He's really not that into you

Det här är Linna Johansson. Hon är en av mina gamla idoler. Hon startade fanzinet Bleck, på den tiden det fortfarande fanns fanzine och inte sunkiga gamla hemsidor. Bleck var ett "feministiskt" fanzine - men inget forum för inbördes beundran. Istället fanns det utrymme både för självkritik och reflektioner; har VI (feminister) tolkningsrättten? Finns det andra sätt att se på det hela? Ja, ni fattar.

Sen blev hon krönikör på Expressen och bloggare. Hon var fortfarande min idol. Vi fick barn ungefär samtidigt och det Johansson skrev om amning på sin blogg:

"Länge opererade min barnmorska kring tesen att min ovilja att amma måste ha att göra med min relation till andra, skamkänslor kanske, övergrepp i barndomen? När det slutligen gick upp för henne att det snarare var frågan om min relation till min tid, till mej blev hon om möjligt ännu aggressivare. Detta var ju ett så futtigt skäl."

var saker som fick resonans i mitt hårda hjärta. Äntligen! Inte bara jag! Jag har ju den omoderna åsikten att svensk amningshysteri förhindrar jämlikhet, och snuvar papporna på en väldigt, väldigt rar tid av bebisens uppväxt.

Men nu såg jag den här bilden. Är det ett foto på en tolerabelt lycklig människa? Jag tycker mig se avgrunder av ångest där, men jag kan ha fel (och jag är säker på att Linna Johansson skulle ge mig en roundhouse kick om hon fick höra att det satt en brud på söder och tyckte synd om henne).

Men jag hör saker. Och jag blir ledsen. Och så den där blicken. Anna Odell efter en dålig kväll på Tre Remmare.

Linna. Flytta in hos mig. Vi får nog plats. Jag ska ändå sälja mitt enorma matbord, eftersom jag inte har enormt mycket vänner. Har du?