med någon som har slutat att tala i begripliga meningar och numera uttrycker sig genom att säga saker som "...och mamma, sen när vi har gått över gatan så är det en SWOOOOOOOOOOOOOSH "(gör märkligt gest) "där och om vi har tillräckligt mycket apelsiner då så kommer vi att komma till nästa nivå. Fast jag tror jag tappade några apelsiner när jag rörde vid kamel-ninjan."

Excuse me? Bör han läggas in? Jag har ju sedan länge insett att om NÅGON vuxen (utom möjligen Lars Norén) ens för en minut uppförde sig som ett barn under fyra år så skulle de intas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Uppenbarligen har barnet förlorat kontakten med verkligheten och lever nu i ett dataspel. Och det är mitt fel. I min outsägliga leda som föräldraledig har jag utsstt honom för att betrakta xbox-spel efter xbox-spel så jag tror jag har gjort hans hjärna japansk. Vi såg en j-poppare på stan och sonen har inte varit riktigt sig själv sen dess. Jag tror han är kär. Riktigt, riktigt kär.

Egentligen har det här varit ganska problematiskt för mig, och jag har tänkt extra mycket på det just nu när en man jag älskade en sommar just fått en bebis. För jag tror att han möjligen är som jag; man tror att saker ska förändras när man får barn. Inte bara rent logistiskt, utan att man helt plötsligt också ska utrustas med ett oändligt tålamod, intresse för andra saker än morbiditeter och att man också ska förlora ganska mycket av sin humor så att det liksom inte spelar någon roll att man inte längre är särskilt kul att ha att göra med eftersom man bara pratar om min bebis.

Men jag förändrades inte. Och egentligen tror jag att det är en bra sak, även om jag ibland känt mig lurad, uttråkad, parasiterad och rädd att det är något fel på mig som inte blev Elise Claeson direkt efter Walters födsel. Det gör allting svårare att Walter och jag inte delar en gemensam integritet utan vi är två stycken. Världens minsta familj. Och trots allt, vi respekterar varandra, han och jag. Han respekterar visserligen mig lite mindre än jag respekterar honom, men det växer nog till sig. Jag tror det blir bra, trots att jag aldrig ömsade skinn och stod där i ett förklarat ljus som den ömma modern.

Jag lämnade ju Walts pappa under graviditeten. Så jag undrar ibland hur det skulle varit. Hur det skulle varit att få den där underbara lilla läskigt kladdiga killen som jag nyss fött lagd på magen och kunnat titta någon som jag älskade i ögonen och säga, eller tänka "Du. Det här har vi gjort. Du och jag." Kanske hade allt varit annorlunda då. Eller så hade inget varit annorlunda alls. Jag lär aldrig få veta, för, nej, jag tror inte det blir fler. Kanske ett golfproffs, men hur får man garantier för det?