Dumskallarnas sammansvärjning

Jag fick ett brev i veckan från en 29-årig vän. Hon var nedstämd. "Vad hände med åren mellan tjugo och trettio?" undrade hon. "Jag hade ju mest ångest och var rädd för människor."

Jag ser ju parallellerna till mitt eget liv. "Vad hände med åren mellan trettio och fyrtio? Jag hade ju mest ångest och hatade människor? Och mig själv?"

Men sen tänkte jag: nu tittar vi på hårdfakta: min vän är doktorand i filosofi på Yale. Det kan man väl säga är något av en händelse. Hon har publicerat akademiska artiklar. Hon har levt i relationer. Om det är ändlösa nätter av hängivet halsande av lakritsshots hon tycker borde ingått i livet så är hon fel ute. Det kan man förresten även ägna sig åt efter trettio.

Och så är hon vacker. Till råga på allt.
Men jag delade med mig av min hemlighet: ingen, INGEN, av de jag har frågat som är thirty something skulle vilja vara i sina twenties igen. En hipster, till exempel, definierad på det elaka sättet, skulle aldrig kunna vara över trettitvå för sen kammar han sig och inser att det finns viktigare saker än rätt längd på uppviket på jeansen.

I alla fall. Hennes brev fick mig att fundera över vem man varit och vem man blivit, och hur man skulle kunna undersöka det. Det blev såhär:

Under de närmaste månaderna ska jag läsa om de romaner som gjorde enorma intryck på mig under tillblivandet av den jag är idag. Och sen ska jag analysera dem och intrycket de gjorde nu.

Dumskallarnas Sammansvärjning av John Kennedy Toole, stackarn. Ingen ville ha hans manus så han tog livet av sig. Sen fick han Pulitzerpriset postumt. Tack så jävla mycket, hördes det mullra från hans grav. Era jävla dumskallar.